Kontext

Det här är den första roande händelsen

Jag klev upp i ottan och tog tåget från huvudstaden till regionhuvudstaden. Därefter gällde att kajka med buss de sista 6 milen hem. Det har jag gjort många många gånger. Den här morgonen regnade det. Det ösregnade. Intresset att komma ombord på bussen snabbt var större än vanligt. Jag gick i rusket med raska steg till platsen där busen brukar stå. Bussen stod redan framme. Skönt.

-  Är det här bussen som tar mig till H? ( Jag sade hela namnet på den stad där jag bor)

-  Nej

Punkt. Jag dröjde kvar för att höra om han möjligen hade kompletterande information att ge mig. Det verkade han ha. Han sa

-  Det är det verkligen inte.

Jag ställde mig snällt i ösregnet att vänta. Efter ett tag kom nästa buss. En känsla av att ha blivit räddad infann sig. Ut klev en chaufför som med hög och informativ stämma sa till alla oss i regnet väntande

- Alla som inte har siffran 10 på biljetten är ovälkomna på den här bussen. Å så förtydligade han sig.

- Det är bara ni med siffran 10 som är välkomna.

På min biljett stod buss 100. Och jag hade fattat budskapet. Jag var ovälkommen. Stod därför snällt kvar och väntade ytterligare ett tag. I regnet. Funderade över vad det gör med en att ha kommit till den norrländska fåordigheten och möter folk som inte verkar ha gått ens första lektionen i servicekunskap. Blev faktiskt på gott humör och fnissade inombords. Jag funderade på hur det skulle vara att själv vara så fenomenalt ohjälpsam och anti. Det skulle vara nåt att utforska, tänkte jag.

På den tredje bussen var jag välkommen. Efter att ha stått i kö för att komma in en låååång stund. För de som var före mig hade nåt fel betalningssätt som Y-bussen (som numera kör sträckan) inte kunde ta emot. Det gick inte med än det ena, än det andra betalningssättet. Men min biljett dög så fint så fint när jag väl kommit ombord.

Den andra upplevelsen

Strax efter hemkomsten bar det iväg till tandläkarn. Jag hann duscha och borsta tanden. En hitresande kirurg skulle sätta en titanskruv i mitt skelett (käkbenet). Han var mycket pedagogisk och visade vad som skulle göras och hur det skulle gå till. Det är en rejäl skruv, den där titanskruven, så det vill till att den får plats. I mitt fall bedömdes det att jag skulle ha tillräckligt med benmassa att fästa den i.

Senare, när han höll på att borra och ha sig, så fick jag det mesta beröm jag fått på länge.

- Du har verkligen en rejäl benbredd för att fästa skruven och finfin benmassa. Fast och fin.

Det kändes rekorderligt på någe vis. Här har vi en rejäl dam av prima virke. Det roar mig att få ett sånt fint beröm och att det går att berömma så olika saker. Och så undrar jag ju med förfäran hur benmassan skulle kunna vara om den inte var rejält fast och fin.