Kontext

Upptäcker min stad och inser att jag är väldigt glömsk och väldigt gammal.

För en tid sedan blev jag kallad till PAP-test. Det är en enkel undersökning för att kolla om det finns ämne för cancer på livmodertappen. Förundrades över att dom har hittat och kallat mig utan att jag hört av mig. Och dessutom är jag ju så gammal, så jag borde inte kallas av den anledningen. Trodde jag. Jag tog mig dit, till Kungsportens barnmorskemottagning. Satt och väntade bland unga damer med putande magar, små barn som rymde från sina föräldrar och en och annan medelålders. Efter ett tag kändes allt så behagligt. Det såg inte så där vansinnigt inbjudande ut, men heller inte värsta sortens vårdinstitution. Men så kom jag på det. Det var musiken. Eller ljudmattan. Svagt svagt spelades sån där avslappningsmusik. Wow, tänkte jag. Ingen dum idé alls. Enkelt, genialt.

En äldre dam i jobbkläder passerade. Hellvete, henne kände jag ju igen. Men var. Var? Var i fridens dar har jag sett henne? Jag är ju nyinflyttad och ”känner ingen” här! Det har sina sidor att vara halvt ansiktsblind.  Efter ett tag kom jag på det. Hon har varit – är – mentor i ett program som letts av mig. Pu. Jag går alltså inte säker. Det kan vara så att jag träffar folk som jag känner. Lite grann i alla fall.

När jag träffade barnmorskan, så visade jag mitt Landstingskort från Västernorrland och sa att jag inte hade fått nåt nytt. – Såna använder inte vi längre. Det är många år sen vi slutade med såna.

Det är sånt som får mig att känna mig väldigt gammal. Jag vill bestämt mena att de fortfarande används i mitt gamla hemlän.

Undersökningen gick fort och lätt och jag vandrade genom stadens centrum tillbaka till jobbet. Ena affären efter den andra fick mitt besök. Jag såg SOFFAN i en heminredningsbutik för under 10 lakan. Designtorget har den armbandsklocka som duger till mig, för dryga 600 kr, som jag inte heller köpte. Jag botaniserade i Granit, som är en favo-affär. Klarade mig utan att köpa nåt även där. En affär med spansk keramik i glada färger fick inte mitt besök, men himmel vad fin den var. En karamell att avnjuta vid annat tillfälle. Bang Olufsen – å vilka snygga TV-skärmar, undrar vad dom kostar? Gick inte ens in. Men jag njöt av det överdådiga utbudet.

En glasögonaffär drog in mig. Fräcka glasögon. Men så var det då det där med att prova. Jag ser ju fan ta mig inget. Gick runt och tittade. Jodå, en och annan skulle jag vilja prova. Medan jag gick där kom jag att tänka på hur lätt det är att fota nuförtiden. Borde man inte kunna ha en kamera så att man kunde fota sig i glasögon och sen titta på bilden med sina egna glasögon. Fan, det är ju en bra idé. Jag gick fram till expediten och levererade uppfinningen.

– Den finns sa dom. Kom med här. Jo då, där satt en skärm på väggen, en kamera ovanför och ett fält där det stod ”fota” eller nåt. Därför kan jag nu visa ett par glasögon som jag tycker var bra på mig.

Glasklar plast runt glaset, svart plast i skalmen. Ja, det var dagens skörd.

Nu ska jag hämta paketet med digitalbox från Telia. Snar har jag blivit med TV. Köpte faktisk en 22 tums skärm häromdagen på en stadspromenad. Betalar om 4 månader. Kan ångra mig inom en månad.

Jag lär alltså känna min stad. Åtminstone den kommersiella delen av den.