Två grubblor om tid
När jag drog min skrinda hemöver, kom jag att tänka på hur jag längtar efter besöket och det ledde mig till att tänka på tid. Hur nära det är att de kommer. Eller hur långt bort det är, typ evigheter. Den tanken hamnar jag ofta i, den att tid är så relativt, så olika. Sekunder kan upplevas som evigheter, evigheter kan upplevas som sekunder.
1
Ibland fascineras jag av att det som händer just nu aldrig har hänt förut. Vi är först. Vi är i framkant av tiden och det som händer är fullkomligt unikt nytt. Hela tiden. Jag kan nästan känna fartvinden från den nya tiden. Allt som hänt finns bakom oss. Det är skitläckert att leva just nu.2
Jag kan känna sorgsenhet över att vara så pass till åren som jag är. Skulle vilja vara en ung brutta och ha stora delar av livet framför mig. Fast med samma självkänsla som jag har nu. Och den ork jag hade då jag var ung vuxen. Det är vemodigt att det inte går att göra omtag.
Det är nåt fullkomligt oundvikligt med tidens gång. Sånt kan jag grubbla över medan jag går hem med min skrinda fylld med mat.
SANT !
