Kontext

att jag har en pojkvän. Jag fick honom då vi var ute och geocachade en stund på kvällen igår, min dotter med pojkvän och jag. Jag är på väg hem egentligen. Vi åkte till Långholmen och tog en cache under en bro med hjälp av ficklampa i mörkret och så skulle vi ta "Änglavakt", en cache som ligger där en gång Jas-planet störtade under vattenfestivalen 1993.

Så här lyder beskrivningen av cachen

"Mitt under en flyguppvisning under Stockholms vattenfestival den 8:e augusti 1993 störtade stridsflygplanet Jas 39 Gripen på Långholmen. Tusentals människor befann sig då på platsen för att se flyguppvisningen. Efter att piloten skjutit ut sig föll planet totalt okontrollerat ner! Det kraschade på den troligen enda platsen där inga människor befann sig. Som genom änglavakt dödades eller skadades inga människor!!!
Hade planet störtat på vilken annan närbelägen plats som helst.
Skulle följderna varit katastrofala!!! Cachen är gömd alldeles intill det gamla stenbrottet där där planet störtade!!!"

Vi klättrade där i stenskravlet efter klippkanten och pojkvännen fann cachen. Den var gömd på ett klassiskt cache-vis.

I cachen fanns också en Travel bug. - Hurra! Det är ett resande föremål med en egen unik livsuppgift.

Det här är godingen som vi hittade och som jag fick äran att ta hand om. Det är han som är min nya pojkvän.

Meningen med hans liv är att resa långt, till så många städer och länder som möjligt. Jag tänker ta hem honom till Midjan av mellanmjölkens land och lägga honom i en cache där. Om ingen tagit hand om honom inom 1-2 veckor tar jag honom till Drottningstaden. Därifrån kommer han alldeles säkert att få ut och resa.

Nåväl. Ovanför oss stod en kvinna och tittade på oss. Stint. Inte bra. Som cachare ska man ju låtsas som ingenting, man ska inte dra folks intresse till sig. Nu stod hon där, som en svart siluett mot den mörka kvällshimlen. Och vad värre var, nedanför oss ett 50-tal meter bort stod två personer. Vi misstänkte att de var cachare som var nyfikna på oss och var cachen fanns. Vi kände oss iakttagna från flera håll där i mörkret.

Kvinnan försvann, men de två nedanför oss rörde sig bara lite hit och dit, men stod i princip kvar. Fan. Vi dröjde oss kvar, alldeles stilla med släckt lampa.  Dom stod stilla kvar, dom med.  Till slut hade vi inte lust att sitta där på klippavsatsen längre. Det var bara att klättra ner och låstas som ingenting, vilket inte var så lätt. Vi behövde ju skenet från ficklampan igen för att inte trilla i skravlet.

De där siluetterna kom emot oss.

- Attans.

Plötsligt var de inte två utan fyra. Två yngre män och två yngre kvinnor i alldagliga kläder. En av dem var kvinnan vi såg ovanför oss tidigare.

- Attans, igen.

En av männen viker ut en bricka som dottern tittar noga på, på bilden i brickan, på hans ansikte och på brickan igen. På brickan står bokstäver som formar ordet Polis (Det där var en scenanvisning, ref till tidigare blogg om skrivarkurs i dramatiskt berättande)

-Ursäkta, vi är från Polisen och vi undrar vad ni gör.

- Vi är cachare.

- Va?

- Vi har just tagit en cache.

- Va?

- Vad är det?

Polisen med polisbrickan hade hört talas om företeelsen, de övriga stod med tappade hakor.

Kan föreställa mig att det i deras värld måste ha tett sig mystiskt. De ser några människor med ficklampa i ett klippbuskage där ingen vettig människa går i mörkret. Människorna gör nåt. Men vad? De dröjer sig kvar. Varför? Slutligen kommer de ner.  De visar sig vara en ung man, en höggravid kvinna och en gammal vithårig dam. Ser vi rätt? Inget som stämmer, liksom. Att den gamla damen, alltså jag,  stolt halar fram en Travel bug, en grön Hulk, måste ha varit bara helknäppt.

Vi visade i våra mobiler hur vi väljer ut våra cacher och hur vi sedan är ute och letar dem i verkliga livet. Om Travel buggen som ska ut och resa.

- Men hur funkar det? Ska ni posta den då?

- Nej, vi kommer att lägga den i någon cache där vi tror att hittaren kan ta den vidare.

Och så förklarade vi att det här är en lagom syssla för höggravida kvinnor, som inte ska anstränga sig alltför hårt fysiskt.

Vi fick oss alla ett gott skratt och åtminstone en av poliserna, den där stirrande kvinnan, blev intresserad av geocahcning.

- Det blir intressant att skriva en rapport om det här.

att jag nyligen avslutat en veckas skrivarkurs på Åsa folkhögskola nära Flen. Under vecka var vi 6-7 olika skrivargrupper med 10-15 deltagare i varje grupp och det var bara vi som befolkade stället. En större samling skrivande personer alltså. Mest äldre kvinnor över pensionsålder, men det var absolut en blandning. Skriv ditt liv 1 och 2, skriv grund och fortsättning, skriv för barn 1 och 2, dramatiskt berättande.

Vi höll på måndag till lördag, långt in på kvällarna, vi bodde med vandrarhemsstandard, åt hyfsad men inte kulinarisk mat. Allt detta för ohemult lågt pris, 3 200 kr inklusive allt.

Jag tillhörde gruppen dramatiskt berättande. Kom dit med lågt ställda förväntningar, ville lära om hur man bygger upp spänning, om struktur i berättandet och sånt.  Jag ville öppna på den ganska stängda lådan i mig som handlar om fritt skrivande.

Första halvan av veckan gick jag med konstant tung huvudvärk. Värmen var tryckande.

Delar av arbetet gjorde vi under äppelträdet.

Andra halvan var som om korken blev utdragen och jag bara skrev och skrev och skrev. Nu vill jag bara skriva mer och mer och mer.

Vi har tränat på att bryta ner skrivandet till enkla element, t ex

• En replik och en svarsreplik. Vad uppfattar vi för underliggande budskap och stämning i detta?
• 4 repliker med scenanvisningar.
• Automatiskt skrivande. Då sitter man och skriver och skriver och skriver det som kommer upp i hjärnan. Tar det stopp så börjar med med meningen jag är.... och så skriver man ingen. I en kvart. Typ.
• Dramatisera en enkel storyboard: titta Max > titta Max bil > kommer Lisa > Lisa vill köra bilen > Lisa får inte köra bilen > Lisa smäller Max
• Monolog på en A4-sida på tema Beslutet
• En eller två scener med 2-3 karaktärer, minst en entré eller sorti och minst en lång tystnad

Vi har tränat oss i att se att dramat har en form, en helhet, och att vi författare tilldelar karaktärerna projekt, drivkraft, som liksom bär upp storyn.

Vi har tränat på att berätta genom repliker och minimalt med scenanvisningar. Det var nog bl a det som var så ovant för mig. Vi gjorde replikväxlingar och kollade med varandra vilket budskap som gick fram. Fascinerande att se att med en liten ändring av ordval så ändrades budskapet rejält.

Särskilt hjälpsamt var att få min text uppläst och så få höra vad som händer med åhöraren. Vad han / hon uppfattar av stämningar och skeenden. De som ville peta i meningar och ordval irriterade mig. Det vill jag göra själv. Och jag vill väldigt gärna höra vad min text gör med åhörararen. Vill åhöraren veta mer, höra hur det går, då är jag mer än nöjd.

Dessutom har vi läst dramatiska texter, Brecht, sett film, Revolutionary road, och gjort en teaterutflykt till Norrköping.

Vi har haft tre olika lärare, två med teater som verksamhetsfält och en kort stund en filmare. Vi var en spretig grupp som överraskade mig mot slutet med att skriva så bra, så fängslande. Vi höll hög och jämn kvalitet (enligt mina egna högst privata bedömningskriterier). Möjligen fanns en kvinna, Lena, som stack ut med sitt fascinerande skrivande. Det borde kunna lyftas fram. Värt att gestaltas av proffs. Vi har bildat en face-book-grupp med outtalat syfte. Hoppas att vi kan läsa varandras texter och återkoppla till varandra. Alla kommer inte att vara med där. Det finns en grupp i gruppen som inte ägnar sig åt face-book.

Sånt där som tv-serier, kortfilmer typ You-tube, animeringar och kortfilm för hemsidor – det berörde vi inte över huvud taget. Och man kan inte hinna med allt på en vecka. Det räckte gott med det vi gjorde. Men min nyfikenhet finns ju där. Särskilt kring det där speciella berättandet som en TV-serie innebär.

Jag har dammat av ett gammalt romanprojekt och börjat skriva på det. Och nu tänker jag att det kanske är tre romaner, inte en. Det är en klassisk spänningsroman och handlar om internationell kvinnohandel med en gren förlagd till midjan av mell anmjölkens land, Den lever skyggt i skuggan av somriga turistaktiviteter, bärplockning och festivaler i annars så öde bygder.

Jag reste nöjd från kursen. Landade hos dotter och pojkvän. Satte dem att läsa min text om bärplockningen och de spann vidare på intrigen. Det ger lust att fortsätta skriva.

Men när?

att jag naturligtvis inte varit alldeles borta från de dramatiska händelserna i Norge. Terrordåden hände då jag var hos son och sonahustru. Jag såg oss delvis klistrade vid tv-n samtidigt som alla tre satt med mobiler eller dator och kollade information på nätet. Det var ett nytt sceneri, detta parallella informationshämtande. Vi kunde ta del av skvallret om en islamistisk grupp samtidigt som inga offentliga kommentarer eller expertkommentarer gav näring till dessa spekulationer. Så här i efterhand ser jag vikten av att inte slungas med i ryktesfloden.

Men oj, det är klart att jag också är förfärad. Tänk att våra olika världsuppfattningar kan leda till så olika syn på vad som är viktigt och behöver göras. Gärningsmannen verkar ju alldeles väldigt övertygad om hur rätt han gör. För mänskligheten.

att tvillingarna lever fortfarande och växer så sakteliga. Det finns en försiktig optimism från läkarhåll. Vad den optimismen står för vet jag inte riktigt, men det kan innebära en tro på att kanske båda kan överleva.

Den lilla babyn växer mer än förväntat och den stora mindre. De väger ca 600 respektive 900 gram nu. Föräldrarna har besökt neonatalavdelningarna, sett en liten liten röd flicka som är lika stor som deras minsta kommer att vara när det är dags. Datum för planerat snitt är satt till den 24 augusti, men det kan komma att ändras allt eftersom omständigheterna. De har sett blöjor och nappar som de där små liven har. Jag har fått se en blöja.

- Oj oj, det är ju en dockblöja, eller ett litet trosskydd! Här är den fotad ihopvikt på mitten intill en snusdosa. Snusdosan var det jag just då kom åt som kunde ge en idé om skalan. Blöjan lär vara populär för storasyskon som får lagom stora blöjor till sina dockor och nallar.

De träffar experter med tätare intervall nu. Fosterdiagnosläkare, MVC, specialistmödravården, neonatalen etc. Och så lever de för övrigt ett stillsamt liv som inkluderar ett och annat geocachande.

att jag varit ute på vift med an blandning av jobb och semester. Några dagars jobb i Drottningstaden förkläddes till semester då jag bodde hos min uppdragsgivare ute i skärgården. Vädret var ljuvligt, jobbet trevligt och ja, sen drog jag vidare till son och sonhustru längre upp i nodväst. Det var också trevligt. Jag passerade dotter och pojkvän i huvudstaden och kollade in den växande magen innan nästa anhalt.

Här kommer du att få en kort introduktion i två begrepp, cachare och mugglare. Och jag är åter på vift, just nu är jag hos dotter och pojkvän i Huvudstaden.

Igår morse kom dessutom semestrande sonen med fru förbi här. De mellanlandade för en stunds uppsluppen och glad frukost på deras resa från Thailand till sin bostad västerut. Väldigt trevligt var det.

Men nu till begreppsintroduktionen. Det är så här. Jag har genom en seminariedeltagare jag träffat för några månader sedan kommit i kontakt med begreppet geocaching. Jag tyckte det verkade spänande och loggade in mig som geocachare. (gratis på www.geocaching.com) Sen har jag liksom inte kommit igång. Berättade om fenomenet för de mina. Inte heller dom gjorde något åt saken. Förrän nu.

Här går de och är kärnfriska och är avrådda från att göra nästan allt de brukar göra vad gäller fysisk aktivitet. Dottern ska ta det bara lugnt och fint, vila mycket, inte anstränga sig i onödan. Stackars människa, hon är ju dansare och van att röra sig mycket. Inte kunde de åka på stillsam semester norröver heller. Då kom pojkvännen på att de kanske kunde geocacha lite.

Nu är de rutinerade cachare, i alla fall jämfört med mig, för de har flera dagars erfarenhetsförsprång. Perfekt för mig att lära av proffs.

Geocaching är skattjakt med GPS. En cache är ett utflyktsmål som består av, vanligen, en liten låda där det finns små saker och en loggbok. Geocaching började i USA 2000 efter en lagändring om användandet av GPS. En snubbe fyllde en hink med små prylar/skatter och la ut informationen på nätet att det går bra att ta sig till platsen med koordinaterna si och så och hämta sig en liten skatt. Det blev startskottet till vad som nu är en global rörelse med gemensamt intresse för att leta cacher. Det kostar inget, man tjänar inget, det finns ingen profit inblandad. Det är helt enkelt bara kul.

Jag introducerades i cachandets variationer. Det finns enstaka cacher och multi-varianter. Det finns tematiska cahcer och mystery caches. Där skriver man in att man besökt cachen. Via nätet får jag en beskrivning av cachen och ledtrådar att hitta dit. Med GPS i mobilen orienterar man till målet och letar efter den, oftast, dolda cachen. Multi-cacharna har flera steg innan man kommer i mål. Det kan röra sig om olika steg i närområdet, men även över större geografiska områden, tom mellan olika länder. Cachen kan innehålla föremål. Ibland är det vandrande föremål, dvs ska förflyttas från en plats till en annan. T ex från Uriksdal till en plats i Kina. På nätet kan man följa dess vandring mot mål.

Bortemot 4-5-tiden i går eftermiddag var vi redo att ge oss ut på den för mig jungfrueliga cachturen där jag skulle introduceras i geocachandets praktik. Vi förlade praktiken till Ulriksdals slottsträdgård. Jag fick hjälp att ladda  hem en app för ändamålet och vi tog bilen dit.

Och jag lärde mig att cacha. Hade lite bestyr med det internettiska knapptryckeriet och gick koncentrerad med mobilen i handen. Det är inte riktigt proffsigt. Cachare låtsas vara mugglare, dvs alldeles vanliga människor och de har koll på vilka som är cachare och vilka som är mugglare (hämtat från Harry Potter-böckerna).

Vi tog 6 cacher i Ulriksdal. De fanns vid brofästen, stenmurar, uppe i skogen, nere vid vattnet, etc. En var särskilt fantasieggande. Den var förlagd uppe i skogen vid ett vackert träd ackompanjerad av en muminberättelse. En kunde vi inte ta, för den var inhägnad och betande får gick där bakom elstängsel. Vi valde att bete oss och lämnade cachen ifred.

Det fanns en multi-cach som vi inte knäckte på plats. En multi-cach är en cach som det tar flera steg att lösa. Man får ledtrådar som leder till ytterligare ledtrådar i några steg.

Här skriver pojkvännen på dotterns mage vissa ledtrådar, för vi hade inte papper till hands. Magen fick bli både skrivbord och papper i ett.

Vi träffade också på ett brudpar som fotades både här och där, och brudparets chaufför som stod och putsade på sin Rolls Royce från 1961. Det finns bara 9 exemplar av den sorten på jorden och den kostar bortemot 2 mille att köpa. Å så fick vi veta villkoren kring att vitt hyra ut snygg-bilar på en omfattande svart-marknad.

Den här bilen med chaufför kostar 2 700 kr att hyra för en timme. Vill man hyra längre kostar det 500 kr/timmen.

Vi avslutade cachandet genom att lära mig knäcka en multi-cach vid tunnelbanan nära dotterns bostad. Jag hade redan tidigare gjort ett eget arbete nere i tunnelbanan, sett den stora älgen i skåpet och sett ordet jag behövde för att knäcka koordinaterna till cachen. Nu blev det ånyo att använda sagda mage för att räkna ut koordinater. Och så bar det iväg. Min GPS är inte så värst bra, men jag kunde i alla fall ringa in cachen på 10 m när och jag fick hintar från de mina om att jag tänkte rätt och var rätt eller fel ute. Jag fick veta att jag letade ett svart litet rör som bara syntes i ett alldeles specifikt läge. En bit bort gick två yngre killar med sina mobiler. Med lite fantasi kunde vi identifiera dem som cachare.

Nu fick jag alltså praktisera konsten att låtsas vara mugglare och ändå frenetiskt leta ett svart litet rör i ett svart stängsel. Jag fann den till slut och öppnade röret, skrev in att jag varit där, med klockslag och allt. Om de unga killarna sedan skulle hitta cachen så skulle de förvånas över att den gråhåriga gamla tanten just varit där. Hi hi.

Turen tog flera timmar och jag var rejält trött i både kropp och knopp. Jättetrevligt. Lite spännande. Inte illa.

Här har jag knyckt lite Fakta om geocaching

Geocaching (skattjakt med GPS) ”föddes” i USA i maj 2000 efter att Clinton‑admi nistrationen stängde av störsignalen som påverkade GPS-systemet.

➤ Du behöver en GPS och en dator.
➤ Du kan läsa om geocaching på svenska på www.geocaching.se
➤ Du måste registrera dig på www.geocach ing.com (det är gratis) för att kunna syssla med geocaching. Sidan kan visas på svenska, det väljer du längst ned på sidan.
➤ Den som praktiserar geocaching kallas för cachare (cachare i plural) och ”skatten” kallas för en cache (cacher i plural).
➤ I Sverige fanns våren 2011 cirka 34 000 cacher och mellan 5 000 och
10 000 cachare.
➤ I världen fanns det cirka 1,4 miljoner cacher och mellan 4 och 5 miljoner cachare.
➤ Ordet geocache kommer från det gre kiska ordet ”geo” = jord och det engelska ordet ”cache” = gömställe.

Jag har en pärm, som jag inte tagit i på något år. På ryggen står ”Datorn”. Här har jag samlat viktigt som jag inte vill belasta hjärnan med. Nu tömmer jag den med papper om

DreamWeaver

Hämta från diskett. Formatera diskett

Säkerhetskopiera på diskett

Dockning

Söka på internet via Netscape > Altavista

Skicka mail via ITV > starta Trumpet PPP > Eudora mail > message > new message etc,

skicka fax

sidnumrering på Pagemaker

backup på CD

Kaspersky antivirus

mm

Allt det här är helt enkelt stenåldern. Dreamweaver var värstingprogrammet för hemsidesmakare och det valde jag att jobba i och betalade någon tusenlapp för det. Det har jag övergett för att istället jobba i det betydligt smartare gratisprogrammet Drupal. Disketter – ja, jag har just gallrat ut samtliga disketter ur mitt hus. De är bedrövligt ute. Internet … ja, jag googlar, liksom de allra flesta andra på jordklotet. Fax – vem faxar längre. Jag har ställt undan min fax i förrådet i väntan på beslut om faxens nästa öde. Kanske kan jag få en liten slant för den, ännu? Säkerhetskopiera, ja jag har säkerhetskopierat på disketter, på CD och senare på en särskild extern hårddisk. Allt är ute, för nu använder jag Dropbox, dvs jag back-uppar på nätet. Mail, ja det gör jag via ”Mail”. Layoutprogrammet Pagemaker har jag övergett för Indesign, som jag letar en ersättare för.  Kaspersky är ett antivirusföretag som väl ingen vet nåt om längre. Eller?

Jag vill bara säga att den där pärmen inte är förstenad. pappren är fortfarande mjuka. Den är faktiskt bara några år gammal. Kanske fem – tio år. Nog är det fascinerande med teknikutvecklingen alltid. Den blir uppenbar då såna som jag städar och slänger. Det är ett stycke nutidshistoria.

I onsdags var dottern på ny specialistkontroll. Oförändrat, sen sist. Med ännu ett i raden av påpekanden hur komplicerad graviditeten är och hur oviss utgången är. För den som vill fördjupa sig finns läsning på deras blogg  http://enaggstvillingar.bloggo.nu/flyttat-snitt/

I mitt tycke är deras situation omänsklig. De har hamnat utanför de vanliga kapitlen i de vanliga  graviditetsböckerna. Långt utanför. Min dotter och pojkvän är med om sånt man inte ska oroa blivande föräldrar med. De genomgår graviditetens och föräldraskapets överkurs.

Jag vet inte riktigt hur jag / man kan förhålla sig och i den situationen har jag slingrat mig likt masken på en krok länge.

Igår kom ett skrämskott. Inga rörelser i magen på alltför många timmar, inte sen dagen innan. Tänk om… tänk om det nu har hänt det som de så nogsamt fått veta kan hända. Dottern ringde MVC.

– Ring förlossningen, var beskedet. Dottern ringde förlossningen.

– Kom hit. NU.

– Så vi ska inte vänta till den ordinarie undersökningen på MVC i morgon?

– Nej.

En stunds förvirring inträdde. Förlossning nu? Vad ska vi ha med oss? Humpflsgjiwentrcq! Handlingskraftigt rafsade de ihop en påse med några tillhörigheter, bl a dator, laddare, mobil och kamera. (Ja, se dagens ungdom!) Och så cyklade de sammanbitna iväg till Karolinska.

Där blev de professionellt mottagna och efter en första undersökning saknades – nog – hjärtljud från den lilla. – Shit. Efter nästa undersökning med portabel ultraljudsmanick visade det sig att det trots allt fanns hjärtljud från båda. – Pu. Tillbaka till ruta ett alltså. Med en välkommen-tillbaka-hälsning.

De cyklade hem och insåg att tillvaron ruskat om dem ännu en gång. Hur skulle det ha blivit om…? Hur ska de göra om det händer igen? Särskilt om de är på semester i obygdsland? De har nämligen planer på att åka norröver, till mig, till farmor och faster ännu längre norrut och till pojkvännens hemtrakter i hippie-land ganska långt från ära och redlighet, och se genrepet av föreställningen Sången om Taråberg. Dottern skulle ha varit högeligen medverkande i föreställningen, om inte om hade varit. Det var för övrigt fjolårets föreställning av densamma som gjorde att de unga tu träffades. Hon som dansare, han som musiker.

Nu har jag läst ut Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann och jag har fått mig många goa skratt under tiden. Att jag påverkats märks på mitt språk. Hjälp, jag har smittats rent stilistiskt.

Jag tror också att jag smittats av hundraåringens sorglöshet. ”Det är som det är och det blir som det blir” är hans filosofiska rättesnöre genom boken. Och i det kan han näppeligen ha fel. En annan klok devis är ”Det blir antingen si eller så”, dvs att något kommer att ske eller inte ske.

Så nu väljer jag att förhålla mig nyfiken till tillvaron. För det är onekligen som det är och blir, förmodligen, som det blir. Och det finns all anledning at vara intresserad av hur det blir. Så jag är numera mer nyfiken än ångestfull. Tack vare en sorglös 100-årig hittepå-gubbe.

Medan jag städar, röjer, slänger så lyssnar jag på sommarpratarna. Aldrig från radion på den rätta tiden, bara via nätet då jag själv behagar. Då kan jag pausa för mitt eviga toalettspringande. (Kära KÅ, om du läser detta. Det verkar funka!)  Jag tar också pauser och skriver lite. Eller läser nåt.

Om sommarpratarna tänker jag motvilligt att de jag gillar mest är galnast och mest självförbrännande. De gör tvära lappkast i livet, bränner ut sig, kånkar, börjar om och beter sig. Och får en del gjort.

Igår pratade Jonas Jonasson. Han är en av ovanstående. Underbart program. Han berättade bl a om våndan att ge ut en bok och bli refuserad av än det ena, än det andra, än det tredje förlaget. Det sjätte och sista förlaget antog honom och debuten ett faktum. Mannen som klev ut genom fönstret och försvann klev in i folkets hjärta. Succen är formidabel. Borde kanske läsa den.

Nu är det så att jag läser väldigt lite. Skriver gör jag som besatt, men läser, nej, det går i sällsynta sjok. Nu lyssnade jag på Jonas Jonasson och drog mig till minnes att jag minsann fick låna bocken av min blåskompis då jag besökte henne häromsistens. Ett sånt där vandringslån, alltså läs-den-och-lämna-den-vidare-till-någon-annan-i-din-tur. Det blev inte av att jag läste den i Drottningstaden, för jag är ju så kvällstrött och läser så lite. Packade med den hem och så blev den liggande.

Nu dök den upp i mitt minne. Jag satte mig att läsa.

Det blir nu mera pauser än arbete, kan jag säga. Den är underbart uppiggande i sommarvärmen. Tyvärr tar den slut snart.

Det pågår Almedalsvecka, News of the World ska läggas ner och jag grubblar över begreppet nyheter och vad som anses ha nyhetsvärde och vad vi människor dras till att läsa. Ingen rolig grubbla, egentligen. Semestertankar…

Senaste dagarnas smaskiga nyhet är att News of the World, engelsk veckotidning som riktat in sig på kändisskvaller, har ertappats med att hacka in sig på privatpersoners mobiltelefoner för att lyssna av mobilmeddelanden och på så sätt få uppslag till sina fläskiga artiklar. De har hackat in sig på kändisar och olycksdrabbade personer, familjer till skadade och dödade i brott och terroristattentat. När det gäller en försvunnen flicka så raderade de meddelanden för att kunna läsa fler meddelanden, vilket gjorde att familjen och polisen trodde att hon levde. Det visade sig att hon var mördad. Hur smaskigt och snaskigt som helst. Helt vidrigt och oacceptabelt. Men det säger också nåt om vad vi läsare vill läsa. Ooops. Det faller alltså delvis tillbaka på mig själv.

På det hela taget är nyheter nåt väldigt kortsiktigt. Det är nåt som skiljer ut sig från ena dagen till den andra. Gärna kändisars eländen. Brott, skilsmässa, otrohet. Eller krig och olyckor. Sånt gillar vi att läsa. Märker också att media faktiskt anstränger sig att även delge glada nyheter.

Det kvarstår dock att nyhetsvärde är något som går att skanna in i bruset av händelser, från ena dagen till den andra.

Nu är det så att det allra mesta som händer inte sker inom denna nyhetsradar. Det sker i långsammare processer. Både eländen och solskensnyheter. Utvecklingen i Rwanda är ett bra exempel. Vi minns att  Rwanda föll inom nyhetsradarn då stora grupper människor mördades i omfattande etnisk rensning 1994. Sedan dess har det varit ganska tyst. Men kolla här

http://svtplay.se/v/2457092/rwanda_rekord_i_reformer

Rwanda är idag en av världens mest reforminriktade länder och ett av Afrikas modernaste. Man inför en nationell sjukförsäkring och är på god väg att hejda befolkningsexplotionen och man råder bukt på korruption i statsförvaltningen. Rwanda har färre andel fattiga än vad USA har.

Jag älskar såna här nyheter. Jag vill att vi jagar rätt på dem, intresserar oss för dem och berättar. Intresserar vi oss för god utveckling så påverkar vi den och får mer av den. (Det finns sådan teoribildning – den säger att vi får mer av det vi intresserar oss för). Men bevare mig för att vara ensidig. Klart att vi måste berätta om och sätta ljus på destruktiv utveckling också.

Jag vill se nyhetsprogram som intar ett annat tidperspektiv än det som är förhärskande idag. Jag vill att en-dags-nyheter kompletteras med ett-års-, fem-års eller tio-års-nyheter. Det är sånt som brukar kallas granskande reportage. Jag skulle vilja att de hade rubriken nyheter.

Det är nåt med symboliken Niagara falls. Inte bara för att jag dricker och dricker och kissar och kissar (och det gör faktiskt mindre och mindre ont i blåsan, så jag tror på min urologs medicin) utan det är nåt annat också, som känns som ett fall. Framåt.

Hela förmiddagen har jag gnetat med de annars så förhatliga pappren. Idag har jag ägnat mig åt försäkringar. Sorterar, slänger, undrar om de är aktuella, etc etc. Har gjort ett överslag över min pension. Jag visste att den inte skulle vara lysande, och nu är jag aningen glatt överraskad. Det ser inte så förfärligt ut som jag trodde. Men inte är det lysande heller. Jag kommer inte att svälta ihjäl.

Nu ska jag ägna mig åt en tids funderade över hur situationen kan förbättras. För risken finns ju att jag överlever några år till. Till och med ganska många. Och då vill jag kunna leva någorlunda drägligt, hälsa på barn och barnbarn och sånt.

Fallet framåt handlar måhända om att jag äntligen tar itu med mig själv, ser min situation i vitögat och ger mig tid (i grevens tid) att göra nåt konstruktivt åt situationen.

Roligast vore att skriva barnböcker som säljer bra. Det vore en finfin pension. Men, ja… alla blir inte Astrid Lindgren. Men nåt kul ska jag nog kunna hitta på som ger en slant i kuvertet även efter fyllda 65. Hoppas vid Gud att jag inte blir gaggig fort. Får jag återfall i min cancer och dör, så är problemet ur världen. Men lever jag vidare, så vore det fint om gaggigheten inte satte käppar i hjulen.

Nåväl. Just nu är jag ruggigt nöjd med mig själv. Ett klart fall framåt.

Efter att ha beskrivit min oro häromdan konstaterade jag att ... ja, att fokusera på oron leder till mer oro. Så jag bestämde mig för att parkera den. Åtminstone min oro för hur det står till i blåsan. Det gick riktigt bra. Jag har varit duktig att leva efter mitt inrutade liv och beta av att-göra-saker. Tar kontroll över urgamla dåliga samveten, som t ex att ha koll på mina försäkringar och hur det ser ut på ålderns höst. Slänger gamla papper så det står härliga till. Just nu ser det än mer kaotiskt ut i mitt kontor än vanligt. Men vänta bara.

Nu har följande hänt. Min kära semestrande urolog har jagat rätt på urinprovsbeskedet och det säger följande. Jag har en kuse där. En kolie-bakterie eller ESBL-producerande bakterie och den har blivit aningen okänslig för behandling. Nu ska jag fortsätta med den antibiotika jag åt i tre dagar till, dricka mängder med vatten och tranbärsjos så att den stackars kusen möts av rena Niagara-fallet och inte har en chans att hålla sig kvar. Sen ska jag ta nytt urinprov efter 10-14 dagar och hoppas på att den försvunnit. Om den inte har det så kommer jag att klassas som en riskpatient med resistent bakterie i blåsan. Det innebär särskilda rutiner, som går att leva med men kan upplevas besvärande, om de skulle behöva göra nåt med min blåsa.

Hör ni. Det här är goooda nyheter. Himmel va skönt. Jag tar tusen gånger hellre en okänslig kuse än ett cancer-återfall. Jag tror vi delar den åsikten, min urolog och jag. För även hon hade börjat fundera över vad som är nästa steg, om utifall att blåsan skulle varit kuse-fri. Så alldeles hysteriskt ogrundat orolig var jag inte. Det är också skönt att konstatera.

Just nu utbrister jag et tacksamhetens Ååååå. Mest av allt till min urolog, som är ofattbart och bortom alla gränser just emot mig. Men också mot tillvaron som sån, som inte verkar använda den existentiella storsläggan mot mig personligen. I alla fall inte just nu.

På nå vis älskar jag livets berg-och dal-bana. Det är inte kul jämt. Men spännande. Ååååå

Fick just ett SMS. Nu är receptet klart och jag kan hämta mera antibiotika nu. Här ska bekämpas kusar. Jihaaa. Åååå

Jag smakar på ordet. I min värld är det lite förbjudet att känna oro. Det är nåt hispigt och labilt över fenomenet, och det är då inte alls OK. Labil får man inte vara. Men ärlig ska man vara. Det är några av de moralkakor jag fått med mig från uppväxten. Senare har jag lärt att det heter introjekt, det där jag oreflekterat fick med mig som värden och levnadsregler från barndomen.

Så nu är jag ärlig. (För det skulle man ju vara.) Jag känner oro. (Vilket alltså inte var så värst OK.)

I alla fall, oron är lite diffus. Inte alls invaderande och jag känner mig då alls inte labil. Snarare tvärt om, jag är mycket stadig. Men jag känner oro. Oron är kopplad till högst påtaglig ovisshet om existentiella ting och hur de kommer att utvecklas den närmaste månaden.

Jag vet inte vad mormorskapet innebär, dvs vad jag kommer att bli mormor till. Jag vet inte hur många levande barn det är frågan om och i vilket skick de kommer att vara. Däremot vet jag att jag kommer att vara en älskande mormor till vad som nu kommer ut och så bra och stödjande mor och svärmor jag över huvud taget förmår. Och jag vet inte riktigt hur det står till i min blåsa heller. Är det månne nåt djävulskap på gång och är jag i så fall tillbaka till ruta ett? Det är fyra år sedan, precis, som jag var i ruta ett. Ruta ett innebär att det finns cancer i min blåsa som ska skrapas bort och undersökas, för att kunna göra ny behandlingsplan. I så fall är utgången återigen oviss. Eller är det bara så att blåsan är en orosspegel av mormorskapet?

Man kan säga att min oro är existentiell och berör liv och död. Den väcker insikt om hur viktigt det är att ha något säkert att hålla mig till, nu när jag inte kan kontrollera det existentiella utfallet. Jag behöver lura mig själv lite, lura mig att tro att jag kan kontrollera den här okontrollerbara tillvaron. Så nu ska jag sätta upp några kontrollerbara stolpar i tillvaron.

Idag ska jag lämna ekonomipapper till min revisor och i övrigt beta av en rätt diger att-göra-lista. I morgon ska jag jobba några timmar – låt säga på förmiddagen mellan 8 och 12. Det ska jag nog göra på onsdag med. Kanske veckan ut. Det inbegriper en del städning och röjande. Jag känner hur skönt det är att bestämma mig för såna här konkreta saker att göra. Mitt i semestern. Varje dag ska jag dessutom göra mitt korsettbyggarprogram för att stärka ryggen (som krånglar fortfarande) och varje dag ska jag göra nåt slags motionerande.

Nu, när semestern egentligen börjar och stora friheten ligger för dörren, är min medicin till mig själv ett ganska strikt inrutat liv. Det mår jag bra av. I alla fall just nu när jag känner denna existentiella oro.

För övrigt vill jag ge mig själv tillåtelse att känna den oro jag faktiskt känner. Kära oro, du FÅR finnas. Jag hanterar dig med lite lurendrejeri, dvs ett lite mer inrutat liv än vad jag vanligen skulle gjort. That´s all.

Igen, för vilken gång i ordningen vet jag inte, har tappat räkningen, så har min egen käraste urolog ställt upp för mig. Under sin egen semester till och med. Hon hjälpte mig med provtagning o råd kring hur jag ska hantera senaste tidens blåsbesvär. Jag har infektionskänningar sedan mitten av maj och det är lite besvärligt. Nu käkar jag antibiotika. Efteråt bjöd hon på te i sitt eget hem.

Jag lärde känna ytterligare karaktäristiska sidor av denna dam. Hennes trädgård prunkade. Inte visste jag att hon har gröna fingrar. Eller att hon är klädsamlare.

Jag åkte hem för säsongen igår. Övernattade hos dotter-familjen på väg hem och tog bilen med mig från Huvudstaden, där den varit i flera veckor.

Dotterns mage växer. Se så fina dom är, den lilla folkhopen nedan.

Beredskapen på att bli föräldrar snart ökar. Hon är i vecka 25 och kommer preliminärt att snittas i vecka 30-32.

I min läkares trädgård plockade jag kvisten, ovan, med mjuka barr och två blå kottar. Den har symbolvärde och den är en välment gåva till hela dotterfamiljen. Exakt vad kvisten symboliserar vet jag inte, bara att den har nåt att berätta. Det är nåt med att det är två blåaktiga ovanliga kottar på en stabil kvist. Att kvisten skjuter nya spröda skott som är förvånansvärt mjuka och goa.