Kontext

Det där med fiffiga Dropbox har sina sidor. Alltså lagring av datafiler på nätet. Jag är inte särskilt imponerad just nu då jag upplevt en del avigsidor. En del beror säkert på min ovana men en del har inte med mig att göra.

 

Jag laddade ner mina dagboksanteckningar från Dropbox, där de ligger, till min nya dator, Macen som för övrigt fått namnet Zebra MacSilver.  Jag skriver nämligen numera enbart digital dagbok sedan något år tillbaka efter att ha skrivit för hand sedan 13 års ålder. Rätt imponerande i sig med tanke på att jag är 61. Snart firar jag 50 år av kontinuerligt dagboksskrivande.

 

Jag njöt av att kunna använda vilken dator som helst och bara spara det i Dropbox. Härligt. Vilken förträffligt modern människa jag är! Jag skrev både länge och väl. Sparade. Nu på morgonen skulle jag fortsätta att skriva från min vanliga dator och gick in på Droipbox för att hämta hem senaste dagboksanteckningarna. De fanns inte kvar. Samma sak hände med ett bokdokument. Det fanns inte kvar. Så det funkar inte för mig att växla mellan datorerna. Det jag lägger in från min vanliga dator finns, men inte det jag lägger in från Zebran. Jag håller öppet för att det är jag som gör nåt fel.

 

Men nästa problem menar jag inte har med mig att göra. Min kollega och jag håller som bekant på att omarbeta mentorskapsboken och jag har idogt lagt in alla nya ändringar i Dropbox. Från och till min vanliga dator. Idag skulle jag lägga en hand vid och laddade hem det senaste från Dropbox. Jag jobbar i Indesign. Ganska konsekvent, men inte helt, hade en del grundinställningar ändrats. Plötsligt fanns en ram runt texterna nästan överallt. Jag har manuellt suttit och plockat bort dessa ramar på samtliga 160 sidor. Sånt gör mig inte glad alls.

 

Nä, just nu vill jag mest bara droppa Dropbox. Den är mer till besvär än nytta just nu. Det låter så bra i teorin men funkar inte bra i praktiken. I alla fall inte för mig.  Grrr. Långsamt  lär jag mig...

Min tillvaro känns dubbel just nu. Å ena sidan ... å andra sidan.

 

Jag är hostig och darrig och, ja helt enkelt sjuk. Men tillräckligt frisk för att vara lite uttråkad över att göra just ingenting. Ligger soffa, ligger säng, sitter lite dator, ligger soffa igen, löser lite korsord, slumrar... Dag ut och dag in. Jag blev sjuk för andra vändan redan i Drottningstaden förra veckan och sov mig genom vistelsen där. Flyg hem i torsdags och sen har jag alltså soffat mig. Dotter och pojkvän har pysslat om mig, gett mig mat och stimulerat mig att vila. I helgen tog jag kontakt med läkare som sa – Nej ingen lunginflammation på g (skönt) , men ta lite Bricanyl också och se till att ge kroppen en chans att ta hand om flunsan. Stanna hemma från din planerade resa i början av veckan.

 

Detta drönande vegeterande soffliv är en påtaglig och allt igenom sann bild av min tillvaro just nu.

 

Men det är inte hela sanningnen. Det finns en annan bild också. Nyligen hade jag möte med min bokförare om januaripapper och årsbokslut. Tog upp frågan om den förändrade inkomstsituationen. Det finns anledning att fundera på att bilda AB. Hon förmedlade kontakt med en av deras förståsigpåare och idag lämnade jag temporärt soffan och knäade iväg till ett möte med honom. Jag hade dukat upp frågor som – Hur blir det om det plötsligt inte går så bra längre? Om uppdragsgivaren blir sjuk eller klipper banden med mig? Om jag själv blir sjuk? Skall jag personligen eller mitt AB vara delägare i KIM AB? Och hur blir det med mitt nya Telia mobil komplett privat-abonnemang som jag just tecknat i 24 månader?

 

Alla tänk-om-frågor stärkte honom i rådet att bilda AB, det är redigare, tryggare och säkrare för alla parter. Inte minst för mig själv. Vi pratade namn på företaget och företagets verksamhetsidé (konsult inom organisation / ledarskap och förlagsverksamhet). Vi pratade om hur det ska gå till och nu har knappen fått sig ett tryck = bilda AB så fort det går. Jag ska fortsätta att vara delägare i KIM AB som privatperson, tyckte han. Under pågående möte ringde Telia mig och jag kunde precis rädda över det privata 24-månadersavtalet till ett företagsavtal istället. Med lite god vilja tack vare att de strulat till det och inte gjort sitt jobb riktigt i december då jag tecknade avtalet. Allt blev klart på ett enda bräde under en timme inklusive trevligt tedrickande. Om ca en månad är jag AB-ägare.

 

Ett vegeterande soffliv kan alltså dölja offensiv bolagsbildning – eller tvärtom. Det ser sjukt ut (jag pratar viskande och hostar oupphörligt) men är nog i grunden hyfsat friskt. Mitt nya AB möjliggör en karriär som författare av diverse litteratur. Inte bara facklitteratur. Undrar när min första barnbok kommer ut? Jag har ett trevligt pensionärsliv utstakat för mig. Himla gött.

 

Host. Iiiiiih.

Det har sina sidor att vara i farten. Ibland är det bra att bli vid sin läst och ha välfärdens inarbetade service på nära håll. Jag har anledning att reflektera över detta nu.

 

Jag är åter genomförkyld och det är andra gången på kort tid. Redan efter förra förkylningen satte sig den gamla vanliga hostan i luftrören. Jag tänker att det är en hosta som genererar sig själv. Ju mer jag hostar, desto mer hostar jag. I hela mitt liv har jag varit en hostande människa. Oj, vad jag har hostat.

 

Det finns astma i släkten. Min mormor hade svår astma och dog när min mamma var bara 3 månader gammal i astmarelaterad problematik. Det märkliga i kråksången är att ingen i min familj lade ihop 1 + 1 och funderade om kanske jag också hade astma. Det har varit en icke-tanke som jag ärvde och svalde med hull och hår. Nej då, astma har jag då rakt inte. Nej det här är bara lite rethosta. Å så hostade jag så jag kippade efter andan och kräktes och hostade igen. I det oändliga. Det blev inte bättre av att finnas i ett rökande hem, kan jag säga. Värst var de där cigarillerna. Rietmester. De tål jag fortfarande inte. Jag närmast hostade sönder mitt äktenskap. Störde nattsömnen. Men astma. Nej då.

 

Tills för några år sedan. Då klagade jag över min hosta på VC och fick astmamedicin att inhalera. Fick förklaringen att förkylningshosta kan övergå i astmatisk hosta som liksom lever sitt eget liv. Det behöver inte vara astma, men är något åt det hållet. Det var en förklaring som dög i min föreställningsvärld. Jag inhalerade. Det hjälpte ögona böj. Sedan dess har jag av och till inhalerat astmamedicin då hostan satt till och det har gått att hålla på en rimlig nivå. Jag har förundrats över den ögonblickliga responsen. Det är som ett mirakel när luftvägarna öppnar sig för både in- och utandning och transport av diverse slem som vill ut. Det har blivit så bra att jag nu tycker att jag inte har problem längre.

 

Förrän nu. Nu sitter jag här i min lilla övernattningslägenhet, genomförkyld och hostandes till vanvett. Jag kippar efter andan och kräks. Host. Host host host. Inte vet jag vart jag ska vända mig för att få hjälp. Och egentligen – inte har jag tid att skaffa den heller. Det är nu jag kommer fram till att det har sina sidor att vara i farten. För i farten är promenadstigarna och telefonledningarna till en vårdcentral inte öppen.

 

Min kollega, som inte ville ha mitt hostande i telefonluren, undrade om jag inte känner nån läkare som… Och ja, jovisst känner jag läkare, men ingen som jag vill besvära med denna futtighet utanför arbetstid. Kollegan föreslog K, min kära urolog. Det mest förbjudna. Hon som redan gjort långt mer för mig än vad man rimligen kan begära. Henne kan jag bara inte fråga. Men, å andra sidan. Hon har ju redan gått långt utanför ramarna, så kanske är hon villig att…

 

Jag tog chansen. Mailade på hennes privata mail och frågade. Skamset.  Fick omgående svar med några kontrollfrågor. Nu har jag, som hon uttryckte det, ”lite gosaker” att hämta ut på apoteket.

 

Fattar ni hur bra jag har det?

U-et i BUC-gruppen har nyligen flyttat till en extraordinär bostad. I centrala E-tuna fanns ända in på 60-talet en vapenfabrik, gevärsfaktoriet. Byggnaderna har stått mer eller mindre oanvända tills nu då en bostadsfirma tagit sig an dem och gjort om dem till hyreslägenheter.



Här står U och C framför Us nya hyreshus, gamla gevärsfaktoriet.



Huset ligger intill den virvlande ån med kvackande änder.



U har en trea i bottenvåningen. Den har ett stort vardagsrum och kök med 4,5 m till tak. Srax utanför rinner ån med sina kvackande änder och dansande andar. Känslan är smått sakral.



I bakre delen av lägenheten finns två rum på en övre våning.

Här har jag vistats. Bedövande vacker omgivning, lång promenad i strålande väder och ett rum att vistas i och sova i vars atmosfär gör att man nästan kippar efter andan. Därtill kärleksfulla samtal och stimulerande dialog om utvecklingsfrågor blandat med både stort och smått, yta och djup och god mat och dryck.

Alltså - man kan ha det sämre.

Ännu en gång brottas jag med en av tillvarons alla paradoxer.

 

Nu har jag varit hemma i en hel knapp vecka innan jag åter tagit mig till Drottningstaden. När jag ser tillbaka på hemmaveckan ser jag inte riktigt vad jag gjort, men jag vet att det var skönt att vara hemma och jobba undan lite. I helgen har jag varit i E-tuna och träffat BUCarna, en liten naggande god nätverksgrupp som jag tillhör.  Återkommer till dem strax.

 

I veckan har boken har fått sig en bearbetningsvända och närmar sig att vara tryckfärdig. Men det ska bara… en massa saker som ska läggas dit, justeras och fixas. Jag har skrivit en artikel som ska läggas ut på hemsidan. Jag har fixat med ekonomipapper och pratat med min revisor inför årsbokslut och framtid. Vi konstaterade att det går bra för rörelsen nu. Jag borde bilda AB för att inte förlora pengar. Snarast.

 

Huvudet kan resonera nyktert och klart om framtiden. Men kroppen är allt annat än just. Jag blir närmast rädd. Det är som om katastrofen väntar bakom nästa hörn. Så här bra kan det inte gå. Antingen så händer det inte över huvud taget, jag bara inbillar mig, eller så är det bara ytterst tillfälligt och tar förmodligen slut när som helst, med blixt och dunder. Å då står jag där med mitt AB som ytterligare en snara om halsen.

 

Om dessas mina reaktioner och min nuvarande tillvaro berättade jag för mina BUC-kompisar. Jag övade mig i att sakligt berätta om att det nu går bra, om det eventuella Aktiebolaget, att mina uppdrag är intressanta, att jag är hälsan själv, att det är spännande med boende i Drottningstaden etc. Ja, jag gjorde det bra, tycker jag själv.

 

Eftersom vi träffats i snart 10 år, så finns en del jämförelser att göra. Med enad röst konstaterade vi alla tre:  - Det här är ditt mönster. Du har ett förhållande till tillvaron som en uppförsbacke och något svårt, det ska helt enkelt vara djävligt vilket är ditt normaltillstånd. Det får varken gå fort eller lätt. Men nu gör det det. Och det är du väl värd.

 

Efter en natt noterade jag mina egna reaktioner på det jag berättade. Det var som om något vidunder satte klorna i mig och sade åt mig att jag ljuger. Känslan var att jag berättat något förbjudet. Ganska obehagligt faktiskt. Detta delgav jag naturligtvis också mina vänner. Noterade det paradoxala i att det går bra, men känns för djävligt att berätta om det. Summa summarum – lite djävligt är det allt fortfarande. (Fniss).

På väg hem från Drottningstaden har jag stannat till i de värmländska  skogarnas huvudstad och hälsat på son och sonahustru. Vi kom fram till att det är ett drygt år sedan jag var här och då firade vi min  60-dag. I somras blev det inte av. Dom reste och jag jobbade.

 

C har fått brödfnatt. Vi äter därför de mest ljuvliga bröd och jag har nog fått en skopa inspirtion att baka enkla bröd av C, som i  sin tur inspirerats av Pain du Martin (blogg) och en bok som han givit ut som heter Enklare bröd.

 

 

Det är ljuvligt goda bröd som inte ska upp på ett bakbord och kladda ner och som inte ska knådas. Såna bröd utfodras jag med till frukost på det här kulinariska stället.

 

Morgonens brödbak fotade jag. En ganska lös deg jäste under natten i en bunke. Degen stjälptes upp på ett bakbord och veks i kanterna. Först långsidans kanter och därfter kortsidans. Den vikta oknådade degen fick jäsa 40 minuter under duk innan den skars i tre delar och formades till baguetter med sesamfrö på. Skjuts in i ugnen, mycket varm ugn till att börja med och den lite svalare. Luftning efter 15 minuter och därefter kort luftning var 5e minut. Urgott och profsigt resultat.

 

Jag njöt av baguette med salami respektive med ost och marmelad. Brödet var så där varmt så smöret smälte och rann mellan lill- och ringfingrar.

 

När vi tittade ut från köksfönstret mötte denna bild. Inte var dag snön hänger ut på det här sättet.

 

Igår tog vi en tur på stan och jag skulle alls inte handla nåt. Det blev ett par nya promenadskor och två klänningsaktiga tunikor med tillhörande stickade halsband och ett  par örhängen i svart gummi och blå plast. De liksom hoppade på mig.

 

Att skorna anföll är inte så kostigt. Det var vår i luften och jag klafsade omkring i varmast tänkbara snöskor. Fötterna hade helt enkelt fått vårvittring. Kläderna däremot var en ren sinkadus. Vi gick till Unique Butique där jag handlat så mycket så många gånger. Nu fanns inget jag ville ha. Faktiskt. Kläderna, som brukar vara strikta och enkla i min smak, var alltför bjäfsiga nu. Volanger, klåfingrigt blom-mönstrat, rynkor och ryschpysch, knövliga konstblommor i textil och sånt. Det är modet nu, fick jag veta, men det rubbar inte min klädsmak. Inte det minsta. Jag klarade mig galant. Inte ens en liten uns av tvekan till att vilja ha nåt. Vi vandrade vidare genom staden mot fika i Museet och passerade en Arts-n-craftsbutik på vänster hand. Kunde ju vara kul att kolla även om jag kommit i den mogna åldern då jag snarare gör mig av med sånt än skaffar nytt. Det kändes lugnt. Helt lugnt.

 

Väl inne i butiken visade det sig att det fanns lite kläder också. Blädder blädder bland galjarna. Ooops, va snygga dom var. Mest allihop. Lite av den typen kläder som Unique Butique försett mig med i flera år. Och vilka priser! Det kändes som halva priset mot för vad jag var van. Kanske jag borde prova en svart enkel tunika med rött och svart sticke-halsband.  Så där lite estetiskt-konstnärligt. Tyvärr i en storlek bara så det var nog kört på förhand.  Men så var ju sonahustrum C där och hon gick i maskopi med butiksägaren och tyckte att jag skulle prova i alla fall.

 

Åkejrå. Jag iklädde mig det där tillståndet av stålsättning som jag bukar inta då jag ska prova kläder. För jag avskyr att prova. Jag känner mig bara ful och dum och allt brukar sitta som hejkomochhjälpmig och liksom framhäva de skavanker och rikligt tilltagna överflöd på vissa kroppsdelar som ju finns och belysningen brukar göra  sitt bästa för att förvärra eländet och jag vill då börja grina och springa därifrån. Från detta stålsatte jag mig alltså.

 

Plagget satt smäck. Riktigt riktigt bra. Det dolde för en gångs skull ovanstående. Skitsnyggt. Den ska jag nog ha.

 

Jag hade mjuknat betänkligt. Det är ett skede som jag kan hamna i då ett pagg, mot all förmodan, råkat göra mig på bra humör och min negativa inställning till klädköp aningen mjukats upp. Då kan själva uppmjukningen föra med sig ett och annat i svepet. På ren svenska så tappar jag förståndet.

 

Just då kom expediten och sköt mitt i prick med kompletterade infomation. Tunikan finns i rött, grönt och lila också. Är inte detta ett slag under bäldet på en mör kund? Jag hörde mig säga att jag ska ha den röda också.

 

Vi fortsatte att lalla runt i butiken. Såg en mörkgrå-ljusgrå-randig tröja som såg utmärkt ut. Igen hör jag mig säga - Den köper jag oprovad. Fortfarande är det ju så att jag avskyr att prova och jag hade ju tappat förståndet nånstans.

 

Då klev sonahustrun in på scenen och sade diskret att borde jag inte prova den trots allt. Med dessa enkla ord kan man säga att hon räddade mig. Jag provade den och den var bara nästan bra. Formen i sin helhet var ok, men halsringningen var i fyrkantigaste laget. Puuh.

 

Räddad. Jag hade återfått fattningen. Någorlunda. Fick bara ett köpskov till, som kostade mig 125 pengar. Det var de blåa örhängena. Därefter gick vi raka vägen till Museet och fikade i solgasset.

 

Nu är jag både utfodrad och uppstassad och återigen på väg med tåg.

Om jag är nöjd? - Absolut jättenöjd.

 

Efter blåjobb med boken under helgen och en resa till staden i Väster, med namn som i Öster, nära västra grannlandets konungarike och efter avverkandet av ännu en seminariedag för presumtiva ledare i två myndigheter har jag nu äntrat ett tåg. Ett nattåg. Det skall ta mig ända till Drottningstaden utan ett enda byte. Jag ska få ligga och sova hela natten. Ovaggad. Dessutom slipper jag oroa mig för att störa nån med mina snarkningar. För jag har kupén helt för mig själv. Och vet ni vad? Det är skönt med en egen kupé.

 

Några timmar senare och nästan hela nattresan avklarad konstaterar jag fortfarande att det är skönt med en egen kupé. Men oron har jag inte sluppit. En lång kudde som jag fällde upp då jag bäddade föll tillbaka på mig. Med en väckande dunsknuff mitt i bästa sömnen. En gång. Två gånger, tre gånger, fyra, fem … ja, jag ljuger inte om det är gott och väl över 15 gånger som det skedde. Senast nu när jag skriver dessa rader. En riktig plågoande. I den sköna egna kupén.