Väntar besked
Dagarna fortskrider i osedvanligt lugn. Jag sitter på min stjärt och skriver på anbud. Det är lite enahanda men också närmast mysigt. I måndags återupptog jag också min träning på gymmet två trappor upp i min bostad. Nu vågar jag göra situps och knipövningar igen. Mitt blödande underliv har en tid satt stopp för mitt mod att träna. Det hade säkert gått bra, men det var nåt som tog emot helt enkelt. Men nu så. Nu har jag börjat igen med mina träningar tre gånger i veckan.
Dagarna fortgår alltså så sakteliga i fridsamt lugn. Men nätterna! Jag sover oroligt, bara nån timme i sträck och sen vankar jag upp oroligt. Kissar utan att vara kissnödig. Drömmer drömmar som jag nu inte minns. Men jag tuggar nåt. Hjärnan håller på och håller på, med frenesi.
Jag sätter oron i samband med att jag snart ska få besked om den senaste provtagningen. Den här veckan borde jag få ett svar. Den där läkaren sa att det var osannolikt att det skulle vara cancer, men att det blödde mycket vilket kan indikera att… Snacka om dubbla budskap. I väntan på mera fakta i målet håller min hjärna på att sortera gud vet vad. Den försöker hålla ordning på nåt, utan att riktigt veta vad ordningen handlar om egentligen. Det är riktigt rörande. Om det inte vore för att jag blir så störd i min nattsömn. Jag ser därför verkligen fram emot att få besked.
