Kontext

Igår, första riktiga arbetsdagen för mig, gick allt i ett. Jag jobbade intensivt till 20.30. Tyckte därför jag kunde unna mig lite sovmorgon, så jag började inte förrän 9.30 idag.

Nu när arbetet är igång går det att perspektivera ledigheten. Den var avspänd och skön. Dels julen hos tvillingarna. Måste erkänna att jag var mycket trött av nattvaken när jag åkte ifrån dem. Men nu har jag ju vilat så det står härliga till hos vännerna i Skåne. Trevlig samvaro, god mat, lagom fart, kulturellt och allmänt behagligt.

Väl här hemma går jag och myser. Hör min stämma då och då brista ut

-        Ååå, det är så hemtrevligt i min lägenhet.

-        Ååå det är så mysigt och fiiiint.

Det är till och med trevligt att gå till jobbet och ägna en hel dag åt ekonomiadministration, vilket jag gjort idag. Det är gubevars nyår och då skall pappren samlas extra noga i högar och pärmar.

Ekonomiadminsitration är en syssla som jag normalt brukar hata med emfas, så att det ryker om mig. Det kan mina anhöriga intyga. Nu sitter jag och småputtrar och tycker det är trevligt. Till råga på allt har jag ekonomiska bekymmer de närmsta två månaderna. Jag var lite överoptimistisk och pytsade in mer egna pengar i lägenhetens kontantinsats än vad jag riktigt har tillgång till. Nu sitter jag här och undrar hur fasen jag ska kunna skrapa ihop pengar till skatten den här månaden. Sånt brukar få mitt humör att brinna av oro. Nu berör det mig knappt.

Jag satt och fnulade länge och kom iväg på sen lunch. Hemma gjorde jag mer än åt. Packade upp ytterligare en låda, flyttade ett skåp, tog några mått för de nya bokhyllorna, ångrade valet av fåtöljer och pratade med sonen om att byta med honom, etc. Alltså fnattade omkring och njöt.

När jag sent om sider kom tillbaka till jobbet vid strax efter 15, så var banken stängd – och jag som skulle göra ett bankärende – och på jobbet fanns inte en kotte. Allt var mörkt och igenbommat.

- OK, jag förstår. Det är helgafton eller nåt i den stilen.

Det här påminner om att vara inne i en förälskelsebubbla. Inne i bubblan finns liksom inte den yttre världens tempo och rutiner. Inne i bubblan är tillvaron i ett förklarat skimmer och smolket är så obetydligt att det liksom inte finns.

Jag verkar vara där. Med ålderns rätt vet jag ju att detta tillstånd försvinner så småningom och att alla ramlar ner i vardagen vad det lider. Men det är då, det. Nu är nu och där är det väldigt trevligt. NU.