Cancerblogg för och emot
Häromdagen lyssnade jag på ett morgonsoffesamtal på TV om cancerbloggar. Det finns massor av cancerbloggare och många har stora mängder läsare. Det pratades om varför.
Jag kände igen mig i en del:
- Behovet att skriva av mig min egen frustration.
- Delge de vänner som vill veta.
- Slippa prata så mycket om saken med alla dessa.
- Eventuellt uppleva nåt läkande med att skriva av sig.
- Känna samhörighet med andra i liknande situation.
Det pratades också om risken för attt vi förmedlar missvisande information. Det vi bloggare förmedlar är inte alla gånger korrekt. Det är i stället vad vi uppfattar av den information vi får, ofta i ett chocktillstånd, och det är då alls inte samma sak.
Totalt sett har cancerbloggarna fler läsare än modebloggarna. Vi erbjuder alltså intressant läsning.
Det där är mer eller mindre historia för mig. Jag är inte i något aktivt cancerskede. Därför är jag för tillfället ingen cancerbloggare. Men jag är bloggare. Bara för att det roar mig att skriva lite. Det är fortfarande, om inte läkande, så i alla fall trivsamt.
Tyvärr är mitt friska liv relativt ointressant. När jag är frisk och mår bra sjunker min läsekrets till ett absolut minimum.
Det är då tur att jag inte skriver för de många läsarna. Lite märkligt är det ändå att skriva för min egen skull. Offentligt i en blogg. En av alla pradoxer som livet består av.
