En hel djävla lång vecka
Tid är nåt verkligt relativt. Sekunder kan vara evigheter, 30 år en grisblink.
Den vecka jag ska vänta på fortsatt samtal om vad som är nästa steg för mig och min hälsa känns som eoner. Outhärdligt långt bort i en diffus framtid. Jag vill ha det samatalet NU. Jag vill veta inom vilket åtgärdsspann vi pratar när det gäller steg. Nu. Jag vill veta olika scenarios, om si och om så.
I brist på samtal med nån kunnig samtalar min hjärna så gärna på egen hand. Det snacket går ungefär så här:
- Det minsta som kommer att hända är nog skrapning. Redan här vill jag lägga min näsa i blöt. Skulle nog vilja att det minsta som händer är operation och bort med fanskapet, alltså livmoder och den enda äggledare jag har kvar. Relativt snart. Inom ett par tre veckor. Eller mindre. Jag är beredd att plocka fram almanackan... men lägger den tillbaka igen. (Så som jag haft det med min kära urolog KÅ kan jag nog aldrig få det. Vi kunde resonara om sånt och mina behov vägdes in.)
- Sen kan det ju bli fråga om en mer eller mindre lång rad undersökningar, provtagningar, röntgen på längden och tvären. Och, beroende på vad de ger, behandlingar. Typ strålning.
- Sen... Ja sen varken kan eller vill jag tänka längre. Annat än att det är OK att låna ut mig till friskvården (=sjukvården, en förklaring till er som inte är van vid mitt vokabulär) en tid för att fixa till det här. Helst på någon liten deltid. En tid. Sen, om sisådär ett år är värsta frågetecknen borta och livet kan levas mer normalt igen.
Som sagt. Nästa steg får jag koll på om en vecka. En hel djävla lång vecka.
