Kometkarriär
Igår kände jag hur flunsan kröp på mig. Halsen blev torrkraxig och svidig, jag kände mig alltmer hurven, ville bara hem och dricka varmt te och sova, halsen började kännas som om det fanns knivar iden, det började rinna och tjockna till i ansiktet.
Natten blev orolig. Huvudet sprängde, snoret rann och var gulsiktigt, näsdukarna blev till förbrukade högar, halsen hade sina knivar. Jag tillät mig att bara sova, även på morgontimmarna då jag normalt är uppe.
Kan man hitta en mer klassisk beskrivning av en influensa i antågande? Jag drog mig till minnes att när jag åkte tåg sist satt jag intill en snörvlande människa. Fan ta henne. Å så tänkte jag på helgen då jag ska träffa alla de mina, fira sonen på hans födelsedag på lördag och så namngivningen av twinsen på söndan. Vi har kommit överens om at jag ska övernatta hos dem. Men inte går det inte, med en flunsa i full blom. Barnbarnens hälsa är absolut prioriterad. Jag såg för mitt inre hur jag blev snuvad på konfekten. Jag tänkte också på den förestående flytten. På måndag då jag gör sista kraftrycket med den allra sista packningen, på tisdag kommer flyttbilen samtidigt som jag på kvällen reser söderöver till huvudstaden och dan därpå, onsdag, fortsätter till Drottningstaden, på onsdag betalar jag och får nyckeln, på torsdag kommer flyttlasset. Blä för att vara både ensam med skiten och dessutom sjuk. Nä, det här kommer absolut inte lägligt.
Döm av min förvåning när jag nu, mitt på dagen, inte längre har huvudvärk, knappt snorar alls, och på det hela taget känner mig nästan frisk. I och för sig är jag kvar i övernattningslägenheten, alltså jag har inte gett mig ut i gråvädret, så jag har inte frestat på hälsan ytterligare. Men helt klart känns det som jag gör en kometkarriär i flunsaförlopp. Jag tror min själ jag kan fullfölja helgplanerna. Och flytten.
Det kallar jag kometkarriär.
