Kontext

I fredags reste jag hem. Jag tvättade och diskade (alltså maskinerna gjorde jobbet), jag handlade, jag genomförde chefshandledningen, jag genomförde ett en timmes telefonsamtal med min kollega, jag packade och så bar det av igen.

Under tiden hade dottern med pojkvän städat ut hans rum på folkhögskolan, tagit farväl på skolan, lunchat hos kompisar och packat bilen överfull med prylar och så bar det iväg. Tillsammans inledde vi bilfärden söderut med att gå och äta pizza på kvarterskrogen Sorrento.

På fredagskvällar brukar bekantskapskretsen samlas där och äta mat tillsammans. Jag brukar sällan eller aldrig vara där. Dels för att jag inte brukar vara hemma eller för att jag bara är för trött och inte har lust att träffa folk. Nu när vi satt där med våra pizzor och åt strömmade den ena gamla bekantingen efter den andra in.

-      Oh hej, det var länge sen.

-      Och dottern, vad roligt att se dig.

-      Var bor du nuförtiden?

-      Vad gör du?

-      Hur är läget?

Ja, vad svarar man. Jag minns perioden då jag var svårt sjuk och det var ett oskrivet blad hur det skulle gå för mig. Jag var obekväm med frågan – Hur är läget? Har svårt att spela teater och bara låtsas som ingenting samtidigt som jag inte hade lust att duka upp hela situationen. Jag blev aldrig bra på att hitta bra och lagom informativa svar. Nu får de mina träna på detta. De får helt enkelt fundera igenom vad de kan och vill säga i olika situationer och vilka samtal de är beredda på att föra.

Säger de att de väntar barn, så kommer följdfrågan – När då? Och i deras situation är svaret att de inte vet – det är ju nån gång mellan slutet av juni och mitten av oktober. Och blottar de den osäkerheten så leder det till följdfrågor och sen är ruljansen igång.

Att berätta om tvillingar, eller ännu värre, enäggstvillingar, leder också till intresserade följdfrågor. Inte för att det är nåt att dölja eller nåt skamligt över att vänta enäggstvillingar vars öde är ett stort frågetecken. Men det lider direkt in på existentiella djup som frågeställaren säkert inte var beredd på att hantera. Det kan helt enkelt vara lite mastig information att tugga i sig till förrätt på en kvarterskrog. Kanske inte de svarande heller har lust att föra samtalet där och då.

Det är alltså en konst att berätta lagom mycket om existentiellt tunga saker och få det att stanna vid lagom. Inte min bästa gren. Nu får de mina träna. I fredags fick de verkligen prova på hur det kan vara. Ena samtalet klarades med glans. Lagom mycket information (ingen!) om graviditeten. Andra samtalet i toalettkön blev magen ett uppenbart faktum. Där kom frågan om när? Och det ledde till att situationen ofrivilligt dukades upp i sin helhet.

Träning ger färdighet.