Kontext

Nu har jag sovit en natt på saken. Jag kan inte riktigt fatta vilka proportioner det här har tagit. Ett gruskorn har blivit en fotboll! Nu kan jag inte ta min goda hälsa för given längre.

Jag var oskuldsfullt full av tillförsikt igår när jag åkte till Sahlgrenska. Lite nervös, för jag åkte fel. Tog tvåan åt fel håll och kom mer än 40 minuter för sent till avtalad tid. Nå, det gjorde ingenting i det stora hela.

Jag var behagligt invaggad i tron att det där lilla provet som togs för en tid sedan och som var positivt... att det var sanningen om mitt tillstånd. Det här var bara för säkerhets skull.

Därför blev jag förvånad när läkaren säger att hon skrapat bort en stor polyp ur min livmoder. Ungefär som en halv knytnäve i storlek.

- Det var som fan!

Och att den såg normal ut (till min fördel) och att den blödde ymnigt (till min nackdel). Proverna är skickade, igen med prioritet, och jag får svar inom 2 veckor. I mina anteckningar från samtalet ser jag att jag noterat "inte särskilt troligt" om cellförändringar eller cancer. Vi pratade om vad som händer om si och om så. Antingen är jobbet i princip gjort och fara och färde kan avblåsas. Eller så finns cellförändringar eller cancer i provet och då ryker livmodern inom 4-6 veckor. Minst. För att inte tala om alla extra kontroller av än det ena och än det andra som ska göras.

Jag har inte samma tillförsikt längre. Jag är besviken. Eller trött på detta tillstånd av existentiella frågetecken som cancerutredning innebär. Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan. Idag är det så att minsta meddelsamma kommentar gör att jag stortjuter. Jag är less på att dessa svaga symtom kan visa på ett sånt allvar. Jag är less på alla prover som ska skickas med prioritet. Jag är less på de tydliga sakligt förmedlade budskapen om det potentiella allvaret. Jag är less på att inte ha koll på min framtid. Låt mig vara ifred. Låt mig vara ett enkelt harmlöst fall, som förpassas till glömskans korridorer. Låt alltihop vara ett misstag från början till slut.

Det här känsloutbrottet betyder inte att läget är allvarligare nu än nyss. Bara att det pågår en sorgesam insiktsprocess och i viss mån beredskap för vad som kanske komma skall. Känslolivet svarar inte direkt mot fakta.

Fakta är att vi inte vet. Det kan vara helt OK med mig. Det är till och med troligt. Det kan också vara åt helvete. I den här situationen har jag varit förr. Det gick ju bra då. Jag är erfaren och kompetent på det här området. Det gör det inte lätt för det. Men jag blir heller inte panikslagen. Bara trött, less och besviken.

Men, som jag skrev i förra bloggen - numera når jag med lätthet mina skosnören. Alltid något.