Kontext

Jag har kommit hem till Drottningstaden efter en fullspäckad turné norröver.

Mitt radhus är definitivt sålt, utflyttat med nycklarna lämnade. Själva slutbetalningen skedde under muntrationer med mäklaren, vår gemensamma bankkvinna, köparen (en god vän) och säljaren (jag) inne på det fina konferensrummet på banken.

Mäklaren till vänster, köparen till höger och mina papper och kaffekopp rakt fram. Glad stämning, gott kaffe med kakor.

Jag gick en tid med en obehaglig känsla av att det kunde komma en obehaglig överraskning. Men obehaget uteblev. En överraskning fick jag dock, men den var absolut inte obehaglig. Fattar än idag inte hur det gick till, men på mitt privata konto sitter nu 56 000 kr mer än tidigare och det var jag inte alls var beredd på. Min likviditetskris är därmed för tillfället obefintlig.

Det var gemytligt, där på banken. För vi hade så mycket att prata om. Besök hos varandra? Gemensamma resor framöver? Å så Kennet Snuska.

Kennet Snuska är mannen som svarade för förflyttningen av mina pinaler till Drottningstaden med mellanlandning av 15 kubik hos sonen efter halva vägen. En rejält kraftigt byggd godmodig flyttkarl. Jag fick rätt bra kontakt med honom, och jag tror det var ömsesidigt. Det sista vi gjorde var att hämta en hyvelbänk hos ”köparen” som min son skulle ha. Flyttlasset gick iväg och kom fram som det skulle. När han bar in prylarna hos mig här där jag nu bor, berättade han om ”hon-som-köpte-radhuset”. Han ställde några kontrollfrågor om vem hon var. Jo, en gång i hans ungdom var hon hans förmyndare. Han var strulig på den tiden. Nu ville han att jag skulle hälsa så väldigt gott till henne. Den hälsningen framförde jag där i fina bankrummet.

– Meh, vare Kennet Snuska?

- Förmodligen, tyckte jag.

Sen var hon ju tvungen att berätta lite om Kennet Snuska och jag förstod hur viktig hon måste ha varit för honom. Han var rejält illa däran, då, med dåligt umgänge, droger, rymningar och, ja, hygienen var inte den bästa. Köparens barn var rädda för honom, när han kom på besök nattetid i fyllan och villan för att sova ruset av sig på en soffa. Det var barnen som kallade honom Kennet Snuska. Köparen hade bevittnat rättegångar, hämtat honom i olika nästen och allmänt vädjat till honom att tänka på hur han ville leva sitt liv. Egentligen.

Denna vädjans frö måste ha slagit rot rejält, för Kennet var absolut en fin karl idag. Jag är glad att ha träffat honom.

Till slut fick mäklaren och bankkvinnan fösa ut oss. Vi fortsatte babblandes på en finare restaurang i närheten - på köparens bekostnad. Då fick jag veta ännu mer om Kennet Snuska. Vilket levnadsöde. Tänk, att folk som varit så illa däran kan komma på rätt köl, till sist. Genom att bli sedda, respekterade och … ja, inte vet jag vad hon gjorde, men hon var i alla fall den enda som en tid var på hans sida.

Jag undrade om hon varit god man eller förmyndare fler gånger. Njae, det hade hon inte. Men det var nära en gång, åt en iransk tjej, men det sket sig då det blev tjafs mellan två olika myndigheter om vem som skulle utse förmyndaren. Hon drog sig ur och tackade för sig. Kvar blev ett rejält tjäbbel om hur illa fallet sköttes ur brukarens synpunkt, bara för prestigens skull.