Bit för bit
Idag kommer flyttbilen. Det känns ödesmättat.
Gårdagen ägnade jag åt att sätta lappar på sakerna, skriva instruktioner och att gallra, slänga och packa en del. Det blir besvärligt i själen när det kommer till att sortera bland verktyg och diverse pysselsaker, fotografier och så de där förbannade släktlådorna som ingen vill ha. Men även det har fått sin genomgång. Det blir en och annan ta-itu-med-senare-låda, fast jag ogillar det.
På banken skrev jag på papper om de lån jag tar för att köpa lägenheten. Dödade MC-kortet för enskilda firman. Tömde bankfacket och lämnade tillbaka bankfacksnycklar.
På kvällen åt vi en enkel middag tillsammans, närmsta vännerna. Pizzan som hade namn efter min hittillsvarande hemstad åt vi med sin egen förpackning som tallrik och drack öl och vin därtill. Mysigt. De tog en sista vända bland böckerna och tog några med sig hem.
Bit för bit monteras mitt liv ner här i Mellanmjölkens land. Om några timmar finns bara rat som ska slängas kvar eller skickas till Erikshjälpen kvar. Mycket märkligt. Hur fan gick det här till? Om ytterligare några timmar sitter jag själv på tåget söderöver för att successivt, bit för bit, börja packa upp mitt liv igen. Det börjar med en mellanlandning hos tvillingarna över natten.
Sen tar jag liksom filmen baklänges. Då ska jag träffa mäklaren, pengar ska överföras och jag får min nyckel. Jag har också att packa ihop mig ur den där övernattningslägenheten jag haft. Efter en sista natt där så möter jag flyttbilen på torsdag morgon och tar emot alla kartongerna som ska baxas hit och dit.
Bit för bit kan jag börja montera upp mitt liv igen. Bortsett från några dagars fixande med lägenhetens ytskikt, så är det nu inte så bråttom.
Bit för bit. Hit och dit.
