Tillvaron förändras
Tillvaron blir lite annorlunda nu när jag vet att jag ska flytta. Det är som om den fysiska miljön runt om mig förändras.
Om den stad jag lämnar går jag med tankar om att jag nog gör ditt och datt för sista gången. Jag tänker och jag känner. Inga hard feelings. Snarare förundras jag över hur gott det känns, hur vackert det är, hur hösten växer på sig, hur mycket jag ändå varit med om i dessa trakter. Stan är i ett förändrat förklarat skimmer. Jag ser den på nytt, med intensitet. Det känns inte sorgligt heller. Eller, i alla fall inte bara.
Om den stad jag flyttar till börjar jag förnimma en hemma-känsla. Jag är här nu, kom hit igår kväll. En första stillsamma känsla av att komma hem. Mycket märkligt, för jag bor ju inte ens här. Än.
Ta t ex den där situationen med lägenhetsvisningen och regnbågen. Jag var i starkt känslosvall efter att ha sett lägenheten och förstått att den kan bli min. På väg hem ser jag den helaste och starkaste regnbåge jag någonsin sett. Upplevelsen är att tillvaron sänt regnbågen till mig som ett tecken. Så kändes det. Jag vet att det sambandet inte är som jag upplevde det. I själva verket skapades regnbågen som ett optiskt fenomen av sol och regn och den kom att dyka upp när jag gick där och jag projicerade en betydelse på den.
Ta t ex den totala dimma som var i Huvudstaden när dottern skulle iväg till KI för att förlösas. Dimman symboliserade den situation de befann sig i, de hade inte en aning om hur det skulle gå. De projicerade betydlese på dimman, inte tvärt om, som det kunde kännas.
Jag kan erinra mig många andra exempel på att vi upplever en yttre-orsak-verkan som inte finns. Bara för att rörelsen, orsaken, finns inom oss. Det fascinerar mig att den omgivande tillvaron tycks förändras när det är jag som gör det.
