Får inte ta med mer än vad som ryms i...
Nu är det så där spännande igen.
Ikväll, i skenet av en vacker skymningshimmel från mina stora vardagsrumsfönster, sker första visningen av mitt radhus. Mäklaren ringde och berömde den soliga höstdagen och berättade att det är 6 intressenter anmälda och att det kan komma fler, oanmälda. Dessutom skall radhuset visas på torsdag för en som inte kunde komma nu.
Jag kan inte bedöma situationen. Tycker att hon låter försiktigt optimistisk, trots att det är rekordmånga hus till försäljning i min stad just nu. Själv går jag med ”katastroftankar” om att radhuset inte blir sålt och har strategier för hur jag ska göra då. (Hyra ut).
Jag kan inte göra ett dyft mer än vad jag gjort. Jag är totalt utlämnad åt andra. Jag har städat och röjt undan så att det ska se trevligt ut. Min kompis AH har hjälpt mig. Hon har gjort sånt där finlirpetande som jag avskyr.
Tex gav jag henne ett halvtomt syskrin med handtag och ben, som jag fick i min ungdom och alltid haft en föraktfull inställning till. Nu kom det till pass. (Tack kära mor för att jag fick en så ålderdomlig tingest som ett syskrin, när jag var sisådär 8-9 år gammal! Det tog drygt 50 år innan jag fattade vitsen med den.) Jag ska helt enkelt inte ha mer sysaker med mig än vad som får plats i det där lilla syskrinet. Jag kom med lådor och högar av sygrejor i mer eller mindre osorterat skick och hon gjorde iordning ett sy-kit som jag kan behöva på gamla dagar. Eftersom hon är textilkonstnär tog hon hand om resterna. Jag slapp till och med se dem, himla skönt.
Jag gör såna filtreringar av allt mög jag har. Jag får inte ta med mer än vad som ryms i…
T ex får jag inte ta fler spel med mig än vad som ryms i en skrivbords-byrå, som ska stå i vardagsrummet. Det återstår att göra iordning ett verktygs-kit och ett sy-gardiner-kit och … ja, jag är i full gång med planeringen, helt enkelt. Jag får inte ta fler böcker än som ryms i 4 bokhyllor – det blir en prövning, men får jag inte så får jag inte.
Jag har gått an från morgon till kväll med kroppsarbete, vilket min kontorsarbetande kroppslata kropp inte är van, och hualigen vad trött jag varit. På sen eftermiddag har jag raglat omkring och haft svårt att hålla balansen, av kroppströtthet.
Nu sitter jag på tåget mot Drottningstaden och, som de säger dit jag far, Bästkusten. Noterar att jag är rejält nöjd med min arbetsinsats och att jag är rejält byxis över hur det kommer att gå med radhusförsäljningen och hur fort det kommer att gå.
Mäklaren ”lovade” mig att om huset inte blir sålt, så kan bankerna låna pengar till handpenningen mot säkerhet i mina bostäder. Det lugnade mig. Då känns det i alla fall inte som om jag sitter hårt fast i ett skruvstäd. Hon sade också att det alternativet finns inte och behöver därför inte ägnas någon tankeverksamhet. Nu.
Det innebär att jag kan fortsätta att filtrera mina saker. I både tanken och i praktiken. Jag får inte ta med mer än vad som ryms i …
