Kontext

Nu i veckan har jag blivit än mer Drottningstadsbo. Det är en känsla som växte fram efter ett äventyr i mitten av veckan. Jag har stiftat bekantskap med vården. Det är sånt som infödingar behöver göra ibland, förr eller senare.

Fast egentligen är det inte vårdäventyret som är mitt huvudintresse i den här bloggen. Vårdäventyret får bilda ram för mina iakttagelser om vad folk gör.

Jo, jag har fått en växande ömmande rodnad på och runt höger armbåge. Till slut insåg jag att jag nog borde kolla vad det kan vara som växer på sig. Och har jag inte haft extra ont i huvudet på sistone? Lite diarré också? Jag började lägga ihop en del, till synes oberoende, ointressanta symptom till en helhet som nog borde kollas. Fast motvilligt. Det stör ju min framfart.

Sköterskan på Sjukvårdsrådgivningen tog mig på besvärande mycket allvar. Jag skulle inte bara kolla upp det där nån gång, utan jag skulle till akuten. Nu.

– Men nu ska vi ta det lilla lugna, sa jag. Vad motiverar att det är så bråttom? (Jag skulle ju träffa en chef i Skövde om några timmar och det hade varit en del gnet med att få den gemensamma tiden att funka).

– Du kan ha en allvarlig infektion i kroppen som kan ge blodförgiftning… det kan gå fort… hon pratade också om arm i gipsvagga… och hur hon fick till det vet jag inte, för hon broderade så att hon förlorade mig. Men hon fick mig också att avboka mötet och påbörja vårdäventyret.

Jag fick skjuts till Östra sjukhusets akutmottagning av en urbussig kollega. Gick in, blev visad en plats att sitta och vänta. Såg ett par tre Wordfeud-spelare som fördrev tiden. Efter en kort stund blev jag uppropad. Efter ett snabbt samtal fick jag beskedet att en läkare borde titta på det här. Sök upp Jourcentralen i Gamlestaden kl 17-08.

Jag åkte med buss 17 tillbaka till mitt jobb inne i centrum. Bredvid mig på bussen satt en tjej som spelade Wordfeud. Fick några ograverade jobbtimmar, vilket inte var fel. En stund efter 17 begav jag mig iväg. Spårvagn. En tjej med hörlurar och mobil satt intill mig. Hon spelade Wordfeud. Vi pratade lite om spelet. Jag frågade henne om jag var illa ute om jag spelade med 20-30 utomstående personer samtidigt. Oj, sa hon, som bara spelar med 5-6 kompisar samtidigt. Men hennes pojkvän spelade JÄMT. Han var nog i min klass. (Shit). Hon berättade att Wordfeud har en dansk upphovsman (läs nedan, han är norsk) och att vi svenskar är värst på att klaga på ordlistan. Jag är en av dem.

Jag kom fram och in på Jour- och vårdcentralen. Hade svårigheter att orientera mig, så jag frågade en tjej som satt och blippade med sin mobil. Hon visade mig till rätta, visade var kölappen skulle tas och så satte även jag mig till rätta i den kö som ledde till en dörr med en dam som ropade in oss med nummer, en efter en. Min hjälpsamma kompis satt och spelade Wordfeud.

Nu påbörjades det som skulle bli 5 timmars väntan. Merparten av oss väntare satt och fingrade med våra mobiler. En mamma med svår öronvärk rattade en familjekonflikt på distans. Den ene efter den andre ringde och skvallrade och skrek i hennes onda öra. En ung tjej samordnade en kompisfest. Många satt bara stillsamt och blippade. En kvalificerad gissning efter att ha kikat runt är ändå att de flesta av oss mobil-blippare var Wordfeud-spelare. Jag skänker en tacksamhetens suck till spelet ifråga – och så småningom till Idol, som jag kunde titta på i denna väntan.

Vilken formidabel utveckling Wordfeud fått. För en månad sedan visste jag inte ens om dess existens. Nu håller jag och många med mig på med att spela Wordfeud så fort tillfälle ges. Passar jättebra att fördriva tiden med på resande fot. Och i vårdköer.

Har kollat runt lite på nätet om Wordfeud. En norsk it-tekniker Håkon Bertheussen knåpade på fritiden ihop spelet, som lanserades i augusti 2010. På ett dygn hade 10 000 laddat ner spelet, som då fanns på engeska och norska. Här i Sverige tog spelet fart för en dryg månad sedan och vi är 700 000 svenskar som laddat ner appen. Och 7 millioner runt om i världen. Har också läst att Svenska Akademin är positivt inställd om samarbete kring ordlista.

En fantastisk succé-saga. Möjlig i vårt smart-mobil-täta samhälle. (Foto Scanpix)

Hur det gick med armen? Ja, jo, jag fick diagnosen rosfeber, troligen, eller borelia. Samma behandling till båda. Kåvepenin. Rodnande ger sig. Men är inte borta än.