Vindflöjel
Nu händer det saker. Besvärande saker.
Jag har ju accepterat och med glädje tagit in att det såg bra ut, dvs att mina symtom inte var resultat av livmodercancer. Därför känns det besvärande att jag i morgon ska träffa narkosläkare, läkare och sjuksköterska för ett förberedande samtal. Mitt på ljusa dagen, på bästa arbetstid. Sen ska jag låna ut mig hela måndan för skrapning. Det är ett operativt ingrepp som görs då jag är sövd. Hela den arbetsdagen ryker och kanske dan därpå också.
Nu när allt är frid och fröjd tycker jag inte att jag har tid med det här. Det stör min framfart med det jag håller på med och som plötsligt är så himla viktigt.
Det är bara drygt ett dygn sedan jag var villig att låna ut hela mig hur länge som helst, bara jag blir kvitt ohyran. Mitt jobb var fullkomligt underordnat.
- Ta mig, ta hela mig, jag gör vad som helst, bara jag får hjälp. Fort.
Nu när jag (troligen) inte har nån ohyra, så blir jag betydligt mer återhållsam med utlånandet av min kropp.
- Ska det verkligen vara nödvändigt med ett sånt här förberedande besök? Jag är ju så van vid operationer och jag har inga allergier eller hjärtproblem. Jag är inte gravid, har inte diabetes eller epilepsi. Det har jag ju för övrigt svarat på i ett formulär med tusen frågor!
Det är bra att vårdapparaten har sitt förlopp, att de är noggranna och seriösa och framför allt att de inte svänger som en vindflöjel efter mina nycker.
Dessutom ska det bli skönt att så småningom bli kvitt besvären. För de är minsann inte borta, bara för att provet såg bra ut.
