Kontext

Jag har laddat upp med jobb att göra, men arbetsivern vill inte infinna sig. Jag fryser, så som jag minns att jag gjort tidigare. Fastande mage och hurvenhet hör ihop. Ligger på sal med nål i armen och skall fördriva ett antal timmar innan operationen i eftermiddag. Jag försöker lösa ett intellektuellt problem som jag fått via Facebook. Det går inte bra. Jag löser sudoku, men blir uttråkad fort. WordFeud fnattar jag också med. Korsord. Är sömning. Slumrar lite. Vaknar till och fortsätter att fnatta med probelmlösning, som inte vill fånga min uppmärksamhet nåt längre tag. Kan alltid fördriva tiden med att berätta om livet runt min bädd 1:1 på avdelning 67. Det händer mycket lite, men ändå nåt som går att återge.

1:1 avdelning 67

En välbekant miljö för mig, även om jag aldrig varit just här förut.

Den stimulerande utsikten från min säng.

Jag har en groggy rumsgranne. Hon verkar ha blivit opererad i natt. Ett biträde frågar med hög röst

- Vilket språk talar du? Serbokroatiska, kurdiska, turkiska...?

- Kurdiska.

- Nån särskild dialekt?

- Nnä.

Bidrädet går ut. Kommer in igen efter en stund.

- Kurdiska har många dialekter. För att skaffa tolk behöver jag veta vilken dialekt du pratar.

- Badinami.

Går ut igen. Kommer tillbaks.

- Det finns bara manliga tolkar. Går det bra?

- Mm.

Går ut igen.

Efter en stund knackar det på dörren. En kortväxt mörkhårig man kommer in. Det verkar vara maken till min rumskompis. Personal kommer in, går ut, kommer in igen, pratar med min rumsgranne. Eller rättare sagt, nu när mannen kommit pratar de med honom. Han svarar på frågor om hon varit på toaletten, inte vill ha maten hon fått, etc. De pratar över huvudet på henne, om henne. Ska hon, kan hon, vill hon, har hon?

Mannen och kvinnan talar lågmält en stund där bakom skynket. Hon har igen refuserat den frukostbricka som hon har hos sig. Jag skulle kunna sätta en duktig peng på att få överta den.

Efter en stund går mannen ut. Efter ytterligare en stund kommer han tillbaka igen. Påm fritt-doften sprider sig i rummet. Normalt är jag alls ingen fan av påm fritt. Men nu luktar det sååå gott. Snålvattnet rinner medan jag ligger där och fryser.

Strax därefter kommer ett biträde in. Nu har hon en lunchbricka med sig. Igen refuserar hon brickan med hänvisning till vad hon just satt i sig. Biträdet poängterar att hon måste avbeställa mat. Hon får nämligen mat där och vill hon inte ha maten så måste hon avbeställa den. Annars måste personalen slänga bort den, för de får inte spara mat.

Det här börjar likna psykisk tortyr av hungriga Käringar-med-strömmen. Jag värmer mina kalla händer på den varma datorn. Bäst att gå på toaletten innan dom sätter droppet på mig.

Strax därpå får jag dropp i min arm.

Näringsdropp. Alltid något.

Försjunker i dvala tills läkaren kommer och presenterar sig och säger att nu var det nära. Och det är det.

Därmed har jag skildrat hur det var före ingreppet. I nästa blogg berättar jag om hur det var efter.