Kontext

Veckorna springer. Förra veckan var jag på resande fot i storstäderna i mellanmjölkens land. Den här veckan är jag hemma och hämtar andan och tvättar kläder för att nästa vecka vara ute på vift igen.

 

Parallellt med detta trevliga och inte alls stressiga flängande har jag slutat äta antibiotika på rekommmendation av mina läkare. Det gjorde faktiskt susen. Taggtråden avtog. Fick också prova en ny blåslugnande medicin. Den har jag ätit i en dryg vecka.

 

Taggtråden i blåsan är alltså borta. Men jag har hela tiden en dov obehagskänsla i blåsan. Det har också kommit en ny trötthet över mig. Tröttheten är av tungt slag och kommer redan vid 16-17-tiden och då vill jag bara sova. Med stor kraftansträngning och kaffe håller jag mig vaken till ca 20-21. Sen förmår jag inte hålla ögonen öppna längre. Jag hoppas att det är den nya blåslugnande medicinens biverklingar jag känner av. Nu provar jag att leva utan den och hoppas bli vaknare. På alldeles eget och med läkare okommunicerat initiativ. Att leva helt medicinlös kan inte vara fel, tänker jag. För det är ju inte behandlande mediciner jag ätit, bara symtomlindrande.

 

Nu är jag inte bara resande utan också undrande. Min nya undran kommer att stillas vid ny undersökande operation 8 januari.

Jag förstår om det är jobbigt att läsa mina utgjutelser om min ofullkomlighet och dålighet. Bara så att du vet - jag gör det för att pysa ut min frustration och för att komma igenom det där not-good-enough-tjafset. Jag tror nämligen på att det i långa loppet är lättare att ta mig igenom skiten än att ständigt mota bort den. Nu har jag utgjutit mig i bloggen, till min dotter, till mågämnet och en kompis, och se... det hela blir mer och mer komiskt. Jag är inte lika dålig på allt längre.

För övrigt har jag unnat mig en sak. För 35 000 kronor!!!!

Jag har blivit med SJ årskort silver och SJ Prio svart kort. Det innebär att jag kan fortsätta att vara den slarver jag är och till och med njuta av det. Nu kan jag vara ute i sista minuten utan att priset förändras, boka biljetter där jag får pengarna tillbaka om jag inte genomför resan etc. Och vid en viss gräns på ca 50 resor på ett år så är det tom lönsamt. Det ska jag ledigt komma upp i - om inte cancern sätter stopp förståss. Å andra sidan kan cancern få krångla lite och jag behöver inte betala för biljetter som jag inte använder. Jag är sååå nöjd.

Idag är jag tom lite duktig. I alla fall på nåt. På att konsumera. Det mår samhället också bra av. Ett av finans- och ekomomikrisens problem är att vi alla sitter här hemma och är skitskraja över våra pengar. Vilket bidrar till att förvärra problemet. Nu har jag inte bara underlättat tillvaron för mig själv. Jag har bidragit till att få samhället på fötter också.

Summa sumarum - dåliga jag är en bekväm miljövänlig amhällsutvecklare. Alltid nåt.

Vet inte vad det är med mig. Är så ovanligt svart i tankarna kring mig själv och mina förmågor.

 

Nu har jag hivat iväg den där artikeln till Bonniers – för att jag inte ska sitta och peta i smådetaljer i det oändliga. Jag kan njuta av att jag var flera dagar före deadline. Men annars är tillvaron inte alls njutningsfull. Jag tycker mest bara att jag är skruttig och kass på det mesta. Duger inte mycket till. Är glömsk och disträ och … ja, igår kom jag en timme för tidigt till ett handledningstillfälle och satt i bilen och skissade lite på en kommande utbildning i väntan på att det skulle bli dags. När jag så 5 minuter innan överenskommen tid kliver in i byggnaden upptäcker jag att något är fel. Jag har blandat ihop två arbetsplatser och nu befinner jag mig på helt fel ställe. Det blev rallykörning och brandkårsutryckande telefonsamtal om min belägenhet och så kom jag skamsen till gruppen närmare en kvart försenad. Sånt här är oförlåtligt, tycker jag själv.

 

Jag tycker att jag har hål i hjärnan. Det är som om vissa avsnitt i tillvaron bara är bortklippta. När kollegan och jag reste med tåg häromdagen satt vi och planerade en insats och jag förde anteckningar i min dagbok. Väl hemma ville hon ha en mailkopia på anteckningarna. Då kunde jag över huvud taget inte minnas att vi planerat nåt och än mindre att jag antecknat. Men anteckningarna fanns där i dagboken. Då tror jag att jag håller på att få Alzheimers. Eller rättare att jag har fått det.

 

Jag är missnöjd med min kommunikativa förmåga, jag känner mig som en degklump och… ja, så har jag grubblerier över mitt hälsotillstånd också. Idag fick jag positivt besked om odlignen av urinprovet som jag lämnade igår. Där var inget onormalt. Och det tror jag för nu kan jag konstatera att taggtråden är i det närmaste helt borta. Jag känner mig skamsen över det med. Här har jag anlitat sjukvården i onödan. Jag är nog hysteriskt hypokondrisk. Men det är faktiskt så att jag inte är besvärsbefriad. Jag går med en dov obehagskänsla hela tiden. Det är som en klump eller nåt. Eller är det inbillningssjuka? Jag får fantasier om att nu är det nåt fanstyg på gång i alla fall. Nu vet jag ju dessutom att det inte är urinvägsinfektion. Å ena sidan en faktisk oro över att cancern kommit tillbaka. Å andra sidan en insikt om att jag nog är väldigt bra på att oroa mig över småsaker. Det ingår i mitt dåliga självhumör just nu. Fan va dålig jag är. På allt.

Jag har haft det lite besvärligt de senaste veckorna. Taggtråd i blåsan trots antibiotika. Min ordinarie urolog har nu tjänstledigt för tjänstgöring i landets sydligare trakter och jag har inget upparbetat kommunikationssätt med min nya urolog. Jag skickade ett mail som det inte kom nåt svar på. I fredags ringde jag avdelningen för att höra hur jag skulle göra. Jag vet ju att jag egentligen ska trappa ner medicineringen, men det tar emot då taggtråden rister.

 

Jo då, min nye läkare PL var inte på plats och han skulle inte finnas på plats till veckan heller. Mottagningen skulle ringa mig. Satte mig vid datorns tangenter för att skriva några saknande rader till min gamla urolog, KÅ, när telefonen ringde och det var hon!!!

 

Det visade sig att hon var hemma för att vila sig efter intensiv tjänstgöring. Och hon vilade sig genom att vara på mitt regionssjukhus! Hon hörde att jag sökte hjälp och ringde omdelbart upp!!! (Hur bra får jag ha det egentligen?) Jo, då. Hon föreslog byte av den blåslugnande medicinen och hon föreslog ett terapeutsikt fönster. Det innebär att jag tvärt slutar äta alla antibiotika några dagar och lämnar urinprov på måndag. Då ser de vad för kusar som härjar i min blåsa för tillfället. Jag skulle bereda mig på en besvärlig vecka. Förmodligen har jag fått resistenta kusar.

 

Nu har jag avstått antibiotika i två dygn och … ja, inte är det särskilt besvärande än. Det är snudd på att jag mår bättre. Men det är lite för tidigt att verkligen dra den slutsatsen.

 

Det verkar dessutom som att det var ok att maila min nya läkare. Han svarade i fredags kväll. Han hade liknande ordination som KÅ. Förutom mina akuta bekymmer hade jag frågor om att planera nästa TUR-B-operaton så att den möjliggör några konsultdagar i slutet av januari. Och så undrade jag om en ny typ av behandling, CpG behandling, av sådana som mig som inte klarar BCG-medac så bra. Jag har hittat en artikel på nätet om saken. Och han svarade att han troligen skulle kunna skaffa mer information om saken från den ansvarige läkaren i Uppsala på en läkarkurs han skulle på till veckan. Wow. Vi kan ha en dialog även om sådant. Han verkade inte kränkt av att jag för alternativ behandling på tal. Uppskattas.  Och inte verkade han besvärad över att jag har synpunkter på när nästa operaton skall genpmföras. Det blir nog bra det här.

Denna söndag förmiddag tittar jag också på tv. En kvinna som överlevde en svår flygolycka i Spanien intervjuas. Hon berättar om att det som tidigare var ett tvång nu är en stor glädej. Hon gläds åt att hon kan tvätta sina kläder själv, ta ur disk ur diskmaskinen och att städa själv. Tänkvärt, eller hur?

 

Pratade nyligen med min kompis med utbredd cancer i underlivet. Tänker på en annan som fått bröstcancer. Jag får en kluven tacksamhet till det hela. Tänk, att det går så bra för mig. Varför just jag? Det är snudd på att jag skäms över att det går så bra.

 

Förra hösten var jag i kontakt med frågan – Varför just jag? Då handlade det om varför just jag skulle få en svår och möjligen dödlig sjukdom. Nu innebär samma fråga en undran över hur det kommer sig att det går så bra för mig. Hur kommer det sig att just jag får chansen att överleva ett tag till?

 

Jag tror ju inte på att det är någon eller något som kreerar mitt och andras öde. Det finns alltså inga svar på mina frågor. Men känslan finns där i alla fall. Och det finns en ännu djupare fråga i mig: - Får det gå bra för mig över huvud taget? Huvudet kan svara, klart och tydligt. - Absolut. Men det finns i hela mitt väsen en underliggande ström av tvivel på den saken. De där spökena eller demonerna tvivlar. Ibland högljutt, ibland mycket subtilt och diskret. Och det är när dom är subtila och diskreta, vilket de oftast är, som jag är som mest fången i deras grepp. Då är jag nog inte värd några framgångar alls. 

Det är söndag förmiddag. Jag lägger sista handen vid den där artikeln till Bonnier Business Publishing  som jag nämnt tidigare. Känner mig så där vilsen som jag kan göra ibland. Har inte en aning om artikeln är begriplig och inspirerande. Och det är min ambition.

 

Hör inre röster som säger:
- Vad i hellvete är det här för gallimatias?
- Mycket intressant!
- Fattar ingentinig!  Hon kan väl inte mena allvar?
- Mycket väsen för ingenting!
- Alldeles för abstrakt, går inte att applicera i min egen vardag.
- Vem tror hon att hon är?
- Flum!
- Teoretiserande bullshit!
- Typiskt konsulter, dom fattar inte vår vardag!

 

Rösterna lämnar mig ingen ro, trots att jag tänker om dem att de är gamla kända spöken som brukar dyka upp när jag gett uttryck för något som är viktigt för mig. Jag noterar också övervikten av negativa oförstående och till och med anklagande röster. Och jag noterar att rösterna tillhör målgruppen eller kunderna till Bonniers projektledarutbildning. Det är inte beställarens röster. Beställaren sväljer nog artikeln med vissa smärre synpunkter.

 

Samtidigt bekymrar jag mig för att ha skrivit för mycket och utförligt så att det missgynnar affärsrörelsen. Om det har jag bett min kollega om synpunkter. Och så undrar jag om jag i och med detta har försuttit möjligheten av att kunna publicera en vetenskaplig artikel inom någon internationell akademi.

 

Det är många aspekter att ta hänsyn till – runt en sketen artikel som förmodligen kommer att läsas av ytterst få personer.

 

Känslostorm i ett vattenglas!   Bara för att jag skrivit en sketen artikel!!!

Vintern har kommit så tillvida att vi haft rejäl frost långt in på dagen och ett lättare snötäcke på marken. Min dotter och mågämne var på besök här i helgen. Mågämnet övar och övar inför kommande pianistiska utmaningar. Dottern och jag tog oss en tur i den vinderskrudade skogen. Tro det eller ej. Vi hittade en halv kasse med trattisar. De var stelfrusna och sa pling när vi bröt av dem från marken och de klirrade likt spröda träbitar då vi släppte ned dem i svamppåsen. Så brukar inte trattisar låta. Nu gjorde de ljuv förvintermusik.

 

Idag träffade jag en gammal god vän. Hon berättade om en annan gammal god vän som i morgon skall opereras för bröstcancer. Ja ha. Vi blir fler och fler i bekantskapskretsen.

 

Jag tänker ta kontakt och erbjuda mig som samtalspartner kring frågor som rör företagande. Jag kan berätta om mina val vad gäller kundkontakter. Jag minns hur svårt jag tyckte det var att välja väg - öppenhet eller hemlighetsmakeri? Intuitivt kände jag på mig att det var bra för mig och för kundrelationen att vara öppen. Och jag har förstått att det inte alls är ett självklart val. Numera är jag också ett exempel på en cancermänniska som det går bra för. Jag kan alltså vara en sorts det-kan-gå-bra-förebild. Det gör jag så gärna. Men det är ju inte alls säkert att det är behövt eller önskat. Men erbjuda kan jag alltid göra.

 

Det känns faktiskt som att visa tacksamhet gentemot den vårdapparat som satsat så hängivet på att få mig frisk. Om jag kan spilla lite friskenergi på andra, så gör jag det mer än gärna.