Kontext

Jag sitter vid min dator nu några dagar med ett ryggskott som så sakteliga ger vika. Ryggen är inte värre än att jag kunde stappla ut i skogen en tur igår och kolla om det finns några svampar kvar. Det gör det, men bara väldigt lite.

 

Jag skriver på en artikel. Situationen är ovan för mig. Jag är ombedd att skriva en artikel av ett av Bonnierföretagen. Artikeln ska ingå som en av flera artiklar om projektledning och ingår i ett litteraturpaket som de tillhandahåller på Internet för abonnenter. Jag skriver om hur vår modell och metod kan användas i projektsammanhang. 

 

Jag är helt ovan att bli efterfrågad som författare inom mitt gebit. Kanske är jag till och med lite imponerad över att jag, lilla jag, skriver åt Bonniers. Det förklarar nog den overklighetskänsla jag bär på.

 

Min blåskompis i V ringde för en stund sedan. Hon berättade att de hittat ny cancer i hennes blåsa. De ska göra en undersökande operation mot slutet av månaden för att se på prickarna närmare och ta prover. Det här var inte alls trevligt att höra. Nu hänger hennes blåsa på en skör tråd, tänker jag. Och hennes situation ger mig nog också en känsla av overklighet. Fast vår situation är så vältuggad och vi båda är så väl insatta i vad slags åkomma vi har.

I natt drömde jag en två-sam dröm igen. Undrar vad jag håller på att tugga på.

Min kollega och jag skulle åka båt över till en ö med cyklar och rätt rejäl packning. Det var inte långt bort, men båten var som en bepansrad ubåt i övervattensläge. När vi klev av båten hittades varken våra cyklar eller packning. Jag spydde besviken galla till några på ett café. Sen blev jag ursinnig och gick tillbaka till båten. Grejerna kan bara inte försvinna så där. 2 cyklar och 2 rejäla packningar. Jag såg en 2 ½ meter lång kapten. -Oj, du var mig en stor en.

–Ja jag vet. Jag har hört det förr.

-Och jag är en liten kvinna med ett stort problem. Hör här…

 

Han lyssnade och så gick vi in i båtskrovet. Jag kände mig äntligen tagen på allvar och trodde att vi skulle leta cyklar och packning. Nu var han för övrigt en bit under 2 meter lång. Vi hamnade på hans kontor och han fyllde i diverse lappar som han stämplade och skrev under. Jag fick flera olika intyg på att cyklar och packning förkommit. Det var allt han kunde hjälpa mig med. Jag vaknade i upprörd  besvikelse.

 

Jag undrar verkligen vad jag håller på att bearbeta.

Min turné är slut för den här gången. Den har främst varit en säljturne, men också en träffa kompisar-turne. På slutet drog jag på mig ett litet ryggskott, så det var måttligt kul att släpa på alla väskorna. Det blev en hel del taxi.

 

När jag satt på flygbussen hem i måndags kom jag plötsligt på att jag glömt ringa min bilmekaniker som satt på vinterdäck medan jag var borta. Jag skulle ju har ringt så att han kunde ställa fram bilden och lägga nyckeln på hemligt ställe. Nu var det sent på kvällen och regnruskigt värre och jag provade att ringa på hans mobil. Han svarade glatt välkomnande och han kom och hämtade mig med min bil vid resecentrum! Det kallar jag kundvård! Å andra sidan har jag också månat om honom i många år. Jag brukar säga att han är en av mina män. Jag har några riktigt viktiga ena. Min bilmekaniker, min dataputte, min cykelreparatör och min avloppsrensare. De är mycket viktiga i mitt liv och jag har god relation med dem alla. De kommer bara jag vinkar med lillfingret. Känns det som.

 

Inser att det här verkar lite lurt. Men de fantasier som du eventuellt har, får stå för dig. I alla fall är jag äntligen hemma. Med dubbdäck på bilen.

Igår natt drömde jag en sån där dröm, som jag vet har avgörande information i sig. Jag har bloggat om detta förut. Vissa drömmar är vanligt vardagstugg och andra har mer övergripande och avgörande symbolbärande  information i sig. Det bara vet jag, jag känner det på mig. Liksom.

 

Jag är i ett stort rödmålat tvåvåningshus på landet och plötsligt gnistrar det till och börjar brinna. Jag agerar handlingskraftigt, tar min mobil och går ut. När jag vänder mig om är hela huset totalt övertänt.  Jag står vid ett annat hus intill och inser att även det huset kan vara i farozonen. Så ser jag en gnista falla på taket. Inom kort är även det här andra huset helt övertänt.  Jag är lugn och samlad och drömmen är på intet sätt otäck. Det finns ett sakligt lugn över det som sker.

 

Vad jag tänker? Ja, jag tänker åt lite olika håll. 1) Om husen är jag själv, så är det något med mig som går upp i rök och det är helt ok. Det är nåt som jag är klar med hos mig själv. Det är något som rensas ut inom mig, nåt som jag är definitivt klar med. 2) Om husen är organisationer jag har kontakt med, så är det nåt som tar fyr och det går rasande snabbt. Först i en organisation. Sen spiller det på nästa. Det kan vara snabbt växande behov av våra tjänster.

Turnén går mot sitt slut. Jag har varit i den västliga näst största staden och i kungliga huvudstaden i jobbet. Säljturné skulle man kunna kalla det. Har träffat så många människor så jag blivit alldeles snurrig i huvudet. Imorgon har jag ännu en jobbdag innan det bär av hemöver.

 

Nu under helgen vilar jag upp mig i E-tuna hos nätverkskompisar. Det är nåt i grunden vilsamt med att umgås med människor som man på djupet känner sedan länge. Jag mår oerhört gott av det. Vi kallar oss BUC-gruppen och vi bildade oss för att vara stöd till varandra under den där tiden då vi forskade.

Självförtroendet var inte på topp och vi liksom baxade varandra genom den där långdragna forskarprocessen. Igår satt vi alla tre och pratade om lusten att fortsätta forska. På allvar. Akademiångesten, som varit ständigt och kraftfullt närvarande i flera år, var nu helt enkelt obefintlig. Varje sjumilaresa börjar med ett steg är ett talesätt som tycks vara sant. Så har vi fungerat. Vi har tagit ett steg i taget utan att titta så mycket på de sju milen. Och till slut är vandringen gjord. Det avsatte spår i våra medvetanden. Vi lärde något viktigt ur forskandet. Vi vill lära mer. Lusten till ytterligare vandringsmil föreligger. Vi vill komma åt den där kvalitén av att kunskap förändrar. Trots hinder av brist på formell behörighet, ålder och sjukdom.

 

Hälsomässigt så repar jag mig alltmer efter senaste operationen. Äter dock två sorters antibiotika ännu en tid för att minska på taggtråden i blåsan. Det funkar. Men jag vill inte tänka på hur det skulle vara utan den hjälpen. Det är snart dags att snacka behandlingsplan med min läkare innan hon försvinner söderöver. Jag gissar att hon står fast vid planen att jag ska behandlas först efter nyår.

Jag bor hos en gammal nätverkskompis över helgen. Hon har nån slags närmast kronisk inflammation på stämbanden, så det är allra bäst om hon inte pratar. Vi umgås i relativ tystnad och är det nån som håller låda, så är det jag. Igår kväll gick vi till kyrkan nästgårds till hennes bostad, Oskar Fredriks kyrka, och tog del av Tangonatta, som är en aktivitet i Kulturnatta som pågår runt om i staden.

 

Herre gud vad härligt det var. Otroligt vackert. Och nog var jag trött alltid. Trött och hänförd. Har sovit som klubbad med några toa-vandringar på natten. Känner mig vederkvickt och hela helgen känns som en frist. Jag kommer att fnula på för mig själv här och kan få en hel del gjort.

 

Det känns som att det blir en välkommen frist.

Nu är jag på resande fot. Och min blåsa är aningen orolig. Den blir successivt nypigare. Häromkvällen lämnade jag urinprov på akuten i regionhuvudstaden. Det var ett sånt där praktiskt arrangemang som min läkare är kapabel att komma på. Är jag i närheten, så är det klart att jag ska kunna lämna urinprov, om det så är på kvällen. Vi engagerar akuten!

 

Idag fick jag veta svaret på urinprovet OCH på operationsproverna. Allt på en gång.

 

Kissprovet – inga elaka kusar. Bara en allsköns blandning. Jag har redan börjat äta antibiotika som jag hade med mig om utifall att. Operationsproverna och sköljprovet – ingen cancer, fortfarande öppet sår och kronisk inflammation på ett ställe. I övrigt fin blåsa. Blåsans framtida öde ska nu avhandlas i läkarteamet ordentligt. Preliminärt får den vara ifred till efter jul.

 

Det var väl det jag visste. Jag har haft en stark tillit till att det ska vara bra. Nu fick jag det bekräftat.

 

Men glädjen vill inte riktigt infinna sig. Jag är kanske lite för trött. Eller så är jag bara upptagen av annat, av världsliga saker som hur seminariet gick, vad som kan tänkas falla ut av det, hur folk reagerade, hur komplexa deras arbetsuppgifter är etc. Jag känner mig ödmjuk inför deras sits, stolt över vår produkt och vårt arbetssätt och trött över hur svårt det är att lansera en ny modell och metod.

 

Jag är nog helt enkelt trött på ett djupt sätt. För ytligt betraktat är jag som bekant väldigt pigg. Jag härjar ju på så det står härliga till. Kanske är tröttheten det som väller fram då dödshotets anspänning släpper.

 

Eller så är jag ett läskpapper för de svåra processer som finns här nere i Västra Götaland? Det kan ju vara så också.

 

Summa summarum visste jag en del om min egen hälsa men undrar om tröttheten har inre eller yttre orsaker. Förmodligen är det både ock.

Overkligt och fullkomligt obegripligt är det som sker ute i världen. Igår dök Europas börser. Räddningspaketen haglar men människors tillit har fått en knäck. Paniken sprider sig. Rädsla styr. Den ryska RTS-börsen stängdes då den fallit över 19 %. Den isländska ekonomin är näst intill raderad. Det är nyheterna nu på morgon. Nation efter nation presenterar räddningspaket. Men beredskapen att rädda andra länders banker finns inte. I alla fall inte i Sverige. Det är nåt sorts korthus som håller på att rasa samman. Det pratas om kollaps och kris och att botten inte är nådd.

 

Likväl går solen upp varje morgon och ned på kvällen. Mitt liv är sig tämligen likt dag från dag. Jag har min blåsa att ha koll på. Är det inte möjligen en infektion på gång? Jag överblickar inte hur den pågående globala krisen påverkar mitt liv. Jag känner mig dum som inte fattar just nånting.

Måndag morgon. Nu har jag erfarenhet av att det kan gå både fort och lätt att läka efter en operation. Det är fantastiskt. Jag blöder inte, jag äter inte smärtstillande och hela jag är pigg. Det enda jag märker av är att jag går så där korta steg utomhus och att  jag springer på toaletten ofta. Det nyper bara lite då jag kissar. Men det är också allt. Det är väl ingen konst, när det är så här lättsamt.

Nu är jag hemma. Blåsan är ilsken. Springer på toa var kvart. Men annars är det bara bra. Har intagit sofflocket. Jag orkar en del, å så blir jag tvärtrött. Sofflocket. Så kan jag göra nåt igen, laga mig lite mat tex, och så är det sofflocksdags igen. Jag tror att det är lite i mesta laget att gå till affärn över gatan. Men tufsa på i mitt hus kan jag.

Nu är jag nyopererad och ligger på AO, akutens observationsavdelning, för att det var här det fanns en tillfällig bädd för såna som mig. Det tog rejäl tid att få tillbaka benen efter spinalbedövningen. Jag hann inte bli tillräckligt redo att stå på egna ben för att kunna skickas hem igår. Hem åker jag alldeles strax. Jag har just ätit frukost och fått smärtstillande. Snart tas dropp och kateter bort. Sen ska jag klä mig och vila innan jag åker sjukresa hem.

 

Jag mår finfint, men blåsa är naturligtvis ilsken igen. Den gillar inte att man bråkar med den. Just nu går den i kramp bara en gasbubbla rumlar i magen.

 

Gårdagen var så här för mig. Vaknade 6.30 och duschade med desinfektionsmedel. Ingen frukost. Bil till Resecentrum. Kom med buss i god tid och hittade dagkirurgen på en helt annan våning än sist. Det här är deras ordinarie plats, visade det sig. Min hittillsvarande läkare KÅ dök upp i väntrummet och viskade att PL, som ska operera, inte var så glad i tanken på att jag skulle titta på operationen. Träffade honom strax före instillationen av Hex-Vix. Ansträngde mig för att bygga en bra relation samtidigt som jag var tydlig med att jag ville se.

 

Det gick finfint att behålla Hex-Vix-soppan i en timme. PL ansträngde sig för att gå mig till mötes. Det var tekniskt komplicerat då det skulle filmas oxå. Blå-ljus, filmning och flera aktiva skärmar var lite i mesta laget för systemet. De höll på att dra kablar och ävlas, så jag trodde då aldrig att dom skulle börja operera nån gång.

 

Blåsan ser fin ut. På ett ställe, STÄLLET, där KÅ karvat så många gånger förr, fanns slirv och grums. Slirvet är bortklippt, prover är tagna och ytan är bränd för att påskynda koagulationen. Bara mikroskopin kan avgöra hur det faktiskt är. Jag känner stark tillit till att det är som tidigare, dvs ser värre ut än vad det egentligen är. Jag tror att jag är cancerfri. Det verkar till och med logiskt. Gamla stället, FULINGEN, ser fin ut. Ärrbildningar, ja, men i övrigt fin yta.

 

STÅLLET sitter nära urinröret och kommer nog att ge besvär en tid. Det retar extra mycket när det sitter så nära utloppet. PL har i övrigt varit noga med att inte härja med blåsan. Allt för att den ska få läka ihop ännu mer. Hörde honom prata i sådana termer. Han vill få till en dräglig vardag för mig.

 

Jag mår alltså bara bra, men blåsan svider och tränger och har sig. Undrar hur länge blåsan ska vara ilsken.

 

Det här med att KÅ inte opererade mig har en särskild orsak. Hon är headhuntad till en stad i landets sydliga nejder och tar tjänstledigt ½ år för att pröva vingarna där. Det troliga är att hon flyttar för gott.

Det har sina sidor att ha en läkare som är pigg och på. Jag önskar henne av hela mitt hjärta lycka till samtidigt som jag av hela mitt hjärta sörjer att hon inte längre kommer att vara min läkare. Nu hoppas jag att PL blir en värdig ersättare. Jag är absolut mån om den nya relationen och vet att jag (vi) har en del relationsbyggande framöver. Och jag noterar tacksamt att han bjöd till, rejält, under operationen. Det ska han ha all kredit för.

 

Det blir nog bra det här. I alla fall så är det här steget nu genomfört. Jag klappar mina händer och säger - Ja, det var det det.