Kontext

Näringen till den här serien, om hur konstigt det är att leva med mig själv och vilken konst det är att skaffa TV, verkar aldrig sina.

Följande har hänt. För en tid sedan flyttade jag från midjan till höften av mellanmjölkens land. Kvar lämnade jag min tjock-TV med avsikten att skaffa en ny, tunn smart sak. Det är det jag håller på med på mitt kringelikrokiga sätt.

Först skaffade jag fast bredband, vilket hade sin historia, skildrat i Konsten-att-serien 2.

Därefter skaffade jag en digitalbox och TV-abonnemang, vilket jag ännu inte fått att funka. Konsten-att-3.

Det blev helg och jag valde att i lugn och ro uppgradera mig på det ena och andra sättet kopplat till min mobil. Det ledde till en sorts mobilteknologisk härdsmälta skildrat i Konsten-att-4. Medan den pågick som bäst sökte jag akut hjälp hos datakunnige sonen på Skype – för mobilen var ju ur funktion – och då upptäckte jag att Skype inte heller funkade. I Konsten-att 5 summerar jag läget. Skype och WhatsApp behöver funka, för att grundordningen skall vara någorlunda återställd.

Här följer berättelsen om hur det gick till. Först fick jag Skype att fungera, nästan alldeles själv. Fast det är en grov överdrift. Sanningen är att jag inte alls klarade det själv. Men jag gjorde definitivt grovjobbet och la ner i stort all tiden på det själv. Sen WhatsApp.

Jag hade alltså upptäckt jag att jag inte kunde Skypa och att en åtgärd hastade eftersom jag annars blir avstängd från det konto med pengar jag har. För djävligt, egentligen, men det är en annan sak. Jag fick meddelande om att jag inte var nätuppkopplad. Fast jag var det.

Jag började i söndags med att läsa på Skypes hemsida. Letade egentligen en mailadress att höra av mig till, men nån sån hittade jag inte. Däremot hittade jag en del frågor–svar kring vanliga problem. Där tyckte jag mig förstå att Mac-innehavare kan ha problem med en för gammal Skype-program-vara.

Aha, sade mitt inre. Eureka. Så måste det naturligtvis vara. Så enkel lösning det var på det här problemet. En baggis! Ivrigt laddade jag hem programvaran 5.3.59.1093.dmg. Skulle följa några enkla instruktioner i 4 steg. Gick bet på andra steget efter att 1) klicka på ”ladda ner”.

2) Spara filen i Skype Setup Applikation (fin instruktiv bild). Den dök aldrig upp hos mig. Inte heller 3) Klicka på Skype i Download window. Däremot fanns steg 4) – dra Skype-ikonen till Program-mapp-ikonen. Det gjorde jag. En liten skylt dök upp med följande text: Ett objekt med namnet ”Skype” finns redan på den här platsen. Vill du ersätta objektet med det du flyttar? Ja, svarade jag. Då sade den att jag inte kunde göra så, för att Skype var aktivt. OK. Jag stängde av allt vad jag kunde, Skype och allt annat med.

På det igen. Samma resultat.

Den här proceduren upprepade jag säkert 10 gånger. I nån vända stängde jag av datorn och började om. Det brukar kunna hjälpa ibland. Men nej.

Därmed tyckte jag att jag var värd en natts god sömn.

Måndag, tog jag nya tag. Samma historia.

Men så upptäckte jag att Skype-ikonen nertill liksom var lite stel. Den gick varken att öppna eller stänga. - Hm.  Vet du, jag lyckades faktiskt tvångsstänga den ikonen, men nu minns jag inte riktigt hur jag gjorde. – Pu.

På det igen. Från början. Jo men se på fan. Nu verkade det faktiskt som att programvaran verkligen laddades hem till min dator. Och jag kunde göra moment 4 och dra den till Program-mappen. Wow. Då skulle det i princip vara klart. – Yessss. Med ny fräsch programvara skulle allt ordna sig. Jag hade segervittring.

Loggade in på Skype och provade ringa till min egen mobil. Samma meddelande som tidigare – kan inte ringa för jag är inte uppkopplad. – Å, nej.

Jag hade alltså inte kommit en enda millimeter närmare lösningen. Och nu var det inte tre dagar kvar utan bara en dag innan jag skulle bli utslängd. Och klockan var över 17 och jag hittade ingen där på Skype att ringa eller maila till. Jag hade bara några ynka timmar på mig utan att ha någon support att tillgå.

Övergivenhetskänslan kom tillbaka. Den börjar kännas hemtam och välbekant, som en kär vän som liksom ser till att jag har det – övergivet. Riktig familjär gemenskap oss emellan, kan man säga.

- Vad gör jag? Jag ringde dottern, den här gången. Kan ju inte belasta datakunnige sonen med allt skräp jag håller på med på nätet. Jag fick prata med en lätt kvällsgnyende baby. Underbart. Dottern och jag pratades vid om praktikaliteter kring min ankomst snart. Och vad gäller Skype hänvisades jag till pojkvännen.

Han sa nåt om en liten liten ikon högst upp på skärmen. Först såg jag den inte ens. Men sen såg jag att det var skuggan av en liten Skype-ikon. Att klicka på den öppnade nya vyer. Där fanns en statusrapport och jag såg med önskvärd tydlighet att jag inte hade tillgång till Skype-telefonernadet. Jag minns inte exakt vad jag gjorde där, men jag klickade så gott jag kunde på olika ställen. Först gick det inte, och sen gick det inte heller och sen så gick det. Provade Skype-ringa dottern. Det funkade inte nu heller.

På det igen. Först gick det inte, och sen gick det inte heller och sen, när jag gett upp, så gick det.

Det är sant. Jag har mitt Skype aktiverat och kan åter ringa. Jag provade att ringa till mig själv (mobilen) och hörde tydligt telefonsignalen.

- Jag vann. Jag vann Skype-kriget. Saknar dock pukor och trumpeter för att fira triumfen.

Ingen ska komma och säga att jag inte kämpar väl och är välförtjänt vinnare i detta krig mot väderkvarnarna. (En metafor hämtad från ett litterärt verk.)

Men helvete. Ska allt jag tar i som har med det internetiska vara så här djävla krångligt? Det är fan ta mig orättvist. Det finns en fråga jag undviker: - Vem är det som alltid är med när det krånglar?

Så var det WhatsApp-appen till mobilen. På min pågående resa norröver stannade jag till en natt hos tvillingfamiljen. Till dottern sa jag helt enkelt – Ladda hem den åt mig är du snäll. Å så gjorde hon det. Så nu jag en WhatsApp-app som jag betalade 7 kr för trots att jag alltså hade en tidigare. Fullkomligt krångelfritt.

Men kriget är inte slut än.  Återstår fighten med digitalboxen och TVn. Om en vecka räknar jag med att kunna fira med att slå på min TV och blippa mellan olika program. Ännu längre fram i tiden kan jag visa bilder ur min dator på TV-skärmen. Kanske jag i en fjärran framtid kan se på film hämtad från nätet.

Men hur den sista resan ska snirkla sig framåt, det återstår att se. Hur ska det gå? Kommer hon (jag) att lyckas? (Notera - en cliff-hanger!) Vojne vojne.