Kontext

Just nu sitter jag på tåget från Värmlands huvudstad till Drottningstaden. Jag har vistat färskaste barnbarnet med föräldrar.

Snacka om vilsamt och avkoppling från jobbvardagen. Dessutom har jag fått hjälp med klädinköp. Det är något som är ångestframkallande för undertecknad. Jag har en sonahustru som är både är talangfull, inlevelserik och tycker det är roligt. Målet var att hitta den där vårkappan. Bonus var om jag skulle hitta brallor också och toppen toppen om jag även hittade en riktigt bra BH.

På kort tid hade jag alltihop. Vi gick målmedvetet från affär till affär, inalles tre stycken, och hon, sonahusrun, hade valt alldeles rätt butiker. Väl inne i butiken visade hon mig på rätt biträde, som lyssnade på min kravprofil (enkelt skuret, lättskött, svart rött eller blått).

- Vad jag har för storlek? Inte en aning. Stor!

Damen kastade ett tränat öga på min kroppskonstitution och tog fram det som passade på direkten. Och jag, jag provade och köpte plagg efter plagg som förevisades.

Jag vet att det gäller att skynda sig och slå till innan jag ledsnat. Prova kläder är bland det värsta jag vet. Det gör jag helst inte alls och om jag ska göra det så får det gå fort. Kommer flera opassande plagg emellan, så tappar jag sugen och så är det kört, för den gången. Nåväl, det gick som smort. Tack kära sonahustru.

Sammanfattningsvis fick jag ångestdämpning för endast 4211:- och dessutom riktigt justa kläder, en vårkappa, två brallor i aningen stretchigt tyg och två BH-ar som gör mig bystigare än jag är van och som bär bysten på ett sätt så att axlarna slipper ta hela tyngden.

Nu sitter jag i nya brallor och ny BH och minns hur det var att sitta med en liten slumrande baby i min famn. Och hur kul det är att spela Draw Something med sonahustrun. Ångesten är dämpad. Fullkomligt.