Tryckkokare
Det lättar på trycket om jag får vädra mig. Det gjorde jag igår. Pratade med en, nej flera, vänner lite kort. Och så pratade jag ett lååångt samtal med min bästis i Lund. Hon som är min nästan-syster. Det var grejer det.
Jätteskönt. Skönt att bli bekräftad i alla orostankar och i det existentiellt svåra läget. Hon är psykolog med stor kunskap om barn och hon har dessutom jobbat en massa år i en habiliteringsgrupp, så hon vet nåt om hur det kan bli för överlevande för tidigt födda småttingar. Dessutom har hon en dotter som också haft en mycket komplicerad graviditet med befogad oro för den för tidigt födda (som nu är 4 och alldeles väldigt välartad). Man kan lugnt säga att hon är en kvalificerad samtalspartner :-).
Ett av mina stora orosmoln har varit - rädda liv till vad? Behållningen av samtalet var bl a att belysa den nya familjen i ett längre tidsperspektiv och vilka olika påkänningar de har att möta. Inte bara nu de närmsta veckorna utan, utan många år framöver. Ett helt liv.
Det var också bra att prata med henne om hur jag kan vara ett BRA stöd för de mina. Vi kom överens om att hon är min samtalspartner framöver, så är jag min dotters samtalspartner. Jag blev helt enkelt bekräftad i mina egna tankar om att jag själv behöver vara stadig, stark och lyhörd inför henne. Min egen ångest och oro får jag vädra med andra. Den ska inte hon behöva bära. Också.
Efter det samtalet hade trycket i kokaren minskat betydligt.
