Jag är ju gubevars universitetsstuderande i AI, Apreciative Inquiry, vid MIUN. Häromdagen var jag på en två dagars workshop i ämnet. I Drottningstaden med en annan arrangör. Emellanåt plitar jag på mina studentuppgifter och tätt som oftast reflekterar jag över kraften i det uppskattande förhållningssättet.

 

Som med det mesta, så är det lättare att se hos andra vad de kan och kunde göra. Men jag själv då?

 

Jag fångar mig ofta med att tänka på bristerna i min egen uppväxt. Det är jag bra på, faktiskt. Det är inte svårt att finna brister hos en dysfunktionell familj där de båda vuxna, mina föräldrar alltså, gjorde så gott de kunde inom ramen för vad som var tänkbart möjligt för dem. Det har gett mig dålig självkänsla, en nedvärderande uppfattning om vad jag kunde vara lämpad för i arbetslivet och en formidabelt grundmurad inställning till att jag är oattraktiv och inte värd att ha.

 

Men om jag ställer AI-frågor om min barndom, hur blir det då? Vilka är höjdarupplevelserna? Vilka värdefulla lärdomar från barndomen har jag tagit till mig som gett mening till mitt nuvarande liv? Vad är det bästa med just min barndom?

 

Ja, många höjdarupplevelser har jag ju. Mest handlar de om resor och äventyr, då målet varit ovisst och utmaningen varit att lösa diverse problem efter vägen. T ex när min pappa och jag åkte till Danmark från Helsingborg och han upptäcker på båten över att han glömt börsen. Jättespännande tyckte jag (men det tyckte inte han). Det handlar också om enklare saker som att ta en skidtur eller att samlas över ett korsord eller en stunds kortspel.

 

Värdefulla lärdomar… ja, det har jag ju hur många som helst. Jag ville t ex ha en egen arbetslivskarriär och inte så instängt beroende som min mamma var. Jag ville ha flera barn, så att de inte blev så utsatta och ensamma som jag var. Jag har valt att göra en värderingsresa (ref klassresa) som i mångt och mycket gör mig till ansvarig för hur jag har det och vad jag bidrar med här i världen. Jag är inte alls det passiva offer för omständigheterna som mina föräldrar var. Nån sorts djävlar anamma har jag fått med mig. Jag har lärt att materiell trygghet inte automatiskt är lika med existentiell lycka. Jag har lärt att droger dövar ångest – men bara tillfälligt och till ett enormt pris. Jag har kunnat använda arvsanlagen till att vara både kreativ och nydanande. Etc etc.

 

Det bästa med just min barndom är att den format mig till den jag är idag. Med alla tänkbara brister och förträffligheter. Så illa pinkat var det trots allt inte.

Jag har vistats i Drottningstaden i närmare två veckor. Jag har jobbat på längden och tvären och det har varit intensivt som tusan. Det happade sig så att sonen ML också var där för att hämta inspiration. Vi träffades några gånger, tog promenader och snackade om kreativitetens villkor. Båda förundrades vi över träden vid Hagabiografen.

Vad har de gjort med dem? Och varför?

Jag har varit på resande fot i två veckor nu. Kom hem igår kväll med en färsk Lunda-vistelse i färskt minne. Jag hälsade på min kära nästan-syster som fyllde 60 häromdan. Hon firades i lördags med knytkalas på tema italienskt. Herre guuu va gott det var. Och trevligt. Med dryga 20-talet uppvaktande i olika åldrar.

 

Dan därpå firade de mig med en utflykt till Roseum, det nya Moderna Museet-filialen i Malmö, och därefter till Kulturens Östarp för en finare söndagsmiddag. Dit åkte vi ibland på tidiga 70-talet då vi ville kosta på nåt festligt med studiemedelspangarna. De nostalgisak vingslagen flaxade rejält. På kvällen såg vi bilder från några av dessa utflykter. Louisiana och Kulturens Östarp var populära resmål. Det var fascinerande att se bilder på mig själv som 20-åring. Jag minns hur ful och tjock jag tyckte jag var. Nu såg jag på diabilderna en cool, skitsnygg och smal kulturbrutta med pipa i mungipan.

 

Igår tågade jag hem efter denna nostalgiska vårliga utflykt där de tidiga vårblommorna vräkte på i sin stillsamma blomsterprakt. När jag kom hem möttes jag av denna syn utanför min entrédörr.

 

Det är inte utan att det gör lite ont i mig då längtan efter det skånska sätter in. Det gör lite ont när nostalgiknoppar bister.

Idag är internationella Pi-dagen. Alltså en påhittad internationell dag för siffran Pi.
Pi som är ungefär 3,1416-nånting.

Jag förtjusas över den meningslösa kreativitet som utmärkelsen utgör och framför allt förtjusas jag över denna lilla Pi-sång som du kan lyssna på här http://pi.ytmnd.com/

Ge dig till tåls. Efter en stund erfar du skönheten i visheten. Visst är det fantastiskt med meningslös kreativitet. Den blir på ett vis meningsfull i sin meningslöshet. Hallleluja.

Jag tror att jag skrivit  om dem förut. Nu är de medieaktuella igen. I helgen fick de pris på vildmarksmässan. I morse såg jag en av dem, Vera Simonsson, i TV4s morgonsoffa.  Hon berättade att de planerar ännu ett äventyr. 2012.

 

Vilka de är? Jo, Baffin Babes. De är fyra skandinaviska brudar under 30 som skidat 140 mil på nordöstra Baffin Island. Vi rör oss på den kustremsa på den kanadensiska sidan som gränsar mot Grönland. Nordligt. Kallt. Ensligt. Vackert.

 

Kolla www.baffinbabes.com och www.dn.se/blogg/baffinbabesbloggen

Den följsamme läsaren av min blogg må ju undra hur det går med de små liven. Det var länge sen jag berättade.

Det går så här http://mittklipp.aftonbladet.se/app/viewMovie.action?id=34564

(tack C ;-)

När jag är hemma och skrotar så är mina morgnar strikt inrutade i en sorts ritual. Jag vaknar av mig själv vid 5-6-tiden, ja ibland så tidigt som vid 3-4, hämtar tidningarna, bläddrar igenom dem och ströläser, löser båda tidningarnas sudoku och delar av korsorden medan morgon-tv-n skvalar. Jag får ofta vänta in tv-n eftersom morgonsändningarna inte börjar förrän kl 6. Men på TV 1 kan man se gårdagens regionalsändningar från olika landsändar. Så jag klarar mig. Jag tittar oftast på TV1 med morgonsoffesnack varvat med nyheter och väder. Jag hinner med åtskilliga nyhetsrullor och tänker att jag nog blir allmänbildad av detta. Sakta men säkert, bortemot 7.30 masar jag mig mot vardagsrummets soffa och fortsätter tv-tittandet medan jag intar morgonens balja med kaffe och något därtill. Då lägger jag också patiens. Samma patiens år ut och år in.  Ibland fångas jag av ett snacketema på tv och kan sitta och grunna över det en stund över patiensen.

 

Som den här morgonen, t ex. Yukiko Duke recenserade böcker och kom att nämna Åsa Sandells nya bok om sin boxarerfarenhet. Minns inte boktiteln och är egentligen osäker på vad boken handlade om. Men jag minns ett ord, som fångade mig. Ordet är vinnarskalle. Med ens kommer ordet förlorarskalle till mig.

 

Åsa Sandell är ovanlig så tillvida att hon är boxare med ordets gåva. Hon har varit kulturredaktör på Helsingborgs dagblad innan hon satsade på proffsboxning. Nu berömde Yukiko henne för sin verbala förmåga att sätta ord på fenomenet vinnarskalle.

 

Det räckte för att fånga mig i en grubbla. Hur är det med mig själv, egentligen? Jag får omdömet att vara tävlingsmänniska och själv tycker jag att det är en sanning med modifikation. Jag kan tycka att det är lite kul att tävla i familjespel, men jag avskyr av hela mitt hjärta all tävling som handlar om fysisk aktivitet. Alltså, när det gäller mig själv. Det har jag gjort så länge jag kan minnas. Min undran just nu är i vilken grad jag har vinnarskalle när det gäller vårt företagsbygge. Eller håller jag på att drabbas av en förlorarskalle? Och hur är det med dessa två drivkrafter? Måste de finnas som antingen eller? Och kan man åstadkomma något med bara-vara-skalle? Alltså en skalle som tänkt ut nåt (vilket vi har) och som sen bara följer med i utvecklingen likt en … ja, vadå. Amöba? Nej, det är för viljelöst. Likt en delfin? Det låter bättre. En som följer med i havets vågor men som kan simma av egen kraft också. Med strömmen.

 

Ja, så kan det gå till under en morgon hemma hos mig. Jag tufsar på och så får jag höra nåt som gör att jag kommer att tänka på nåt annat, som leder mig långt från ursprunget. Men som just den här morgonen får döpas till Dolphin management. (Jag tror inte jag hittat på begreppet själv, har nog hört det nån gång.) Det handlar inte om att vinna till varje pris utan om att simma med strömmen på ett smart sätt. Men jag ska definitivt se upp med de där förlorarskalle-tankarna jag haft på sistone.

Jag har en längre tid grunnat över om jag börjat höra sämre. Min kollega undrar också. Jag tycker att jag instinktivt vänder vänster kind mot ljudkällan i hopp om att höra bättre. Det har ingått i mitt självkritiska tugg att också tycka att jag hör sämre. Nu när jag ju varit hos min terapeut så ska jag väl också göra nåt åt mina hörselfunderingar, tänkte jag. Spanade in Hörsellinjen på nätet (www.horsellinjen.se) och se, där fanns en länk till ett test jag kunde göra hemma. Testet finns på www.horseltest.se och man behöver ha hörlurar kopplade till datorn för att kunna göra det. Det har ju jag, så jag gjorde testet. Hörlurarna använder jag vid skype-samtal.

 

Det började med att jag skulle ställa in ljudnivån. Ställde in det så svagt jag kunde utan att ordet ”bollar” försvann. Så gjorde jag testet. Resultat – jag här sämre än normalt och uppmanades ta kontakt med hörselvården.

 

Men. Jag gjorde om det. Nu med en grundnivå mer i normalläge. Det var förinställt på detta läge. Och jag tror att det minsann är så det ska vara. Gjorde testet flera gånger. Resultatet blev hela tiden detsamma – jag hör bättre än normalt. Tolkar detta som att det inte är nån fara på taket. Inte än i alla fall.

Vintern fortsätter att vara enastående vit och vacker. Snön ståtar med mängder större än i mannaminne. Mitt altantak får vad det tår. Tror jag.

 

I gassande sol skottade jag taket för någon vecka sedan och sen fick jag ryggskott. Det visade sig vara ett segt ryggskott som jag känt av tills nu. Men snön fortsätter att falla och dessemellan faller snö från radhustaket ned på mitt altantak. Det har blivit en rejäl hög att ta itu med och hög tid att skotta altantaket igen. Jag har väntat i det längsta så att ryggen skulle repa sig någotsånär. Igår gjorde jag det. I gassande sol igen. Det gick riktigt bra och svetten lackade likt vårslaskiga droppar.

 

Jag var rädd för att det skulle säga knäpp i ryggen igen och därför genade jag lite. Det innebär att den del av snön som vätte mot grannens tomt slängde jag ner där. Jag vågade helt enkelt inte fresta på ryggen mer än nödvändigt. Kände på mig att man bara inte gör så och att, ja, att jag är en dålig granne.

 

Idag ringde jag på grannens dörr och bad om ursäkt. Jo, då. Ursäkten togs emot och jag kände att jag nu gått över gränsen för vad som är OK att göra som slarvig granne. Suck. Jag skulle ha mått bättre nu om jag kommunicerat mitt behov i förväg. Men det gjorde jag alltså inte.

Nu i veckan hälsade jag på min tidigare utbildningshandledare i staden Ö närmare grannlandet i väster. Kärt återseende. Jag var i staden i jobbärenden och passade liksom på att få mig ett stärkande samtal. Vi landade i gamla kända teman och jag stönade över att inte ha kommit längre trots alla dessa år av samtalsstöd. Somnade som klubbad på tåget och bussen hem.

 

Och se. Jag tycker jag blivit lite hjälpt. Jag har blivit mindre självkritisk, mindre rädd för att bli bortvald usel konsult och mera unnande i min hållning.

Har varit på turné ett bra tag nu. Många olika sängar i flera olika städer.

Förundras över mig själv. Det är som att ju mer framgångsrika jag och vi blir, desto odugligare känner jag mig. Det är så pass allvarligt att jag tänker att så här kan jag inte ha det. Det här är inte rimligt.

Vi utbildar de mest kompetenta och erfarna konsulter - och jag tänker att jag är dålig istället för att tänka att vi attraherar så kompetenta personer.

Vi resonerar om uppdrag i en storleksordning som, om de blir av, är en flerpotentiell uppgradering av verksamheten - och jag blir närmast panikslagen av oro för än det ena, än det andra och där jag personligen blir förlorare.

Jag ältar mina brister. Hörseln försämras, åldern är skyhög, minnet allt sämre, kapaciteten likaså. I stort sett är jag ett kvalificerat skrutt, om jag nu ska tolka mina egna tankar.

I helgen avslutade jag turnén med besök hos sonen ML och det gjorde himla gott, i all enkelhet. Vi lagade god mat, simmade, spelade spel, pratade och umgicks en del med hans kompisar. På vägen hem blev resan avbruten av ett inställt tåg. Så jag "var tvungen" att få bo hos dottern TL en natt och det var inte heller fel. Himla gott att småprata om hur tillvaron ter sig för oss, både henne och mig.

Den här fobin håller mig i ett självtärande skruvstäd. Om inte jämt så en god del av tiden. Och skruvstädet minskar betänkligt av lite vardagsumgänge med nära och kära.

"Washington DC, en tunnelbanestation en kall januarimorgon 2007
En man med violin spelar Bach i en timme.
Under den timmen passerar ca 2000 personer.

Efter 3 min spelande uppmärksammar en medelålders man musikanten och drar ned tempot i sina steg. Han stannar några sekunder och fortsätter sedan vidare.

Efter 4 min: Violinisten får sin första dollar. En kvinna kastar myntet i hans hatt utan att stanna.

Efter ca 6 min: En yngre man lutar sig mot staketet och lyssnar en stund, men tittar snart på klockan och går vidare.

Efter 10 min: Ett barn i 3-årsåldern stannar, men modern drar honom vidare. (Flera barn stannade men blev utan undantag omgående ivägsläpade av sina föräldrar)

Efter 45 min: Violinisten har spelat oavbrutet. Endast 6 personer har stannat för att lyssna en kort stund.
Ett 20-tal personer har lagt pengar i hans hatt, men de flesta utan att sakta in. Violinisten fick ihop 32 dollar sammanlagt.

Efter 1 h: Musikanten slutar att spela och det blir tyst. Ingen lägger märke till att han slutar, ingen applåderar.

Sanningen
Musikanten som spelade är Joshua Bell, en av världens främsta nu levande violinister och musiker. Han spelade några av Bachs mest krävande stycken på en violin värd 3,5 milj dollar.
Två dagar tidigare spelade Joshua Bell för utsålda hus i Boston, biljetterna kostade i genomsnitt 100 dollar.

Detta är en sann historia. Joshua Bells inkognitospelning på T-banestationen organiserades av Washington Post, detta som en del av ett sociologiskt experiment om perception, smak och människors prioriteringar.
Man ställer frågan: "Lägger vi överhuvudtaget märke till skönheten i en vardaglig miljö vid en opassande tidpunkt? Stannar vi till för att uppskatta skönheten? Känner vi igen en talang i ett oväntat sammanhang? Hur många av oss går på fina koncerter och betalar dyra pengar för något vi inte har vett att uppskatta?"

En slutsats i mängden:  Om vi inte väljer att stanna till när en av världens bästa musiker spelar några av världens bästa stycken på ett av världens finaste instrument… "

Tänkvärd
Tankeställaren fick jag på mail från en som fått den från... som fått den från... jag vet inte  i hur många led. Det innebär att jag inte har en aning om detta är en vandringsskröna eller sanningen själv. Men tänkvärd är den i alla fall. Tänker jag.