Kontext

... är jag också. För att jag känner nån som känner nån som...

Ikväll ska jag se en film som belönades med Konstfacks stora stipendium i år. Hon som gjorde den är kompis med min dotter. Filmen är en rumsstudie där vårt vanliga betraktande ställs på kant. Min dotter medverkar med rörelse, improvisation, dans.

Va härligt det är att vara mallig och stolt. Helt skamligt hämningslöst.

Dagarna går och jag går och är medveten om att min senaste blogg handlar om sjukdom, om gnäll och gny. Nu, när jag mår en hel del bättre så känns den inte riktigt OK. Jag är faktiskt hjälpt av de mediciner jag fått och känner mig lättad även till sinnet.

LIV ligger också i mitt bakhuvud. Hon har hittills inte talat med tillräckligt tydliga bokstäver och jag behöver hitta ett sätt att göra mina original på som blir läsbara. Har skaffat en tuschpenna med fint stift. Mest av allt vill jag bara ge mig hän åt henne. Sitta med henne flera dar och testa både innehåll och form. Men det får jag inte för mig själv. För jag ska bara... som Alfons Åberg säger. Eller rättare, jag måste bara... som min chef på jobbet säger. Hon har samma namn som jag själv. Vi för en ojämn kamp med varandra om vad jag skall och vill göra på dagarna. I det stora hela är vi mycket överens. Men ibland är vi så oense så det ryker om det.

Jag nappade på ett erbjudande igår om mobilt trådlöst bredband och gratis användning under sommaren. Passar perfekt. Då kan jag umgås med LIV under semestern på resande fot. När avtalet var skrivet (inspelat) fick jag veta att trolig leverans är ett par tre veckor! Där flög dessa sommarplaner sin kos. Säljaren lovade att göra vad han kunde för att leverera kvickt. Och jag gör mig inställd på att både LIV och jag själv får ta semester åtskilda från varandra.

Det irriterar mig att jag blivit lovad gratis surfande under sommaren men inte garanterad leverans, så att jag kan utnyttja erbjudandet.

Se där, nu fick jag gnälla lite i alla fall.

Jag blir en skugga av mig själv när det är varmt. Flämtar och aktar huden mot att bli stekt. Samtidigt är det ju skönt att sommaren är här.

Jag har varit hos min läkare och dukade upp mina problem i en liten hög och lät honom välja vad som hör till hans bord. De dög, allihop faktiskt. Vilken skillnad det är när någon kunnig lyssnar och tar problemen på allvar. Sen har det ju sina sidor att bli tagen på allvar också. Jag går här i värmen och pustar och förhåller mig till det budskap han hade. Grubblar, skulle man kunna säga.

Jag har visserligen själv räknat ut att jag har artros som utvecklas stadigt och snabbt. Jag vet också att i min släkt finns tragiska fall av ledgångsreumatism. Och jag har tänkt tanken att det kan drabba mig, särskilt som jag varit underminerad en tid. Men det blir nåt annat när en läkare tar mina funderingar på allvar och håller med. Och säger att jag ska kolla upp det där, för det finns hjälp att få. Sjukdomen är obotlig, men går att lindra och att bromsa.

Just nu håller jag på att förneka eller bagatellisera mina symtom. Det är inte så farligt, jag inbillar mig nog, det är inte dags än, det gäller nog helt enkelt inte mig, trots allt.

Samtidigt kommer en och annan tanke skärande genom förnekelsens dimma.
Shit, jag som inte alls är särskilt bra på att ta smärta. Jag har inte tid, inte än. Men vilket bra jobb jag har, bästa tänkbara om man ska ha artros och  ledgångsreumatism.

Men som sagt. Nu är det sommar och varmt och ja, det här gäller ju inte mig.

I mina skisser finns åtskilligt som jag hämtat från tiden då mina föräldrar levde. Att se den tiden med humoristiska ögon ger mig både bearbetning och distans till en jobbig tid i mitt liv. Jag ber på förhand om ursäkt. Kära föräldrar. Jag vet att ni hade det svårt, var och en på sitt sätt. Jag gjorde så gott jag kunde. Jag vet att det inte räckte, på långa vägar. Men nu är det över. Vila ni, så ska jag unna mig en några leenden från tiden då eran utförsbacke var brant.
P - ta dig en hutt whiskey från den förlista båten med last av alkoholhaltiga drycker. Se så härligt det kan vara att tro på något. Visst vill vi tro att sägnen är sann, den om whiskeyn i båten som förliste där vi strödde dig i havet. R - samtala nu ordentligt med dina föräldrar och inte minst din mor, som du aldrig fick möta. Nu har du oändligt med tid att söka dina rötter i famnen av dina nära och kära. Och hälsa så gott till E.

Det har gått någon vecka sedan jag kom på att jag skulle ge liv till LIV. Sedan dess har jag gått med en mapp i min väska överallt där jag varit. Skissat, tänkt, fångat situationer. Lär mig vad som kan tänkas rymmas på en enda strip. Det är inte så mycket. Eller en hel del. Beroende på hur man ser på saken. Jättekul har jag när jag skissar. Men det kräver lite tid att göra originalen, även om de är enkla. Och jag har inte tillåtit mig att förlusta mig så. Jobbet får ju inte försummas. Därför må jag säga till mig själv, att utgivningen av LIV får ske ytterst sporadiskt.