Kontext

Det här är bara för bra för att vara sant. Det här händer bara inte. Jag tror jag får någe fel. Faktiskt. Nu är jag så snurrig i huvudet att jag jag inte ser klart. Ska ändå försöka beskriva vad som hänt mig de närmsta timmarna. Det är nämligen en historia på samma tema som föregående. Fast jag är än mer förvirrad nu.

Jag bakade bröd. Konkret, handfast, begripligt. Dessutom gott. Efter en sen och trevlig frukost med mig själv, en kopp kaffe och nybakt bröd satte jag mig med lördags-DN.

Jag öppnade nog datorn också och ... inte vet jag vad det var som hände, men jag fick ett erbjudande om att uppgradera iTunes. Såna där skyltar får jag emellanåt, och jag nekar alltid, för det där brukar ta tid och jag behöver vara koncentrerad. Men nu, tänkte jag, nu är stunden då jag både har kräm i internettet - jag har ju gubevars 100 nånting i det fasta bredbandet, vilket lär vara kraftiga doningar - och dessutom tid.

- Kör till, tänkte jag. Nu är det läge.

Sen vet jag inte riktigt i vilken ordning allt hände, men jag fick ännu fler uppgraderingserbjudanden som jag gladeligen tackade ja till. Bl a tackade jag ja till att uppgradera iPhones programvara. På skärmen fanns flera bilder med såna där maskar som fylls alltmer tills det är färdigladdat. Någon mask tog bara nån liten minut. Andra tog betydligt mer tid.

I alla fall. Till slut var det klart. Jag märkte att mobilen la av och för säkerhets skull hade jag antecknat inloggningsuppgifterna. Knappade in pin-koden. Den accepterade inte min kod.

Från och med nu blev allt bara ett hellvete. Ingenting dög åt den. Den var helt enkelt oresonlig. Jag kände mig extremt övergiven och det enda jag kom på var att kontakta datakunniga sonen.

- Jag får Skypa, tänkte jag, eftersom jag inte kan använda mobilen.

Gick och letade reda på hörlurarna. Förvirrades av att i änden av hörlurarna fanns 2 vad-det-nu-heter-för-nånting-det-där-som-man-sticker-in-i-datorn, jag kallar det för enkelhetens skull för kontakter, och att i datorn fanns bara en motsvarande mottagare av kontakt. Jag provade att sticka in den svarta (fanns också en rosa). Å så ringde jag upp sonen.

Då säger Skype att jag är offline och inte kan kopplas upp. Det här testade jag säkert 5 gånger, med olika kontakter i och även utan. Naturligtvis kollade att jag var uppkopplad på nätet, och det var jag. Men Skype uthärdade i att säga att jag inte var det.

Nu är jag nära bristningsgränsen. Mailade sonen. Som naturligtvis inte satt vid datorn och såg mitt nödrop.

Jag gav mig på mobilen igen. Den ville att jag skulle välja nät, vilket jag aldrig behövt göra tidigare, och det enda nät jag kände igen var ju det där Telia bredbandsnätet som datorn använder. Så jag knappade mödosamt in den - långa - koden. Och se, Sesam öppnade sig.

- Aaaah, vilken lättnad.

Men. Den var sig inte lik. Alla appar var borta. Allt var rensat. Jag förstår att jag kommit åt nåt som inte bara uppgraderat den utan som rensat den och gjort den fabriksny.

- O nej. Inte nu, efter vad jag varit med om de senaste dagarna.

Nu kunde jag i alla fall ringa. Så jag ringde sonen och sa med darr på rösten att han inte behövde bry sig om mina desperata mail. Han tyckte att ett och annat av det jag var med om var lite konstigt. Men menar att det här med valet av nät inte har med telefonin att göra.

Hans fru hade läst mina senaste bloggar om Konsten att leva med mig själv och om Wordfeuds lugnande inverkan på mig, så han rekommenderade mig att - prio 1 - ladda hem WF och coola ner lite. Ett gott råd från en välmenande son.

Nu börjar nästa hellvete. Jag börjar med att gå in på  App Store, letar reda på WF och klickar på att ladda hem den fria gratis-varianten. Då vill mobilen, eller iTunes eller vad i fridens dar det nu är, att jag ska identifiera mitt konto. Å så tar en ny vända med knapptryckande vid, med att ange vem jag är, inloggningsuppgifter, lösenord mm. I både mobil och dator. Och jag blir alldeles snurrig. Och dom verkar aldrig bli nöjda, men till sist så...

Jag förstår att jag måste acceptera iCloud för att komma vidare. Och blir sur för jag vill inte tillhöra nåt moln som jag inte vet vad det är. Men efter sju resor och åtta bekymmer så har jag lyckats lada hem WF. Och se - alla mina WF-kompisar var kvar och alla pågående spel också.

Nu sitter jag med hjärtat hårt pulserande i halsgropen och undrar hur den här förmiddan plötsligt blev till eftermiddag medan jag fortfarande sitter i nattlinne som ett nervvrak.

----

Tänkte lägga in bilder som jag skrivit att jag ska lägga in. Nytt erbjudande  om att återuppta den avbrutna proramåterhämtningen. Accepterade det med bävan. Och se, nu kommer mina appar tillbaka. DN, WF helper, SJ, SAOL, Geocaching. Här kommer dom allihopa. Om än huller om buller. Bilderna är också tillbaka. Även om de allra senaste är borta. Jag lägger mobilen på bordet för att den ska få jobba ostört. Nöjd att den äntligen vill samarbeta.

Efter en stund tar jag mobilen.  Då är alla apparna borta igen. Och jag försäkrar. Detta är på riktigt, inte en mardröm.

- Stön.