Kontext

Igår, den 24-e september var enmånadsdagen av tvillingarnas födelse.

Hipp hipp hurra.
Det här går ju bra.

Summering. Det går i det stora hela väldigt bra för tvillingfamiljen och jag gläder mig bara mer och mer. Jag är åter på väg söderöver och skall träffa tvillingfamiljen på SÖS en stund idag.

Om mig

Jag märker att jag söker varje möjligt tillfälle att kunna hälsa på. Det har hittills blivit ca en gång i veckan. Inte illa med tanke på de geografiska avstånden. Mentalt börjar jag fundera hur allt kommer att fungera då de kommer hem från SÖS och då en ny långvarig vardag tar vid.

Jag hör mig vara mormorpratande med min omgivning. Det är på ett nytt sätt givande att prata om grand-mor-skapets glädje med andra införstådda. Grand-mor är mormor eller farmor i mitt språkbruk. Vi bildar en särskild klan där grand-mor-pratets olika detaljer är OK. Vi pratar om glädjen över att hundraprocentigt ge sig hän utan att bära ansvaret 24 timmar om dygnet. Vi pratar om vikten att knyta an tidigt och ynnesten att kunna avlasta föräldrarna så småningom. På resan till Drottningstaden igår pratade jag med en kompis som var på väg att hämta sitt 1,5-åriga barnbarn för en veckas vistelse hos farmor, alltså min kompis. Det var inget fel på den förväntansfulla glädjen kan jag säga. Vi pratar också om vikten av att ha ett eget liv och må bra själv. I mitt fall är det inte förenat med någon ansträngning att ha ett eget liv. Jag får tvärt om se till att jag också har ett liv till för de mina. Och att kunna kombinera världarna. Det ska gå bara bra har jag tänkt. Det ena utesluter inte det andra. Jag är tacksam över valet att inte doktorera eller läsa ytterligare en universitetskurs. Kunde ha hängt på ett gäng som läser systemteori, men avstod. Insiktsfullt, tycker jag själv.

Om tvillingarna

Den större tjejen väger 2 kilo och är nu en fri kvinna som kan suga i sig allt hon behöver själv och göra sig av med resterna. Ingen sond, inga sladdar och inga slangar. Med henne kan de lätt ligga och gosa i sängen eller gå ut på små promenader. Om hon var ensambarn skulle de inte längre vara kvar på SÖS.

Den mindre tjejen har haft dippar i syreupptagningsförmågan och behövt syrgasförstärkning då och då. Ett tag ökade hon inte i vikt heller, men nu har hon åter börjat ta sig. Väger ca 1,3 kilo. Prognosen är att hon behöver övervakning på SÖS någon vecka till.

Båda undersöks på diverse olika sätt och resultaten säger antingen att det är helt bra eller inte något att bekymra sig över.

Om tvillingarnas föräldrar

Mamman, min dotter, är en klippa i det stora hela. Hon har haft en period av trassel med brösten. Spruckna bröstvårtor, mjölkstockning och febertoppar. Den tiden är i princip över då hon lärt sig hantera sig själv och brösten så att de håller sig lugna. T ex har tjejerna fått suga mjölk från en särskild nappflaska med extra sugmotstånd för att stimulera deras sugförmåga utan att brösten ska fara illa. Fetvadd, vatten, regelbundenhet och lugn-och-ro är medicinen.

Pappan är även fortsättningsvis den stabila klippan som skapar god stämning och väx-miljö för de sina. Mån om kroppskontakten med sina döttrar och mån om att de anhöriga ska kunna knyta an – inom ramen för att familjen ska få det lugn och den ro som de behöver. Han är bästa tänkbara pappa i rådande situation. Närvarande, älskande, positivt tänkande och ansvarsfull. En riktig stor fet pärla.

Lilla familjen har kunnat gå på promenad utomhus allihopa och då hade minstingen en portabel övervakningsapparatur med sig. Hon var känslig för hur vagnen lutade. Det var ett stort steg för familjen att kunna komma utanför husets väggar en stund. Ett steg mot resten av livet på egen hand i frihet.

Det var en-månads-summeringen. Det går fin-fint det här.

Jag drar en andra vågens lättnadens suck. Första vågens lättnad var att förlossningen gick vägen.