Kontext

Idag när jag åkte hem från regionhuvudstaden konstaterade att jag var glad. Klart och tydligt glad utan krusiduller.

 

Eftermiddagens uppdrag gick bara fint. Träffade en grupp människor som utgör en matchningskommitté i ett mentorprogram / universitetskurs som jag är synnerligen inblandad i. Vi föreslog mentorer till 12 studenter som går den här kursen. Kommittén bestod av folk med stooort kontaktnät. Vi pratade om tänkbara mentorer och landade i 5-6 namn per student. Det blir nåt särskilt då man pratar om folk i termer av hur dugliga och kompetenta och kloka de är. Vi hade alltså 60-talet personer uppe på bordet, den ena dugligare än den andra. När listan var klar efter 3-4 timmars arbete satt vi och var rätt imponerade, allihopa. Det är nåt mäktigt över detta intensiva rotande efter duglighet. Det gör nåt med en. Som att duscha i kompetens. Det smittar av sig och bidrog till min glada dag.

 

På väg till bilen fick jag ett mail från en kollega i Drottningstaden. Ja jag är ju en sån där modern människa som vittjar mail från telefonen. Han  berättade att en av de referenter han uppgett i ett nyligen skickat anbud från vårt företag blivit kontaktad av Stora Potenta Organisationen. Personen hade uttryckt sitt gillande intresse för vårt företag, kunde referenten berätta. Pirr i magen. Det är på ett sånt där stadium då det inte går att bli annat än glad. Sen, om vi blir uppenbart intressanta, kommer andra känslor och blir det verklighet så, ja då är det mera krävande vardag. Men nu, trallallalla, e jag så gla. Himla kul. Mitt jobb är kul nu, märker jag.

 

På förmiddagen lämnade jag ett urinprov till friskhuset. Anledningen är kanske inte så kul. Jag har fått blodig urin sedan några dagar. Det är inte precis sånt som jag vill ha med min bakgrund. Som vanligt har jag direktlina till min allra som käraste läkare, igår kväll, och det resulterade i att vi ska kolla om blödningen har med urinvägsinfektion att göra. Så jag kissade mittenstråle i en burk kl 6 i morse, ställde den likörfärgade vätskan i kylskåpet och satte mig att jobba. Någon timme senare såg jag att likören gått och blivit utspädd Bailies. Efter ytterligare nån timme hade vätskan sedimenterat. Det låg liksom en vit gipsliknande fällning på botten av burken. Det här gör mig faktiskt lite glad, tro det eller ej. Klart att det lutar åt infektion. Stolt visade jag min burk på friskhuset. Usch då, vilket urinprov, sa sköterskan och jag protesterade och sa att jag var stolt över provet för jag välkomnar urinvägsinfektion. Det är toppen i min värld. Hon tog en sticka och kunde tyvärr konstatera att den inte gav utslag för bakterier. Men jag låter mig inte nedslås. Provet skickas vidare för odling och jag kan liksom inte tänka mig en annan förklaring till att min urin ser ut som den gör. Så jag tycker att detta, efter omständigheterna, också ger mig anledning att vara glad.

Nu tankar jag GLAD-känsla så gott jag bara kan. YESSSSS! Livet leker. Hurra.

Jag fascineras av paradoxer och har på företagets hemsida bloggat om och öppnat upp för en interaktiv dialog om detta. Det skulle vara roligt att få bidrag - alltså exempel på paradoxala samband. Bloggen hittar du här.

Nu är KIM-bloggarna publicerade. De börjar här

Pu. Det är lite pyssel mmed att få det hela på plats, att länkarna ska fungera etc.
Som jag ser det så är det ändå bara en början. Jag har ett helt sjok med bilder som ska läggas in och illustrationer som ska göras. Men som stomme funkar det.

Är nöjd med att ha kommit så här långt. Det vär särskilt roligt att skriva det där avsnittet som jag våndades över, det om min personlliga berättelse om hur det kom sig över huvud taget.

Tänk att grubblandet leder framåt. Nyss skrev jag om mina våndor att i en professionell blogg berätta om vad som lett till de tankemodeller och teorier etc som jag skriver om. Jag drabbades av eftertänksamhet och Jante-tvivel över att jag i flödande ordalag berättade om hur KIM-modellen blev som den blev. Jag skrev en personlig berättelse. Andra beskriver sina modeller och teorier på ett kliniskt rent sätt, som om de var oberoende av den som tänkt och skrivit. Det är de förebilder jag har.

Men. Jag har ju som tro att tillvaron vi upplever är socialt konstruerad, att min upplevelse är min och din upplevelse är din och att det egentligen inte finns en enda rätt bild av what ever. Dessutom menar jag att allt är sammanhangsberoende. Ledarskap är beroende av sitt sammanhang, både medarbetare och organisation. Individuell utveckling sker inte i vakuum utan är i allra högsta grad sammanhangsberoende, etc. Utifrån detta synsätt blir det orimligt att berätta om KIM-modellen utan att berätta om människan och händelserna bakom.

Jag fortsätter att svära i kyrkan. Den här gången tänker jag snarare lägga till berättelser om min väg till det jag skriver om än att ta bort. Och det får ske på KIMs hemsida, hur offentligt som helst. Mera personliga berättelser får det bli. Trots att man inte gör så, egentligen. Det teoretiskt vetenskapliga samfundet får hicka. Om de skulle läsa, men det gör de nog inte.

Är otrogen. Det ser ut som om jag inte skriver bloggar just nu. Men det är inte sant. Däremot har jag inte skrivit här på flera dagar. Jag har fått lite skrivfnatt på KIMs blogg, http://kim-human.org/sv/blog/6 , alltså en professionell och offentlig blogg på vår hemsida. Vi är fler som skriver och jag är den i särklass aktivaste. I alla fall just nu.

 

Jag har sedan en tid skrivit några bloggserier där. Det är som en serie artiklar kring ett och samma tema. Jag har skrivit om CSR, Corporate Social Responsibility och om AI, Appreciative Inquiry. Jag började skriva AI och KIM i jämförelse med varandra och insåg att det nu är dags att skriva några bloggar om KIM också. Sagt och gjort. Jag drabbades av skrivskov och har ägnat många resetimmar åt författande under veckan. för reser det gör jag. Massor av timmar på tåg. Bra skrivmiljö.

 

KIM-bloggarna är inte publicerade än. Historiebeskrivningen blev rätt personlig och mångordig, och jag vill sova några nätter på saken innan detta publiceras. Jag vill grunna på den självupptagna tonen. Normalt beskriver man inte om affärskoncept och tanke-modeller utifrån upphovsmannens perspektiv. De beskrivs alltid som något frikopplat från den eller de som tänkte till. Jag har inga problem att inse att hjärnan bakom visst har betydelse, men jag vill inte att det ska upplevas som oseriöst om det beskrivs i för personliga ordalag. Jag minns dock att Ken Wilber, min favo-filosof, berättade om hur det gick till när hans holistiska teori föddes i sin banbrytande bok A brief History of Everything. Det var mycket intressant läsning.

 

Det finns fördelar med att blogga i teman. Jag kan ändra texten när jag vill, jag kan bygga på och ta bort och jag kan komplettera med illustrationer i efterhand. Jag kan allteftersom se vad det blir av det hela och om och hur jag / vi ska bygga vidare till andra nivåer.

 

Kanske kan det så småningom bli till en bok, kanske inte. Jag behöver inte ta ställning till det nu. Minns mina våndor i maj-juni då jag förde samtal med en kollega om att skriva en bok i samarbete med Bonniers. Det blev för tungt och stort och allvarligt. Insåg att jag inte ville lova att det skulle bli nåt och heller inte var beredd att avsätta den oavlönade tiden för att skriva en så ambitiös bok som vi skisserade.

 

En fördel är bloggarna publicerade nu och andra kan läsa. Jag hör mig då och då referera till bloggarna. Det kan jag inte göra till ett halvfärdigt manus som ligger i skrivlådan (datorn). Jag kan få respons under skrivprocessen och det är suveränt.

 

Igår hade jag ett av mina handledningstillfällen. Chefen jag samtalade med hade på mitt tips läst min artikel om AI och kunde berätta att hon blivit inspirerad och påmind om en tid för några år sedan då hon mycket aktivt jobbade med värdesättande frågeteknik inom skolans värld. Hon gjorde ett innovativt arbete tillsammans med en kollega, de var mycket engagerade och stimulerade. Sen fick hon annat jobb och det hela föll i glömska. Vi var överens om hur viktigt sammanhanget är för att vi skall blomma och vara kreativa. Nu blev hon inspirerad att återuppta detta arbete i någon form och hon funderade lite över hur och när. Först ska en omorganisation genomföras för att rätta mun efter den matsäck som bjuds nu när det finns strikta krav på ekonomi i balans. Sen så. Jag gläds med henne att det jag skrivit kunde inspirera. Det inspirerar mig, jag får blodad tand.

 

När jag skrev historien om hur KIM blev KIM–konceptet, insåg jag att tillblivelsen av konceptet följt en röd tråd, nämligen en lång räcka utforskande av och omedvetna val av goda sammanhang (ref till denna bloggs namn Kontext, som betyder sammanhang eller omgivning). Om det vill jag gärna berätta, kanske här eller på KIM-hemsidan, det är ju det grunnar över. Kanske är det i den här bloggen jag skriver det där personliga, och på KIM-hemsidan blir jag lite mer, vad ska jag säga, generellt professionell.

 

Grubbel grubbel. En riktig grubbla pågår alltså.

Jag lyssnade på ett granskande radioprogram i bilen hem från min kollega. Vi har fått senaste anbudet på lådan. Det var två likalydande luntor som närmade sig tjock-bok-format. Nu vidtar tumhållning. Nåväl, tillbaka till tankarna som radioprogrammet gav upphov till. Programmet handlade om vilka trossamfund som är berättigade till statsbidrag.

 

Jag är humanist. Med det menar jag att vi människor samskapar och påverkar det som sker på jorden. Naturligtvis i samspel med övrigt liv. Jag vill gärna se oss som upphov till och ansvariga för det som sker. Jag tror inte på en yttre styrande makt. I min livsåskådning, som jag haft sedan tidiga tonåren, finns ingen Gud som är ytterst styrande och ansvarig och ingen att luta sig mot i besvärliga tider. Många gånger har jag önskat att jag haft det, det skulle ha varit så vilsamt och skönt att liksom bara överlämna sig i en god krafts händer. Och jo, jag kan nog överlämna mig, men det blir till tillvaron så som den är. Jag accepterar livsvillkoren, jag accepterar (men har svårt att förstå, trots att jag så att säga verkligen sett döden i vitögat) att livet är ändligt och att jag en dag ska dö.

 

Det finns andra livsåskådningar. De kallas för religioner, där människor tilltror en utomstående högre makt som styr över tillvaron. Jag tänker att då må ju denna högre makt också vara ansvarig för det som sker, men det kanske är att tillerkänna denna gudom för mycket.

 

Jag har heller inga synpunkter på till vilken livsåskådning mina medmänniskor hör. Så länge jag accepteras för min tro så är andra livsåskådningar OK för mig. Men nu börjar jag komma till ett MEN. I Sverige får de religiösa samfunden statsbidrag. Det får inte humanisterna. Samfund som tilltror en yttre makt får statsbidrag medan samfund som tilltror sin inre makt och ansvarighet får inte samhällets stöd. Det har jag synpunkter på. Egentligen tycker jag att det är för djävligt. Och så känns det nu som om jag svär i kyrkan.

Fascineras av en tankegång som en konsultkollega reflekterade över igår under lunchen i Drottningstaden.

 

Det vi har ord för finns, det vi inte har ord för finns inte. Perceptionen och språket har avgörandde inverkan på vår verklighetsuppfattning. Karikatyren av kvinnor har nyanserade ord för nyanserade känslor. Karikatyren av män har det inte, det finns arg, glad och kåt. Punkt. Alltså finns inte alla könslomässiga mellanlägen.

 

Kvinnor kan alltså nyanserat beskriva ångest, oro, ängslan, förvirring etc. Om det nu är så att vi får mer av det vi intresserar oss för, (vilket är den teori som ligger bakom värdesättande styrkebaserad verksamhetsutveckling, AI - Appreciative Inquiry) så skulle det innebära att språkrikedomen om känslomässiga problemområden innebär att vi får mer av just känslomässiga problemområden. Kan det vara en av orsakerna till att kvinnor faktiskt är sjukare än män vad gäller psykisk ohälsa? Naturligtvis finns också systemförklaringar. Men, är det inte en intressant fundering?

 

Att jobba med folkhälsa och egen hälsa handlar om att nyansera språket för hälsotillstånd.

Idag på förmiddagen träffades en grupp företag för att dryfta de konsultbehov som uppkommer i och med Drottningstadens många stadsdelsfusioner. 20 stadsdelsförvaltningar ska bli 10. Gruppen förde dialog om vad-hur-när och kom fram till att vårt koncept KIM skulle kunna vara den unika spjutspets som de nya organisationerna behöver. Alla satt där och sa att KIM är det som särskiljer oss jämfört med andra konsulter och att det är svaret på vad stadsdelsförvaltningarna behöver.

 

Gruppen av företag formerade sig under namnet KAI-G där K står för komplex och kaotisk situation och att KIM kan hjälpa och AI (Appreciative Inquiery) vilket står för ett värdesättande styrkebaserat förhållningssätt. G står för Göteborg.

 

Företagen i gruppen är alla licenspartners till vårt företag KIM AB. Det är liksom gemensamma nämnaren. Och jag förundras över DERAS initiativ. För det var verkligen inte så att min kollega och jag drev på i en riktning som spelar oss i händerna. Nej, det var gruppen själv som gjorde. Jag nyper mig i handen igen.

 

Jag undrar om det kanske är så att vår affärsmodell trots allt fungerar, även om det varit oerhört segt en tid. Kan det vara så? Det är lite spännande att leva nu och se hur det utvecklar sig. Och innan jag vet det så förundras jag.

Min kollega och jag har valt ut några av våra licenspartners att tillsammans med oss tänka till om hur vårt företag ska utvecklas framöver. För min egen del önskar jag en värdig och smidig succesion - jag är ju gubevars lite till åren kommen och företaget ska helst överleva mig - och att företaget tas till nya nivåer, dvs gör mer nytta där ute i arbetslivet och blir mer lönsamt. Tiden är snart mogen för internationella steg och det behöver tänkas till kring hur det ska gå till. Vi har bjudit in 4 personer att med blygsam arvodering tänka till kring hur företagets ska lyckas med dessa ambitioner och med bibehållen värdegrund.

 

Min kollega skötte frågandet. Hon bad dem alla att ta in frågan och sova på saken. Ingen ville sova. Alla svarade ja på en gång, uttryckte sig vara hedrade och undrade när vi ska börja. Är inte detta förunderligt? Vilket engagemang, vilken tillit, vilken kraft! De är inte vår nya styrelse utan de är den idé-smedja som ska tänka till kring hur företaget ska ägas, styras och ledas framöver. Jag skulle tro att lösningarna blir okonventionella  och nyskapande. Nå väl, jag förundras över denna ömsesidiga upplevelse av att vara hedrade. Dom är hedrade över att ha fått frågan och vi är hedrade över att  de så gärna vill.

Jag sitter på tåget på väg hem efter ännu en vecka i Drottningstaden och förundras.

 

Jag har fått ett enastående roligt och utmanande uppdrag. Eventuellt rätt stort och kanske länge. Det berör på hur det utvecklas. Det handlar om kulturförändring och förändrad inställning till arbetsmiljöarbete i en stor potent ”manlig” organisation och jag är inlejd som managementkonsult och beteendevetare att tillföra de mjuka värdena. Kreativa processer som leder till engagemang och ansvarstagande i alla intressentled är det jag ska tillföra. Jag förundras också över att jag tror att jag kan det. Jag nyper mig i handen över detta ytterst stimulerande uppdrag.

Tillvaron tar ett tokryck, känns det som.

 

Sen sist jag skrev har partnernätverket träffats 2 dagar i Drottningstaden. Jag kom dit relativt håglös och for därifrån uppgraderad i humöret. Vilket gäng! Som konsult har jag plötsligt blivit efterfrågad och ska kuska än hit, än dit för att genomföra respektive diskutera insatser. Dessutom lägger vi handen på några offentliga upphandlingar och då gäller det att hålla tungan rätt i mun så att man svara på det som efterfrågas och inte glömmer nånting. Glömska eller oförstånd bestraffas med papperskorgen.

 

Min dotter, som är hemma ett antal dagar, konstaterade att jag jobbar mycket. – Haru hört talas om dedline nån gång?, svarade jag.

 

Emellanåt blir det en svamptur och de små liven ligger och torkar sig i solgasset från vardagsrumsfönstret.

 

Dagarna går alltså fort nu. Känslan är allt tydligare att korken håller på att gå ur flaskan.