... annars är allting bra
Att leva med ovisshet är en konst. Jag praktiserar den konsten nu. Ja, det gör vi ju alla, hela tiden. Vi lever alla i existentiell ovisshet. Men känslan är att ovissheten är mer påtaglig just nu.
Det tar sig konkreta uttryck i att jag berättat för mina kollegor att jag nog inte kommer att vara fullt arbetsför framöver, att jag nog behöver lägga upp mig på ett operationsbord, oavsett om det jag har är nåt nytt skit eller inte. Jag tar intuitivt sikte på månadsskiftet februari-mars. Samtidigt vet jag ju att jag inte har en aning.
Det är som om att det är värre att inte veta än att få aldrig så dystra besked. Absurt! Det är värre att inte veta spökets konturer än att se det rakt i ögonen.
Men jag noterar att jag på något sätt ändå vet, eftersom jag säger och planerar som jag gör. Det är som att det i ovissheten finns vetskap. Parallellt finns vetskap om ovissheten. Fattaru? Kroppen vet och huvudet vet att jag inte vet. Det är också som att i ovisshetens rike brer kontrollbehovet ut sig. Jag tar kontrollen över min tid.
Alf Henriksson skrev en liten dikt som heter Mannen från Hökarängen. Den går på ett ungefär så här
Mannen från Hökarängen
reste sig upp och sa
min fru häller smulor i sängen
annars är alltig bra
Ungefär så är det med mig.
... annars är allting bra.
