Kontext

På sistone har jag upplevt både bakslag och framgångar. Eller vad man nu ska kalla det. Egentligen är alltihop lärande, men det ena känns direkt smärtsamt och det andra, ja… det känns inte så mycket. Det var just det jag skulle filosofera kring. Framgångarna känns just inte alls.

 

Jag har återigen kommit hem från en resa till drottningstaden. Den här gången startade vi, min kollega och jag, en ny utbildningskull organisationskonsulter i den påbyggnadsutbildning som leder till partnerskap. Sex ytterst kompetenta personer har valt att professionellt leka med oss. Som grupp var de osedvanligt receptiva och reflekterande och allt tog längre tid än beräknat.

 

Det händer nåt med mig som ledare/lärare när studenterna är vetgiriga. Det är fantastiskt. Det påverkar mitt eget tänk, min egen syn på mig själv. Kort sagt, det förändrar. Det ger upphov till nya tankar, nya uppslag, nya behov, nya drömmar, nya möjligheter.

 

Under tågresan hem satt jag med en fundering om jag skulle flytta till drottningstaden och samarbeta närmare med det här gänget. T ex. Sen kom jag att tänka på min egen ålder och att det kanske är mer klädsamt att tänka på succession istället. Och så hade jag en slutklämmande tanke – Vem tror du att du är egentligen?

 

I alla fall så har dessa människor mycket intressanta samarbeten världen över och det är en ynnest att lära känna dem. Det rimliga vore att jag skulle vara euforisk och slå klackarna i taket, jubla och stå i. Men inte då. Jag är fan ta mig dö invärtes. Det känns inte alls. Eller, det känns bara som vanligt. Som om jag druckit en kopp te, eller nåt. Kan nån förklara vad som händer? Eller rättare, vad som inte händer?

Nu har mitt SJ årskort gått ut och jag inleder med ett nygammalt beteende. Jag åker buss i ösregn. Y-buss. Har varit på nätverksträff med 60-talet organisationskonsulter. Vi ingår i en förening av organisationskonsulter på gestaltgrund och träffades på årets höstmöte. Jag kom rätt utschasad dit och såg fram emot att glida med i det vi nu skulle göra. Det var nåt med stora grupper. Jag har jobbat med rejält stora grupper på sistone, så det är aldrig fel att tanka lite inom området.

Det visade sig stämma. Vi jobbade på tema stora grupper. Men innehållet var jag inte förberedd på. Vi skulle processa om det finns gemensam energi att marknadsföra oss som kollektiv och i så fall hur. Stön. Jag som är så trött och bara vill glida med. Jag vill inte alls prata om gemensamt agerande. Nej hu. Här gällde verkligen att bara glida med.

Vi delade in oss i grupper och uppmanades välja grupp utifrån föreningens behov och egen lust. Det fanns väl flera gruppteman jag kunde valt, men det blev liksom BOK-gruppen. Det råder brist på bra litteratur om gestalt och organisationsarbete i Skandinavien. Vårt förhålllnings- och arbetssätt förtjänar spridning. Vi är rätt många nu och finns runtom som externa konsulter eller anställda som chefer, personalare eller slikt. Den utbildning vi gått är smått unik i världen, lärde jag mig. Det finns mängder med institut i världen som utbildar gestalt-terapeuter men i övriga världen finns endast påbyggnadskurser med organisationsperspektiv. Vi har alla gått en 4-årig utbildning och många av oss har en master-examen i organisationsarbete. Detta förjänar att omnämnas. Eller - det vi kan göra och de resultat vi bidragit med förtjänar att omnämnas.

När vi började grupparbetet så skulle vi utse en samtalsledare och en dokumenterare. Jag erbjöd mig dokumentera, med tanken att då är jag bara passivt lyssnande. Ofarligt och bidragande samtidigt. I första rundan gjorde jag klart hur trött jag var och hur lite jag hade att komma med. Men, ja, jag har ju erfarenhet av att skriva en bok som säljer bra och som är utgiven i eget förlag. Och att jag på sistone ägnat mitt intresse åt digitala medier. De andra  berättade om sina funderingar och hur det var så fick jag lite energi. Lite.

Vår grupp jobbade under lördagens eftermiddag och söndagens förmiddag. Vi var både yvigt visionära och avgränsat konkreta med syfte, innehåll, mål, tidplan, genomförandeorganisaion och finansiering. Och jag blev bara mer och mer PÅ vartefter tiden gick. Irriterande PÅ. Nu kan jag tänka mig att konkret bidra på olika sätt. Skriva en artikel eller vara med i en redaktionsgrupp. Ideellt.  Eller kanske till och med vara redaktören.

Nu på bussen hem undrar jag hur det här gick till egentligen. Jag var ju så trött och skulle ligga så lågt. Vad får mig att stoppa fingrarna i den syltburk som heter bokproduktion?

Sitter på tåget hem efter närmare en vecka på bortaplan. Har en märklig förnimmelse av att det händer jättemycket och just ingenting. Det är upplevelsens både fram- och baksida. Summerar två intressanta uppdrag, en trolig konsult till i vår ”utbildning” nästa vecka och resonemang om hisnande möjligheter via ett nålsöga. Och det är väl de där hisnande möjligheterna som ställer till det. De fyller ut upplevelsen och är vid närmare skärskådande bara möjligheter, inte alls konkreta uppdrag. Därav kommer väl känslan av väldigt mycket och ganska lite – samtidigt.

 

Grunnar också på alla möten vi har i de där effektiva organisationerna med glassigt yttre. Inte är de särskilt effektiva! Vi kajsor från landet framstår ju som de som för dansen med initiativ, kreativitet, pålitlighet och … ja just kommunikation. Undrar hur bra det är egentligen. Bäst är nog en dans där båda för och följer. Så har vi det med vårt värdföretag. De har en generositet som är enastående. De ser det som en strategisk investering att få ha oss hos sig. Jag tror det funkar, för jag älskar dem och blir dem trognare för var dag. Och i våra kundmöten skryter jag om vårt värdföretag. Vet inte vad jag ska säga om den dansen. Vet inte vem som för, men dansen funkar absolut och är enbart njutbar, trots att vi alla är berörda av lågkonjunktur och den företagsmässigt existentiella oro som vill slå följe.

I mitt kringflackande liv bor jag än här, än där. Ofta hos en kompis i Drottningstaden eller hos min dotter i Huvudstaden, ibland en natt på den här båten.

Jag tycker livet går i spinn just nu. Jag hinner inte med mig. Och jag vet att det här är en självskapad bild, som, ja, jag gitter inte ens tänka tanken ut. Det är nåt med att jag själv kan göra nåt åt saken. Det finns i alla fall en del stressområden runt mig.

 

Mitt SJ årskort går ut 20 november och jag tycker mig inte ha råd att köpa ett nytt. Just nu. Men jag behöver det så himla väl. Ska jag trots allt punga upp med 40 000 kr som kortet kostar? Det lönar sig i längden, men det känns knivigt nu med ansträngd ekonomi lackandes mot jul. Det är väl helt enkelt den ansträngda ekonomin som stressar. Känner av lågkonjunkturen och den här hösten har inte varit nån höjdare intäktsmässigt. Det avhjälper inte min stress att ”alla” har det kärvt.

 

Det finns en hel del positiv stress  i samband med  företaget. Roligt utvecklingsarbete där jag måhända inte bottnar i hundra års erfarenhet. Mina studier i CSR fortskrider. Min grupp gnetar på med skype, google docs och mail, och grupparbetet är ömsom intressant med våra olika infallsvinklar och ömsom frustrerande vad gäller teknik och tidsskillnad. Varannan vecka lämnar vi in uppgifter och det ligger rätt många timmar bakom var och en av dem. Nu ger vi oss i kast med den 7-e uppgiften (av 9).

 

ML och jag på promenad i V.

Min son ML mår inte så bra. Han har gått mot den sk väggen. Förhoppningsvis inte in i densamma. Jag besökte honom och hans nya flickvän (en pärla) häromdagen. De fanns bland flyttkartonger i sin nya lägenhet, en trea.

 

Här är pärlan nyklippt och nytonad i håret...

 

Ibland undrar jag hur smart vår affärsidé är. Egentligen. Vi jobbar ohemila mängder utan större inflöde. Dessutom är vi inne i en lågkonjunktur och vi har en på marknaden okänd ny modell/metod. Vi skär alltså inte guld... Men det kan faktiskt vara så att vår affärsidé inte är så smart. Det känns viktigt att grubbla i dessa banor. Och grubblerierna stressar. Men än så gäller principen att uthållig vinner. Det är bara en fråga om hur länge vi ska orka vara uthålliga.

 

En hel del tid viker jag också åt anbudsskrivande. För det mesta får vi inte uppdragen eller ramavtalen. Men det händer att vi ligger ganska bra till, dvs vi är med bland de stora drakarna, och ibland får vi också uppdrag. Häromdagen var kollegan och jag till ett grannlän för att teckna avtal om chefsaspirantprogram i två statliga myndigheter i samverkan. Kul.

 

Allt detta pågår medan jag mest bara reser kors och tvärs i vårt land. Det är som att jag kippar efter andan och inte hinner ifatt mig. Jag kommer hem, tvättar kläder och packar om för nästa resa. Jag jagas av ständiga insikter om att inte hunnit med det ena eller det andra. Jag känner mig otillräcklig och ja, faktiskt lite oduglig.

 

Det finns inte mycket plats för det dova åskmolnet som någonstans finns där i horisonten. Åskmolnet heter blåscancer och det håller sig på behörigt avstånd lugnt. I dagliga livet gör den sig påmind genom att jag fortfarande äter blåslugnande medicin som gör mig grusig i ögonen och torr i munnen. Det bidrar säkert till trötthetskänslan. Grus i ögonen brukar ju vara trötthet.

 

Förra helgen var jag på konsert i den här landsortskyrkan. Bröderna F, däribland mågämnet, spelade underbar musik. Härligt.  Jag deltog i familjegnussandet efteråt till alldeles för sent. Körde spiknykter med grusiga ögon hem och höll på att somna vid ratten flera gånger. Hemskt. Rent av oförsvarligt. Ska inte göra om det.

 

Hur kunde det nu bli så här? Ja, den gamla vanliga tidsoptimisten är i farten. Och det är ju så himla kul att vara så frisk som jag är och att kunna jobba. Men jag ska nog inte ta några fler universitetspoäng i vår. Ett tag tänkte jag att jag skulle kunna läsa Lean production eller kvalitetsledning eller nåt. Men det får vänta. Om jag nu är i spinn, så behöver jag inte tillföra spinn-energi. Frågan är hur jag får stopp på snurret.

Det jag är med om nu får mig att känna mig ung. Är på väg till Kungliga huvudstaden med mitt SJ årskort som ständig följeslagare. Så här när nästan ett helt år gått kan jag summera att det nog lönat sig för mig att ha det här årskortet. Nåväl. I förmiddags var jag ute på nätet för att kolla när tågen går. Med årskort kan jag strunta i framförhållning. Jag bara tar det tåg jag vill ta.

 

Till min förfäran såg jag att det inte fanns några platser kvar. Inte en enda under hela dagen. Och för den delen inte under natten heller. Provade om det fanns betalbiljetter. Samma resultat. Insåg nu, åt helvete för sent, att det är en resehelg. Alla djävlar ska hem just idag.

 

Jag bara måste vara framme ikväll. Alternativet att jag inte skulle lyckas finns inte. Men hur gör jag?

 

Jag bestämde mig för något som jag gjort många gånger förr, i min ungdom. Det går. Jag åker tåg och det går. Jag har bl a rest biljettlös genom Europa tillsammans med mina studiekamrater. Jag hade sabbatsår men ville följa med på studieresan. De hade en gruppbiljett och jag var alltså en extra person. Konduktörerna räknade till 26 och tittade på biljetten där det stod 25 och de trodde naturligtvis att de räknat fel. Genom hela Europa. Så jag vet att det går.

 

Valde ut det tåg som har en anslutningsbuss som går 15.10 från min stad i midjan av Mellanmjölkens land. Bussen var knökfull. Perrongen vid tåget kryllade. Ställde mig intill en extra kryllande skara. Det var några familjer som skulle sitta i vagn 4 (bistrovagnen) och de hade 12 biljetter och jag vet inte hur många kryllande barn i olika bångstyrig ålder. Den dynamiken passade mig. Ju stökigare, desto bättre. Det förvillar konduktörer som ska hålla ordning. Bistrovagnen skulle dessutom kunna bli en räddning. Krånglade upp med min osedvanligt  stora väska bland åtskilliga andra osedvanligt stora väskor.

 

Släntrade mot bistron. Där hörde jag ett samtal mellan en ung man och konduktören. Hon hävdade att tåget var absolut fullt och att han faktiskt inte kunde åka med. Han gjorde några tappra försök att beveka henne men hon var mycket övertygande i sin hållning. Inte ens i bistron kunde han sitta.

 

-        Det här hör inte jag, tänkte jag. Jag måste vända så jag inte hör det här. Hon får inte se att jag var där och hörde. Hittade en tom plats intill en ung tjej och här sitter jag nu. Barnen kryllar så fint så  fint och konduktören bara kastade ett snabbt öga på mitt årskort innan hon tog sig an stöket.

 

Vi närmar oss första stoppet och nu är det spännande att se om jag måste flytta mig. Jag håller andan. Mammorna till de kryllande barnen passerar med stora börsar i handen på väg till bistron.

 

-        Pu, nu går tåget igen utan att någon gjort anspråk på min plats. Jag säger ju det. Det går.

 

Det är faktiskt lika spännande att åka nu som i min ungdom. Jag sitter här på tåget hur cool som helst och bara vet att det går. Och inte kan de kasta av en gråhårig dam som inte fattar att man ska ha platsbiljett när tåget är knökfullt. Det syns nämligen inte utanpå att jag känner mig ung. Och inte syns det att jag ler inuti heller.