Ooops
Oooops. Nu tog jag steget. Bara så där. Oreflekterat, känns det som. Fast jag har ju svart på vitt att jag grubblat över detta en tid.
För en stund sedan registrerade jag en ny blogg.
Hur det blir med den här vet jag inte. Kanske skriver jag två bloggar parallellt en tid. Kanske överger jag den här. Kanske skriver jag olika saker i de olika bloggarna. Hur det blir vet jag alls inte. Men helt klart kommer såna där teman som jag inte vill bli sökbar på att hamna här. Och sånt som jag gärna skyltar med kommer jag att lägga i den andra bloggen.
Keith Jarret spelar för mig i ett TV-program som handlar om honom och hans musik. Han pratar om den undervärderade improvisationen. Han talar till mitt hjärta och jag rörs närmast till tårar av hans budskap och av hans musik.
Jag vet inte hur jag ska göra med offentligheten av de mina. Sönerna och dottern med respektive. Bäst är nog att fråga dem hur de ser på saken.
Keith Jarret är en rutinmänniska privat. Han bor gärna på samma hotel år ut och år in under sina världsturneer. Helst i samma hotelrum, till och med. Under konserterna försöker han nollställa sig. Som om improvisationsfältet är alldeles nytt. Igen ett paradoxalt samband.
Han pratar om att vara i olika universa. Jazz och improvisaion är ett. Klassisk musik ett annat. Han kan inte kombinera dem. Han separerar dem - i tid. Jazz en tid. Klassisk musik en annan tidsperiod. Han pratar om sann improvisation vilket inte innehåller att improvisatoriskt sätta samman skrivana sekvenser.
Jag har ingen aning om vad Keith Jarrets olika universa har i min blogg att göra. Han bara knallade in här. Oooops.
