Kontext

Jag hälsar på mina vänner i de allra sydligaste delarna av Mellanmjölkens land. Iddes inte kajka hela vägen hem över helgen utan hittade på att göra en kortare resa istället. Det är gött att åka till ”familjen”.

 

Vi pratade om underhållningsprogram på TV igår. Konstaterade att kunskaps-TV är ute. Borta är program som 10-tusenkronorsfrågan, Kontrapunkt och liknande som bygger på att man är kunnig i nåt. Kommer bara på På spåret och Vem vet mest, som är kunskapsbaserade program av idag. Jo, det finns ju de där programmen typ Vem vill bli millionär där man svarar på frågor och tjänar pengar allt eftersom. In på arenan har i stället klivit strunt-TV och förnedrings-TV. Strunt-TV är såna program där det tävlas i den ena mer besynnerliga grenen efter den andra, ibland under nesliga former. Förnedrings-TV är mitt samlingsprogram för alla utröstningsprogram där en efter  den andra åker ut och kvar är slutligen vinnaren. Let´s dance, Idol, Körslaget etc. Det finns annan design på TV-program men de är inte många. Jag kallar dem hyllnings-TV. Så mycket bättre var ett sånt. Det byggde på att olika musiker samlades och hyllade varandra genom at göra tolkningar av deras musik. En musiker var i fokus under ett program, en annan i nästa program etc.

 

Ur ett samhällsperspektiv undrar jag vad som händer med ett folk som matas med strunt och förnedring. Inte bra alls. Tänk ett samhälle där man lyfter fram kunskap och kompetens och hyllar det i olika former. Såna TV-program vill jag ha mer av. Det är en utmaning att göra sådan programarkitekturen och det är då inte svårt att göra program där man bara röstar ut varandra.

Här bor jag.

Igår hände en rad saker slag i slag. Jag

1) var sysselsatt med mitt vanliga jobb här i Drottningstaden och grunnade, för vilken gång i ordningen vet jag inte, över vad jag gör i det där projektet egentligen. Jag känner mig fel. Småtufft.

2) var inne i en knepig fas i en kundrelation och valde att avstå ett uppdrag som jag sett fram emot att genomföra. Fel. Mellantufft.

3) fick besked om att en nära vän dött i cancer. Hennes cancer upptäcktes ett år efter min. Jag har överlevt, inte hon. Fel. Stortufft.

4) fick ett telefonsamtal om att jag gått vidare och kommit långt i ett lotteri som handlade iPhone, iPad eller Mac. Rätt men ack så fel. Extrasupertufft.

 

Tillsammans blev det här till en absurd soppa. 1) kan betraktas som normala jobbgrubblerier. 2) och 3) kan närmast förknippas med vemod och sorg. Om 4) kan jag mest bara berätta utan att ha förmågan att kategorisera.

 

-  Hej jag heter NN och ringer från XX och zcxvasdf qwtr qwer qwe fr qwet qwet qwt!!!

-  Va, va sa du. Vilken då organisation?

-  Schkalebant kondit (det var inte det, med det var nåt på käck hereoglyfiska). Du har deltagit i en tävling om iPhone, iPad eller Mac på nätet och du har gått vidare och kommit långt i tävlingen, faktiskt.

 

Vagt och motvilligt mindes jag att jag deltagit i nåt på nätet, för det skulle väl vara käckt att få en iPad.

-  Nu vill vi skicka ett paket till dig, utan kostnad, … och så var det en lång harang om vad som var kostnadsfritt och vad som kostade pengar om jag inte sa ifrån mig nåt, och nu ska du få välja vad du vill ha. Motvilligt lyssnade jag vidare.

 

Jag kunde välja ett superwundergel som också hette nåt käckt som jag förväntades känna till och som var bra för hår, hud och naglar.

-  O låt mig slippa. Jag vill absolut inte ha nån kräm av nå slag. Jag kör med tvål och vatten.

-  Va? Å så kom en lång svada om hur bra det här var.

-  Jag är helt ointresserad.

 

Efter några turer fram och tillbaka om detta wundermedel och mitt envetna övertygande om att jag har 61 års erfarenhet av bra hud, hår och naglar och att vi trivs så bra med bara tvål och vatten gick hon med  en andhämtning vidare till nästa supererbjudande. Det var nåt med Omega 3.

-  Helt ointresserad igen.

 

Samma procedur, dvs några vändor fram och tillbaka där jag kraftfullt hävdade mitt ointresse och hon hävdade min konservativa motsträvighet och produktens förträfflighet.

 

Nästa erbjudande var ett bantningsmedel.

-  Helt ointresserad igen. Men ursäkta, vad har detta med iPhone, iPad och Mac att göra? Jag vill inte ha nåt. Låt mig slippa.

-   Men du fååår det ju. Du kan ge bort till nån som är intresserad.

-   Jag känner ingen som är intresserad och jag vill inte ha bekymmer med att administrera att prylarna ska till nån annan. Jag vill inte ha nåt. Respektera mig, snälla.

 

Det kom ytterligare ett erbjudande, men nu hade jag stängt öronen helt och raderat ut vad det var i hjärnan. Men helt superduper, var det.

-  Nu får det räcka. Jag vill inte ha nåt och jag vill bli respekterad för det. Nu vill jag avsluta samtalet.

-  Okej okej. Det var värstens vad du är konservativ. Lycka till med tvålen och vattnet.

-  Tack

 

Va i fridens dar gjorde det där samtalet i mitt liv just då? Eller vad gjorde jag i det samtalet. Jag var ju bara hur fel som helst. Det förstod jag.

Har en surrealistisk upplevelse med SJ idag. Igår fick jag för mig att boka dagens biljetter. Ooops. Fanns nästan inga ”lediga” tåg. Det stod slutsålt på de flesta avgångarna. Trixade och bokade ett tåg till Huvudstaden med start hemifrån med buss 11.03. Med två timmars paus i Huvudstaden kunde jag ta mig vidare med ett tåg 17.50 mot Drottningstaden. Bokade och noterade bokningsnummer.

 

Idag skulle jag alltså resa. Först missade jag bussen för jag hade noterat 11.30 i stället för 11.05. Intog lunch på Frasses som huserar i gamla stationsbyggnaden. Kollade alternativ. Fanns bara slutsålda tåg, men det får gå ändå tänkte jag. Jag får väl häcka i Bistron. Men det skulle ev bli kärvt att hinna med det bokade Drottningtåget. Insåg att jag inte fått nåt mobilmeddelande. Lyckades inte spåra bokningen över huvud taget. Valde ut ett slutsålt tåg med avgång 18.10 istället.

 

Nåväl. Det konstiga är att dessa slutsålda tåg är bara trekvartsfulla. Det finns massor av platser för mig att sitta på. Det gäller båda tågen, både till Huvudstaden och till Drottningstaden. Och det jag verkligen hade bokat – det fanns inte på någon display över huvud taget. Det verkar helt enkelt inte finnas.

 

Jag har alltså lyckats boka ett tåg som inte finns och jag åker med slutsålda tåg som är allt annat än fullsatta. How come?

Tidens pil. The arrow of time. Hela tiden sker det som inte skett förut. Vi befinner oss i pilens spets.

 

Vi är många som lever livet som om allt är igenkännbart. Som om inget är nytt under solen. Det som händer i Japan får mig att reflektera över det nya och det igenkännbara.

 

På TV talar dom om det japanska vädret framöver. Det är av vikt att ha koll på hur de radioaktivt stoffbemängda vindarna blåser.

 

Det väcker minnen. 26 april 1986 hände det. Tjernobyl väller in i mitt medvetande. Då blåste en vind rakt mot midjan av mellanmjölkens land och vi fick osedvanligt mycke på oss. Jag har fragmentariska minnen.  Vi låg i vår säng i sovrummet direkt under yttertaket och det regnade. Vi konstaterade att vårt taktegel blev radioaktivt. Jag minns också den sommarens kohagar utan ett endaste betande djur. Och så minns jag vilsenheten kring den offentliga information vi fick. Den kändes opålitlig. Vi levde i stort sett normalt, vi tog barnen – under pågående radioaktivt nedfall – på dagis och vi for till våra jobb.

 

Jag tillhör alltså en ganska stor hoper människor som har upplevt en kärnkraftsolycka förr. Inte av värsta slaget men fullt tillräckligt för att vara etsat i minnet för evigt. Det gör det japanska folket också. De har upplevt Hiroshima och Nagasaki. Vi tillhör den allra första generationen av människor som upplevt upprepade kärnkraftsolyckor.

 

Det är inte alltid det är angenämt med att vara världsförst med en erfarenhet. Det här skulle vi gärna vara utan. Undrar hur det kommer att påverka synen på kärnkraftens säkerhet. I princip är kärnkraft ett elände som inte borde finnas på jorden.

 

Jag tycker att jorden mullrande ryter till oss. - Se upp. NU. Tro inte att du, lilla människa, kan bemästra naturens krafter i tid och evighet. Nog för att du är lite småsmart, men i det stora hela är du en liten lort. Se om ditt eget hus nu och låna inte av kommande generationer.

 

Lite ironiskt kommer en svensk nyhet om att nu finns lösningen på kärnavfallets slutförvaring. Naturligtvis finns kritiska röster som menar att radioaktivitet kan läcka ut i grundvattnet – om sisådär tusen år.

Nu händer det stora saker ute i stora världen.

Dels pågår den muslimska demokratiska revolutionen i land efter land sedan några månader. Öppenheten om vad som sker är inte stor, men internet med mobiler, face-book och twitter möjliggör rapporter och har bidragit till att göra ungdomsrevolutionen möjlig. Libyen är i världens fokus just nu med fullt utvecklat inbördeskrig. Ändå är landet i medieskugga.

 

Nordöstra Japan är drabbat av en formidabel serie katastrofer, jordbävning, sunami och flera skadade kärnkraftverk som nu börjar läcka radioaktivitet. Tokyo-börsen har sjunkit som en sten. Det talas om värre konsekvenser för den globala ekonomin än Seven-eleven. Många många tusentals döda, hundratusen föräldralösa barn, en halv million evakuerade människor och materiella skador av ofattbara dimensioner.

 

Det känns lite futtigt att vara småstressad i jobbet.

Hemma. Har varit i Drottningstaden i en vecka, en bra vecka, och åkte hem via sonen i V-ås. Det var riktigt mysigt att träffa honom en fredag kväll och lördag förmiddag. Såg nya arbetsplatsen. Lajvverkstaden har nya lokaler i Kulturen, fabriksområdet som blivit kultiverat. Fint. Och jag som mamma undrar hur det ska gå att göra affärer på lavverksamhet. Den är sprungen ur ungdomars lekfulla ideella arbete och betalningsintresset är lika med noll. Nu inriktar sig Lajvverkstaden på pedagogiska lajv med skolor som målgrupp. Men skolans värld är ju inte så förmögen den heller. Ja, det går lätt att problematisera, om man vill. Önskar dem naturligtvis lycka till.

 

Nu är jag hemma. Det är solig vårvinter. Bilen hämtad från en av de verkligt viktiga männen i mitt liv - kära bilmekanikern. Han är mycket servande och hjälpsam, men också en otrevlig sanningssägare. Det har hänt att han sagt - Nu lagar jag inte din bil längre. Köp en ny.

 

Nu sa han nåt i den stilen, men inte så bryskt. Han var mera psykologisk när han försiktigt framförde budskapet. Han vill att jag ska börja TÄNKA tanken på att byta bil.

 

Det vill inte jag. Nog för att jag tjänar hyfsat med pengar nuförtiden, men inte vill jag slänga bort dem på en bil. Nej, jag vill först och främst trygga min pension.

 

Otäcka tanke. Nu ligger den där. Och stör.

I Drottningstaden är det frågan om snö-o-väder och slask-regn om vartannat blandat med mitt eget soliga humör. Detta hit-och-dit-väder kallas för femte årstiden, vårvinter.

 

Jag mår faktiskt väldigt bra. Flunsan och hostan har släppt sitt värsta grepp om mig och ryggontet (egenhändigt misstänkt men inte av läkare konstaterat revbensbrott) har antagit rimliga proportioner. Jobben är intressanta och roliga. Umgås med en del uppdragsdilemman som mår bra av diverse ventilerande och bollande. Det ingår i att göra jobbet intressant.

 

Jag finner mig vara i periferin kring några intressanta kundmöten i vårt gemensamma företag. Båda är resultat av offentlig upphandling. I måndags var ett gäng uppe i en av de nordligaste städerna i Mellanmjölkens land och idag är ett delvis annat gäng till Kungliga Huvudstaden att presentera sig. Jag håller tummarna och är idel öra att höra hur det gått. Men som sagt, jag är inte med. Det är en ny roll för mig och ett utvecklingsteg för oss. Det handlar bl a om succession – ett fenomen som är lätt att säga nåt om men inte alls lika enkelt att vara i.

 

När jag tänker närmare på saken så är jag inte i periferin. Jag är i stormens öga och där är det lugnt och fridfullt och i nära kontakt med stormens rörelser. Fast storm var väl att ta i. Undrar om succession med självklarhet handlar om att snabbt bli utslungad i periferin?

 

Det lär visa sig.

 

Hur som helst. Den femte årstiden pågår. Där ute utomhus. Kanske även som en metafor för mitt arbetsliv.

Det är morgon och jag sitter på Centralen i Kungliga Huvudstaden med en fralla och en latte.

 

Fördriver tiden lite. Noterar att Centralen vaknar. Nyss var det i det närmaste folktomt och tyst. Redan nu låter det mer, folk pratar högt rätt ut i luften (mobiler) och det rullas bagage som ger ett karaktäristiskt sjåsande ljud. Poliser i par, väktare i par passerar vandrande förbi. Kön till frukostmackorna är nu flerhövdad.

 

I färskt minne har jag den trevliga gårdagen. Dels fick jag äntligen ro att sitta vid med boken och förse den med nyskannade bilder och en del nya illustrationer. Nu är det inte många timmar kvar innan den kan skickas för tryck. Dagen avslutades med trevlig middag i glada vänners lag. Jag var glädjande inbjuden på middag och det tillhör inte vanligheten.  Mitt asociala leverne i hemstaden sätter sina spår. Jag är helt enkelt bortglömd som en person man kan umgås med. Eller. Jag håller för troligt att folk ledsnat. Behöver nog bjuda till om jag åter ska vara i trafik. Och den orken har jag inte. Tror jag i alla fall.

 

Jag ska resa till Drottningstaden ikväll och besöka dottern i Huvudstaden under dagen. Idag ska det nog ske. Det stora steget ska tas. Eller de stora stegen. Vi ska föra över informationen från min gamla mobil (iPhone) till den nya och dottern ska bli ägare av min gamla. Vidare hoppas jag kunna ta till mig Zebran (min nya Mac Zebra MacSilver) som min första dator, den jag dagligen använder. Trots att vi inte fått scannern synkad med den.

 

Nu har Centralen definitivt vaknat. Bumlet  och sjåsandet  inkluderar nu även stora skidpåsar som släpas utmed golvet, högljudda skratt och dito prat. Men bilden inkluderar även de tysta, som lagt sitt huvud över ett bord och försöker sova. Här ska jag fördriva tiden ännu en stund. Jag har två korsord och en latte till sällskap. Najs.