Finns där en man?
Det går fort nu. Det går liksom runt. Fast dygnen fortfarande har 24 timmar och solen går upp och ner som den brukar.
Mitt radhus finns nu att beskåda på Sv Fastighetsförmedling. Känns inte helt bekvämt att så där offentligt visa hur jag bor. Men det sura äpplet får jag bita i, helt enkelt. Kontrakt är skrivet med dem om försäljningen. Har fläkt ut nyheten på FaceBook också. Allt för att sprida nyheten att radhuset är till salu. Nu kan jag inte göra så mycket åt saken själv annat än att hålla radhuset i visningsbart skick när det är visning.
Kollar vad det kostar att magasinera möbler och framför allt vad det kostar att packa och frakta mitt blivande betydligt mindre hem. Börjar få ett grepp om möjligheterna och priserna. Så var det bilen. Hur ska jag göra med den? Sälja eller behålla. Allt lösöre som har visst värde och som det gör ont att bara slänga. Hur fixar jag det när jag inte är hemma? Har frågat en person i mina barns ålder om hon kan göra jobbet, lägga ut på Tradera och Blocket, visa och sälja mot att vi delar lika på intäkterna. Tycker det skulle vara en fiffig lösning. Har trots allt grejer som är värt några tusenlappar styck. Men hon har inte sagt ja än.
På toppen av allt som ska göras så har jag fått ryggskott. Jag tog nog i lite för stöddigt häromdan när jag råddade runt med tunga möbler i en seminarielokal. Nu hoppas jag att ryggen håller sig någorlunda och alltså inte blir sämre.
Oj, oj, det går runt.
Dessutom får jag smaka på min egen förändringsmedicin. När jag bryter upp så mår jag rejält dåligt. Trots att det är jag som bryter, jag som är motorn och arkitekten bakom förändringen. Så har jag det nu där jag går och stirrar på mina saker och inte vet varken ut eller in vad jag ska göra med möget. Jag får goda råd om att inte slänga för mycket. Och om att passa på att slänga mycket. !!!
Jag får en hel del frågor från dem som överraskas av mitt beslut. Finns det en man där nere i Drottningstaden som är orsaken? En miljonär, en kreatör, en fadersgestalt, en utmaning, en jag-vet-inte-vad-man. Det gör det inte, inte ens i mina allra som visionäraste drömmar. Jag flyttar för att JAG vill göra det, för att jag vill ha en ny förändring i mitt liv, för att jag länge velat flytta. Alldeles själv gör jag det här. Tufft är det också. Det är tufft att må så dåligt som jag gör av själva uppbrottet. Och det kommer andra tider, det vet jag. Jag brukar må dåligt under, och glädas efter. Aldrig att jag ångrar mig.
