Kontext

Här sitter jag i vår nya kontorslokal i absoluta hjärtat av Drottningstaden. Jag borde känna av stadspulsen, men här är tyst som i graven. Inte en kotte inne, eller möjligen en som skrotar långt bort så jag inte hör. Sitter mot gården och hör därför inte gatans brus och ljud. Nej, lugnt och skönt är det.

Jag betar av den ena grejen efter den andra som lagt sig på hög. Den där högen som bara blir högre och högre och som jag undrar hur jag ska förhålla mig till, egentligen. Nu får jag en del kontorsjobb gjort och det känns skönt. Mellan de olika att-göra-grejorna lutar jag mig tillbaka i min sköna kontorsstol och drömmer mig bort en stund. Till SÖS.

Jag kan känna värmen i mitt knä och babydoften i min näsa. Jag ser framför mig de bekymrade blodröda anletsdragen när hon brakade loss och sket så det stod härliga till. Jag kan känna det ostadiga huvudet när jag lade upp henne på axeln att rapa. Jag kan se de stillsamma anletsdragen när maten började mätta magen och sömntåget kom farande innan måltiden var avklarad.

Det var jag som fick den stora äran att mata henne. Först med den särskilda nappflaska som ger extra sugmotstånd och som ska träna henne i sugandets konst. Sen med sondmatning, 2 streck på den där sprutan per minut. Om hon, den större tösabiten, varit ensambarn hade de varit utskrivna vid det här laget, hemskickade att klara av föräldraskapet helt på egen hand.

Den mindre tösabiten är inte redo för hemfärd än. Hon behöver växa på sig så att de mest basala funktionerna har stabiliserats. Där är hon inte än. Hon behöver väntas in.

När jag har suttit i dessa minnen en stund säger jag till mig själv att göra nästa grej på att-göra-listan och med en suck överger jag de små liven i tanken. Med en känsla av att ha varit med om nåt stort. Jag har matat henne!!!! Jag utsätter mig för vanebildande beteende. Jag har torskat dit. Rejält.