Fiffigt snurrigt
Igår var dagen då min bil skulle lämnas på reparation kl 8. Jag hade tänkt ut det så fiffigt att reparatören Richard skulle få byta till sommardäck, samtidigt som bromsen bak lagades. Då får jag nämligen köra på Odingatan, som har dubbdäcksförbud, och som leder rakt till parkeringshuset i Olskroken där min bil numera står. Ja, jag har ju oxå varit så fiffig och hittat en reparatör bara några hundra meter från mitt hem.
Klockan 7 vandrade jag till P-huset. För den som inte vet, Olskroken - Odinplatsen är i princip en alldeles rät linje. Man ska bara komma rätt i början.
Det gjorde inte jag. Jag upptäckte snart att jag var på väg mot Karlstad eller Stockholm eller Oslo. O nej. Men hur det nu var så lyckades jag komma av stora aorta och kunde geta mig tillbaka via Partihallarna mot Centrum. In till Centralstationens parkering skulle jag inte, så jag valde en högrare väg och då bar det sig inte bättre än att jag sögs ut på Hisingen. O nej. Det står vägskyltar om Backaplan, Wavrinskys plats och sånt och jag vet ju inte vart de ligger så jag blev rätt konfys. Men jag har ju min GPS i mobilen. Den stakade ut en rutt för mig att ta mig tillbaka.
Den rutten funkade inte. Jag kom inte ut på den större leden från en viss rondell. Det blev en en hel del felkörningar och jag blev allt mer stressad och klockan gick. Men till slut så. Tio över 8 var jag hos repartören, utan bildäcken som jag tänkt hämta upp hemma. Men Rchard var inte på plats utan hans kollega Ove tyckte att jag kunde hämta däcken och återkomma.
Det här är en bra metafor för hur det är att vara i en stad som man i princip inte känner till. Jag skulle köra raka vägen från A till B och det blev rena snurren. Det känns avlägset att jag ska kunna hitta i det tjorv av trafikleder som slussar mig än hit och än dit, medan grannbilarna tutar ilsket över min vilsna körning.
Vad som var fiffigt tänkt blev bara snurrigt. Men funkade till sist.
