Kontext

Ja, då var nästa universitetskurs påbörjad. En liten en. 7,5 högskolepoäng som jag tänker vara klar med i juni i år. AI heter kursen. Bokstäverna står för Appreciative Inquiry och kursledaren har gett kursen namnet Styrkebaserat förändringsledarskap. Vi har haft två dagar tillsammans och, ja, det här blir nog bra. Vi övar och reflekterar och teoretiserar och håller på. Killen som leder kursen är en fena på det digitala. Han filmar och spelar in och använder datorn aktivt hela tiden, trots att vi processar mest hela tiden.  En av kursdeltagarna missade flyget från Drottningstaden. Han deltog ändå, via skype och internetuppkoppling. Men så var han också lite trött mot slutet, kursledaren. Det var mycket att hålla rätt på för honom. Och, han gjorde det bra. Well done, som vi så ofta och uppskattande säger på kursen.

Kursen går ut på att se styrkor hos sig själv och att belysa och lära av det som fungerar. Kursen går också ut på att se styrkor och möjligheter för respektive delatagares organisation. Den (kursen) representerar ett paradigmskifte i det att fokus ligger på styrkor och möjligheter istället för brister och problem. Vi ställer oss frågor om hur blir vi friska och hur håller vi oss friska – både som individer och organisationer. AI-forskning studerar dem som lyckats väl. Styrke- och möjlighetsfokuserat förhållningssätt är något jag gärna vill bidra med i samhället har stor utvecklingspotential.

Det var intressant på kursen, för det stod mig tidvis upp i halsen. En inre röst sade mig då och då – det är inte alltid så enkelt. Man måste få vara ledsen, grupper måste få respekt i att de inte alltid mår så bra. Etc etc. Och jag vet ju att det är detta som ofta händer. Belyser man det friska så får man liksom fram det sjuka och problematiska på köpet. Så tänker jag kring mina egna tankar under kursen.

Nu har jag för övrigt bestämt mig. Jag är inte helt plikttrogen LCHF-konceptet längre. Man skulle kunna kalla det LCHF light. Har gett mig fiberhaltiga flingor på filen och linser i en grönsaks—wook. Och jag grunnar på hur kosten skulle se ut om jag skulle inkludera ett världssamvete och sikte på långsiktigt hållbar utveckling. Inte lika mycket sovel. Men närproducerat.

Igår fick jag ett ryck att förbarma mig över altantaket. Snömängden var imponerande och jag vill bara inte att hela konstruktionen ska kollapsa. Solen gassade förföriskt och jag bestämde mig för att jag nog vågar gå på det där taket trots allt. Rustade mig med spade och sop, nåt skynke att fördela tyngden med om jag skulle komma ner till botten av taket. Å så satte jag igång. Det kändes som en meter snö, men det kan vara något överdrivet. Men det var en anseenlig mängd i alla fall. Solen gassade och svetten lackade.  När jag var klar med taket någotsånär – det finns en del kvar att skotta – var jag alldeles slak och darrig och behövde ta mig samman för att över huvud taget orka lyfta in mig i vardagsrummet igen.

Och vad får jag för det? Jo, ryggskott. Fan också. Nu går jag här invalidiserad och vet inte vad som är bäst. Varierar mig mellan att tufsa omkring, sitta och ligga. OS-invigning kan man ju titta på. Undrar hur jag sköter mig på bästa sätt och hur länge det här ska sitta i. Nån liten dag hoppas jag, om jag inte förvärrar det.

Hjärnan är som en osynlig supermakt, som gillar snabba kickar. De förklarar sötsuget som en funktion av hjärnans sockerförtjusning och hur den belönar för att få mer. Människans hunger- och mättnadssystem är inte uppgraderat sedan hedenhös då det rådde matbrist.  Författarna ondgör sig för alla aktörer som förordar bantningsmetoder som fokuserar att räkna kalorier eller bara fokusera på kosten. de riktar kritiken till såväl myndigheter som hälsoföretag. De lyfter fram hjärnans stora betydelse i sammanhanget. Och naturligtvis motion. Motion ger dubbel belöning – ökad förbränning och ökad ämnesomsättning.

Slutklämmen blir -  minska drastiskt intaget av snabba kolhydrater (vitt mjöl, pizza, pannkaka, pasta, piroger, paj, potatis, vitt ris och allt som innehåller rent socker), ät långsamt, ha trevligt och bli mätt under måltiderna, särskilt frukosten och motionera regelbundet och ofta. Ät gärna rotsaker, linser, bönor och andra grönsaker.

Jag har ett kompendium utarbetat a v en dietist. Hon, ja jag tror att det är en hon, propagerar för GI-kost, alltså kost med lågt glykemiskt index, och kost baserad på protein och fett. Hon pratar om två viktiga hormoner insulin och glukagon. Insulinet lagrar blodsocker och fett från maten i energilager som blir fett. Glukagonet bryter ner fett  till energi.  Det stimuleras av låg blodsockerhalt, dvs föda rik på fett och protein.

Kostråden blir i stort sett lika som Ingvar/Eldhs, dvs bort med snabba kolhydrater och se till att motionera. Men LCHF-maten skiljer sig lite i det att de poängterar protein och fett. I LCHF-kosten ska man t o m undvika rotsaker, linser och bönor.

I stort sett märker jag att alla vägar bär till Rom. Alla säger: bort med socker och andra snabba kolhydrater. Sen förklarar de lite olika. Jag tänker att alla förklaringar har sin relevans. Och jag måste säga att jag är väldigt tilltalad av Ingvar/Eldh och överväger till och med att avbryta mitt LCHF-experiment. Det innebär i så fall att jag  tonar ner intaget av framför allt fett och öka intaget av långsamma kolhydrater. Men jag ska definitivt fortsätta med att utesluta de snabba kolhydraterna och se till att motionera ännu mer. Ja, så tänker jag just nu. Inget beslut taget, men jag sitter här med susande huvud och är lite besvärad av suset. Undrar om jag inte skulle ha mått lite bättre av lite mer kolhydrater i kosten, alltså långa sådana.

Jag tycker inte att det är så kul längre med den där LCHF-kosten. Kroppen värjer sig lite och jag känner mig snarast äcklad av den 3%-iga mjölken, den 4%-iga fjällfilen, all grädde och krämfräsch som jag piffar upp maten med. Kött, kött, fisk fisk. Det blir lite enahanda. Jag storknar av att äta omelett och skinka eller bacon till frukost. Det susar ofta i huvudet och jag kan känna mig lätt svimfärdig. Tänker att det är kolhydratbrist och att hjärnan behöver lite sånt.

Å så noterar jag mina avvikelser från rekommendationerna. På resande fot har jag inte lyckats vara helt ”ren”. Jag har ätit en macklunch, en mackfika, potatismos, till en lunch då jag var så hungrig och ett alteernativ inte fanns, druckit en hel flaska vin på en fest. Nyligen upptäckte jag att quinoan innehåller rätt mycket kolhydrater och jag som gått och trott att den varit ”tillåten”. Avvikelserna sitter i mig som att jag varit ”dålig”. Och det kunde väl så vara, om det inte vore för vågen. Efter 4 veckors hyfsat troget LCHF-ätande syns inte ett minus-gram på vågen. Inte ett.

Jag är nog besviken när allt kommer omkring. Jag tror att jag lurat mig själv lite. Jag har sagt att jag i första hand vill komma åt sötsuget och bli kvitt såna där sötskov, som jag har då och då. Går jag ner i vikt så är det bra, men det är inte primärt bantning jag är ute efter. Så har jag sagt.

Nu sitter jag här och undrar varför andra är såna solskenshistorier som går ner 25 kg på 3 månader och jag har inte gått ner ett endaste litet gram på en hel månad. Har läst om en sån, en tjej som skrivit en bok om sina formidabla framgångar. Härom dan träffade jag en partner som gått ner 8 kg sedan i november. Jag vill också vara en framgångssaga.

Nu har jag ventillerat hur jag har det. Ska fortsätta februari ut så som jag lovat mig själv. Det ska jag och jag får väl sitta här och vara besviken och less.

Nyss bakade jag en sorts kex av mandel, nötter och olika tillåtna fröer och jag ser fram emot att få känslan av att äta en macka. Jag blir galen om jag inte får mackor. Och herre gud vad gott det var med ett kex med smör på. Jag vet vad jag ska få som mellanmål om en stund.

I alla fall så har jag inget sötsug längre. Faktiskt inte. Så det jag satte upp som officiellt mål har jag ju lyckats med. Däremot är jag inte kvitt rastlösheten på kvällarna.  Då vill jag gärna gå i skåpen och knapra på nåt. Jag har knaprat på nötter. Kanske inte så bra.

Jag ska bättra mig vad gäller att inte ha för långt avstånd mellan måltiderna, jag ska dricka mer och avstå från kvällsknaprandet. Ja, så får det bli.

Vi pratade också mycket om beroende igår kväll. EV berättade om sitt eget träningsberoende, om systerns relations- och nåt-annat-beroende och brorsans fanatiska religiositet. Farfadern söp ihjäl sig. Det var dråpliga berättelser han delgav om sig själv.

Han berättade om kemiskt beroende (t ex av alkohol, nikotin, narkotika, socker) och processberoende (exempelvis sex, shopping, spel, träning, överdrivet ätande eller svältande, arbets-”narkomani”, överdrivet bloggande och face-bookande). Han berättade om primärt och sekundärt beroende. Primärt beroende är det som jag i första hand gör, primärt beroende är det jag kompenserar med om jag inte kan leva ut det primära beroendet. Själv började han dricka när han la av med att träna under en period.

Vi pratade om beroendets karaktär. Det handlar inte om hur mycket jag faktiskt ägnar mig åt beroendet utan hur mycket det invaderat min hjärna, hur mycket jag tänker på det som är kopplat till beroendet. I mitt fall märker jag hur jag snackar på där inne i hjärnan att nu borde jag inte ta mer chips, nu får jag unna mig, … i det oändliga. Särskilt då jag börjat knapra i mig av det som triggar. EV sa att man kan vara träningsberoende och bara träna två timmar i veckan medan andra kan vara icke beroende och träna en gång om dan. Det handlar inte om kvantiteten i utövandet utan om besattheten av det.

Jag checkade av med honom – visst är det i mitt fall helt enkelt så att jag ska avstå det mesta av socker? Och sörja de goda efterrätterna, kakorna och godiset som jag då inte får äta? Han bekräftade att så är det med att hantera kemiskt beroende.

Man kan säga att jag är på en avgiftningskur nu. Sen, när februari har gått, ska jag långsamt men säkert börja äta mer av långsamma kolhydrater och lära mig vad jag ”tål”. Tyvärr är det väl så att jag inte ska ägna mig åt sockersöta saker nå mer. Då riskerar jag nåt… nämligen att bli omåttlig igen. Att beroendet tar över.

Mitt val är helt enkelt att leva med och  utöva beroendet, vilket jag gjort hela mitt liv, eller att ta en fight med det för att helt enkelt må bättre och inte utveckla följdsjukdomar.

Jag är faktiskt lite nöjd med mig själv. I hela mitt liv har jag jojobantat. Nu ser jag bantningen som ett sätt att medicinera mot symtomen. Att nu avgifta mig och jobba med orsaken bakom är ett annat förhållnignssätt. I alla fall vill jag tro att det är så. Jag hoppas att det är så. Det är rimligt att det är så. Eller hur jag nu ska uttrycka mig.

Jag är på partnerträff i skötet av Mellanmjölkens land. De berömda fornnordiska högarna är inte många kilometer bort.

Incheckningsrunda. Jag berättade bl a om min obehagliga känsla av att vara oduglig konsult. En kollega säger att det är ett vanligt fenomen hos dem som varit med om sånt som jag varit med om. Det har ett namn, realångest – dvs en ångest som  har en reell grund, eller katastrofångest – dvs rädsla för katastrofen som överförs på något annat, t ex på min syn på mig som konsult. Egentligen är jag rädd för att jag ska dö och hjärnan tolkar om det som en rädsla för att inte duga som konsult.

Jag har levt så länge och intensivt med ett reellt existentiellt hot, alltså mitt liv som människa har varit hotat av den cancer jag har. Nu när hotet inte är lika reellt längre överför jag katastrofrädslan på mitt varande som konsult. Ungefär så förklarade hon det. Det stämmer med vad min urolog KÅ förvarnat om (nedstämdhet då det börjar gå bra) och det stämmer i tid. När jag bevisligen äntligen var ihopläkt (hösten 2009) och resultatet efter varje kvartalskontroll visar entydigt positiva besked, då börjar jag tvivla på min duglighet som konsult. En dov gnagande känsla av tvivel som inte är bra alls. Inte för nån.

Det gjorde mig gott att sätta ord på spökena och jag blev faktiskt lättare i sinnet.

Jag börjar misströsta. Jag varken ser eller hör något från småtomtarna nu. De verkar ha flyttat. Fällorna laddade med fin choklad står orörda. Jag tror inte de gillade LCHF-kosten (fyndig kommentar, IG, i förra bloggen!)

Eller så är det motsatsen, hoppet börjar komma till mig. För tänk om de faktiskt har flyttat. Bättre kan det inte bli. Eller så har de frusit ihjäl eller snöat fast.

Jag låter chokladfällorna stå kvar där ett tag, så får vi se.