Komprimerar mitt liv
Som bekant packar jag ihop mitt liv. Jag komprimerar mig själv.
Det är nåt i hästväg att göra det. I alla fall för mig. Inte själva packandet i sig. Jag har bullat upp med bra packlådor och lägga saker i lådor kan jag. Nej, det är den psykiska biten som kostar på.
Visst. Jag har stakat ut riktlinjen. Jag får inte ta med mer än vad jag får plats med i lägenheten. Jag har en vision om ett enklare prylfattigare liv med några väl utvalda saker runt mig.
Nu pendlar jag mellan ytterligheter. Jag vill å ena sidan ha med "allt", dvs en massa olika spår av mitt liv. Gamla utställningsprojekt som kanske kan komma till användning. Sy-projekt. Bok-projekt. Alla dagböcker sedan 13 års ålder (flera kartonger bara det). Alla foton tagna under hela mitt tonårs- och vuxenliv med barnen i stadier från ofödda till utflugna. Alla böckerna i bokhyllorna. Mååånga hyllmeter är det. Kläderna. Jag vill rädda lådorna efter mor med släktforskningsmaterial. Det finns saker jag gladeligen och med lättnad skulle slänga. Men det får jag inte enligt lagen. För jag måste som företagare spara alla ekonomipapper i minst 10 år. Det är ett antal hyllmeter det med. Jag behåller även mina privata ekonomipapper, åtminstone till efter nyår, då husförsäljningen skall vara deklarerad. Kan behöva gå in och kolla vilka utgifter jag haft under åren. Och det gör jag bara inte just nu.
Å andra sidan vill jag slänga nästan allt. Eller. Inte slänga. Men se till att det kommer till nån som vill ha. Och då fastnar jag där. Vem vill ha? Hur hittar jag dem?
Värsta passagen var den om fotona. Det var ett alltför stort projekt att dela upp nu. Efter att ha tagit råd från olika håll, packade jag bara ihop alla foton i komprimerade kartonger för att ta itu med sedan. Och jag vet att jag lurar mig själv. För de där fotolådorna har legat där i alla år att tas itu med sedan och det enda som hänt är att fotona blivit dammigare.
Jag fyller ett av rummen med sånt som andra kanske vill ha. Jag packar låda efter låda till mig respektive barnen. Och jag har en otäck känsla av att jag får med mig för mycket, så att jag även fortsättningsvis kommer att vara tyngd av alla prylarna runt mig. Och det vill jag verkligen inte. Jag vill bli befriad från SAKER. Samtidigt vill jag absolut ha vissa väl utvalda saker runt mig. De är viktiga.
Så här kryper jag omkring i tankevärlden. Som mask på krok. Varenda sak jag tar i ska ha ett beslut. Ett beslut om sitt öde. Från mig. Det kostar på att komprimera sitt liv.
