Bilblind
Jag har förundrats över mig själv i ett avseende.
På mornarna här i Drottningstaden brukar jag samåka med ett par olika personer till Nol, där vi har vårt headquarters i den ledningsgrupp jag verkar. När jag åker med LB tar jag mig till Korsvägen där han hämtar upp mig. Jag står utanför Universeum och väntar. Det är inte bara jag som blir upplockad där. Stället är helt enkelt en bra mötesplats för samåkare.
Jag har länge fascinerats av att jag inte lär mig hur hans bil ser ut. Han kör en mörkblå BMV av sportigare slag. Likt förbannat kan jag stå och leta efter en beige bil. Antar att det beror på att min andre samåkare har en beige bil av märket Volvo. Och det dröjde länge innan jag lärde mig att den varken är blå eller röd.
Nåväl. Nu har LB gått och köpt en ny bil. En lite större svart BMV. SVART bil, enkelt att komma ihåg. Hur svårt kan det bli?
I alla fall stod jag här om morgonen och väntade. Det är inte helt ovanligt att han är lite sen. Men så kom då den svarta bilen och stannade intill mig. Jag har en rullväska som jag vill placera i backluckan, så jag gick i riktning mot den. NRT och några siffror stod det på registreringsskylten. Bra, vilka bra bokstäver. Kanske till och med jag ska kunna komma ihåg dem. NRT - ungefär numret. När jag gav mig på att öppna bagageluckan så läser jag några bokstäver på den. VOLVO stod det. Det gick trögt i min hjärna. Långsamt äntrade sig en känsla av att nåt inte stämmer.
Det höll chauffören med om. Han rusade ut och avstyrde mitt agerande. Och då begrep jag. VOLVO på bagageluckan = fel bil.
Gud så pinsamt.
Det fick mig att reflektera över denna blindhet. Det är inte första gången. Jag är hyfsat ansiktsblind också.
Är inte det himla konstigt med tanke på hur visuell jag är. Synintrycken, att visualisera för att förstå - det har blivit mitt signum och en viktig del i mitt yrkesutövande. Det blir paradoxalt att jag är både så seende och så blind. Detta förundrar mig.
