Konsten att leva med mig själv 2
Jag håller på att skaffa TV. Det sker i ett flerstegsförfarande där jag lägger nya kunskapsområden till mitt medvetande. Jag bestämde mig för att ha fast bredband så att jag också kan surfa med datorn lite smidigare. Lägenheten är i nån sorts gränszon där täckningen verkar pulsera mellan noll och full täckning. Enerverande. Med fast bredband av lite potens, 100 nånting, skulle problemet vara avhjälpt och därmed skulle en se-på-TV-möjlighet öppna sig. Men hur? Jag skrev lite om mina kunskapsluckor i bloggen ”En liten detalj återstår, eller två…”
Jag tecknade abonnemang med Telia - på nätet - om fast bredband och hämtade ett paket från Posten med en vit låda (router) och några sladdar efter några dagar. I brev fick jag bekräftelse, ett komma igångpaket, ett sim-kort med uppgifter om vad det kostar att använda. Blev osäker. Sim-kort- vad ska jag med det till? Sim-kort har jag redan och ska jag nu betala x kr om dan också förutom själva abonnemanget? Engagerade datakunnige sonen på annan ort. Han förstod det som att simkortet var ett erbjudande om mobilt bredband som jag kunde nvända om jag ville. Stön. Lade det åt sidan med text på – använd inte, det kostar pengar!!! Vidare fanns några telefonsladdar med i paketet, men det kan jag räkna ut själv att jag inte behöver. De är bara skickade som lockbete.
Packade upp routern och gjorde precis som en affisch visade. Satte sladdarna där de skulle vara, satte i en cd-skiva för att följa instruktionerna på skärmen. Det kom inga instruktioner på skärmen. Inte efter ett, två, tre försök. Nu började ångesten att stiga och jag kände mig så där övergiven, som jag ibland kan känna mig. Men, lösningen kom från oväntat håll.
Jag spelar WordFeud på mobilen. Där har jag faktiskt fått flera vänner som jag chattar lite med. WF spelar jag när jag vaknar, när jag reser, köar eller när jag helt enkelt behöver coola ner mig. Nu var det läge för WF. Beklagade mig för eval. Det visade sig att hon är en fena på sånt här. Hon ställde några frågor, sa att jag skulle skita i CD-skivan och låta vad-det-nu-var leta reda på sig självt. Jag gjorde om hon sa. Men datorn ville han nån kod. Rotade i pappren och provade än det ena, än det andra, utan resultat. Så hittade jag i kartongen en liten anspråkslös lapp med en ganska lång kod. Den provade jag också och då funkade det. Jubel. Jag är dig evigt tacksam, eval.
Djävlar vilket kräm det blev. Stor skillnad att surfa. På det här sättet slapp jag också att ändra mail-inställningar och annat trams, vilket jag också var nervös för. Nu kan jag titta på SVT play utan dessa ständiga avbrott för att den skulle hinna ifatt sig själv. Njutbart.
Ännu en delseger i striden om att leva med mig själv. Och det kommer mer, och värre.
