Kontext

Idag var jag på en hurtig utflykt med kompis M. Vi åt medhavd lunch ute och, ja, hösten har kommit, om man så säger. Det blåste kylig småspik och ville regna lite lätt en stund. Brr. Men trevligt var det ändå.

Samtalstemat var vemod!!! Mycket upplyftande. Vi kom fram till att det min skäl är vemodigt att vara i den åldern där vi inte längre är nr 1 i våra barns liv. De lever sina egna liv och har fokus på sig själva. Några av dem har egna barn som är så pass små att de absolut är nr 1 i dessa små barns liv. Men vi är degraderade. Så ska det vara, det är livets gång. Antingen kan vi låta våra egna barn vara allt i våra liv, göra dem skyldiga till meningen i våra liv eller så kan vi sörja den tid som var och att nu är vi degraderade som rätt oviktiga. Det är – om inte sorgligt – så i alla fall vemodigt. Vi enades om att vi kunde sörja en stund över denna tillvarons ordning.

 

Bert Hellinger heter en snubbe som menar att det finns en ordning som är naturlig för mänskligheten. The order of love kallar han den. Finns mer att läsa och den här filen kan vara en ingång. http://sv.wikipedia.org/wiki/Bert_Hellinger

 

När jag var så sjuk för nåt år sedan upphävdes den naturliga ordningen. Mina barn fick oroa sig för mig, dvs åt ”fel” håll i ordningen. När min son M ringde och beklagade sig med – Mamma jag är så sjuk, jag är förkyld, då återställde han ordningen och jag fick vara den mamma jag behövde få vara och kunde bry mig om min sjuke son.

 

Med stigande ålder behöver dessa våra barn oss allt mindre. Vemodigt är vad det är. Men också tillvarons ordning.

Har känslan av att tillvaron går i spinn. Samtidigt vet jag att det om något jag råder över, driver mig in i och bemästrar.

Veckan som gick var fylld av än det ena, än det andra. Möten, ett komplicerat  uppdrag, möten, hemsidesarbete, möten... och jag avslutade veckan utschasad med att sätta mig på tåget till U för att träffa kära kompisar från studietiden för några år sedan.

Det är så spännande att följa varandras livsresor. Inte tar spänningen slut bara för att vi är lite till åren. Framför mig har jag ett drygt dygn av berikande avkoppling med dem. Tillsammans kallar vi oss BUC vilket står för initialerna i våra respektive förnamn. Det kan vara giiiivande att bemästra känslan av spinn i tillvaron. Är inte det fantastiskt?

När motivationen finns går det bra att leka bergsget. Annars känner jag mig mest som en trögt idisslande ko som inte flyttar sig i första taget.

Då det finns häng på klasar av trattkantareller i skreva efter skreva, bak den ena tuvan efter den andra, allt brantare och oländigaare till, då kan jag minsann. Håret blev blaskvått och ryggen fuktig. Korgen vägde åtskilliga  kilo vid hemkomsten.

Bergsgetandet har en sido-nytta. Ångesten över likviditeten försvinner liksom. När jag är rejält fysiskt aktiv blir siffrorna som hoppar i huvudet blir bara siffror som man kan bolla med lite hit och dit, inte rykande tunga oros-säckar. Däremot händer nåt med träningsverk i baklåren. Och det är nästan skönt.

Det här kommer att ta mig 2-3 timmar att rensa. Är mer i verkligheten än vad som syns på bilden. Flera kilo ren och skär lycka.

Nu har jag gjort det.

Jag har tagit det där steget som jag en tid grubblat över att ta. Jag har kopplat ihop mitt facebook-jag med min kontext-blogg. Vi är ju samma person här där vi sitter och knapprar vid datorn. Här är jag anonym, på face-book är jag det inte. Det borde funka att koppla ihop oss. Det är mina vänner som får oss ihopkopplade och för dem har jag inga hemligheter. I alla fall är bloggen inte hemlig.

Jag har ju behov av att slippa vara så hemlig. Av nån anledning otrivs jag som hemlig person. Det är inte min stil. Inte alls.

Men så var det då det där med sökbarheten. Hoppas jag kommit fram till en fungerande lösning. En som funkar för mig. Och skulle det inte funka, så, ja... Shit happens.

Man har inga garantier vid premiärer. Visst är det så?

Nu när premiären är begådd, så kan jag använda en del energi till att utveckla bloggandet. När jag tittar litet snabbt på den, så ser den förbannat trist ut. Nu ska jag lära mig att lägga in fler bilder och länka till intressanta ställen och lägga in Youtube-snuttar som jag gillar etc.

Hej och hå. Det här ska bli kul. Om jag nu aktivt valt att ligga ute på nätet, så kan jag lika väl börja anstränga mig lite för att vara intressant. Nu är det slut på det introverta berättandet om mig och mina tankar. Nu ska jag bry mig lite om mina läsare också. Vet inte riktigt hur, men det får jag väl komma på eftersom.

En tid, några veckor, har jag varit tungsint och tyckt att jag och vi jobbar väldigt mycket för lite ekonomisk utdelning. Det skramlar i kassakistan och jag såg mig nödd att sälja lite aktier för att klara en likviditetskris. Har inte mycket sparkapital kvar. Det vill verkligen till att uppdragen kommer in nu. Det var ett tag sedan jag hade sånt här ekonomigrubbel. Faktiskt flera år sedan. Det tär på ett dovt sätt som är svårt att sätta fingret på. Humöret sänks nån grad.

-Men hallå? Är det inte lågkonjunktur nu? Tror du att du ska gå obemärkt genom den?

 

Samtidigt är det så att det var länge sedan det rört på sig så mycket. Så det vore då sjutton om det inte skulle bära frukt. Konstaterar att det inte bara är blåsans väl och ve som försätter mig i berg- och dal-bana. Jobbet gör det också.

Det är uppförsbacke igen. Svag uppförsbacke, men klart märkbar. Den 5 oktober är det dags för nästa titt i blåsan. Jag känner av och jag känner igen den här tre-månadscykeln. Den har jag skrivit om många gånger förut. Efter en kontroll (senaste gjordes i slutet av juni) är det glada miner i en månad. Nästa månad har jag glömt alltihop och livet ter sig tämligen normalt. Nu är jag inne på tredje månades uppförsbacke. Vetskapen om att jag snart får nya besked tränger sig in i mitt medvetande. Jag är inte lika kaxig och tror att jag går fri. Blåsan är inte fri från förnimmelser även om det nu var länge sedan jag hade våldsamma besvär. Jag vill gärna äta den där blåsdämpande medicinen (Toviaz) fortfarande. Emellanåt får blåsan tokryck och jag måste kissa stup i ett. Det kan vara både på natten och på dagen. Men allt som oftast beter den sig rätt snällt. Och för det allra mesta får jag god nattsömn. Men, ja, tanken kryper på mig. -Tänk om det är nåt nytt djävulskap på gång som tar sig dessa uttryck? Då måste blåsan tas bort och … och ja, så börjar jag räkna månader då jag är sjukskriven. Och genast korrigerar jag dessa tankar med rättelse – Du vet ju att du knappt är läkt än och att det är högst rimligt att sårigheten ger lättare besvär.

 

Båda mina blåskompisar har nyligen genomgått kontroller med glädjande besked. Det ser bra ut. Pu. På det hela taget har det ju gått väldigt bra för oss alla tre. Pu igen.

Nästan en månad av bloggtystnad. Det har inte hänt nåt särskilt. Jobbet har börjat snarast tornadolikt. Och jag har grubblat och tänkt hur jag vill göra med min blogg och öppenheten och helheten. Jag tror jag kommit ut ur grubbelbubblan nu. Grubblan är komplett.

 

Jag blir kvar här. Trivs med att skriva en blogg, dvs att vara offentligt läst. Eller snarare kunna vara offentligt läst. Jag fortsätter att vara anonym. Motivet är det gamla vanliga. Jag vill inte ha mitt namn och min cancer sökbart sammankopplade.  Däremot kan jag, har jag märkt, hänvisa till min blogg från t ex facebook. För jag är ju egentligen inte hemlig med sambandet bland dem jag känner.

 

Jo, jag kunde ha öppnat en ny blogg. Men det kändes inte bra det heller. Det är som att kapa bort en viktig och lärorik del av mitt liv, och det ville jag inte heller. Så jag blir alltså kvar här.

 

I min värld kallas sånt här för impass. Det är ett sorts vilset vakuum där kompassen snurrar planlöst 360 grader och man vet varken ut eller in. Den är över nu. För den här gången.