Kontext

Igår på förmiddagen dristade jag mig att vara seminarieledare på ett av våra prova-på-seminarier. Det ska mycket till för att avstå. I princip ska jag vara döende. Och det var jag ju inte. Hottade upp mig med dusch, huvudvärkstabletter och kaffe. Valde att inte säga så mycket för att slippa hostattackerna. Egentligen var min förra slutsats förhastad. Kanske är det bättre, men sanningen är att jag varit feberyrig tills nu och är delvis än. Sanningen är nog den att jag försökte intala mig att jag kände mig bättre för att kunna jobba den där halvdagen.

 

Virusinfluensan har definitivt gått över till en bakteriell historia. Det ser jag på färgen på mina kroppsvätskor. Hade tom lite blodig urin, och undrar om det kan bero på att jag ätit Diklofenak som lär ska kunna underlätta blödningar. Nu är det lördag och jag går fortfarande omkring i nattlinnet. Har dvalat på soffan och minsann sett att solen fullkomligt vräker ner där ute. Fönstret har varit på vid gavel. Oron för att jag åkt på lunginflammation också är inte längre där. För nu tycker jag att jag är på bättringsvägen. Förtvivlat långsamt, men i alla fall…

 

Förvånad konstaterar jag att jag, som aldrig blir sjuk (!!!), har dragit på mig en alldeles vanlig riktigt rejäl flunsa. Och så konstaterar jag att jag är rejält usel på att vara sjuk. Jag tycker verkligen mycket synd om mig själv och vill mest bara krypa ur mitt eget skinn.

 

Nu ger jag mig ytterligare två tillfriskningsdagar och sen bär det iväg på turné igen. Till staden där min dotter bor och till Drottningsstaden. Möten, möten och åter möten och så en konsultinsats. Håller tummarna för att hälsan ställer upp på mina planer.

 

Ett stort glädjeämne för mig nu är att jag har ett KALLT kylskåp. Det är grejer det.

Men himmel va man kan vara sjuk av en vanlig flunsa! Jag mår pyton och mest bara feberdvalar i min säng. Har fått stora blämmor på kroppen, som nog inte är nåt at bekymra sig om enligt sköterskan jag pratade med. Huden kan reagera vid sjukdom. Mitt kylskåp är lagat (men lampan är trasig och det ska jag kunna fixa själv) och torkskåp och spis är på gång att få sin lösning också. Glasmästaren kommer på måndag och inspekterar mina fönster för åtgärd. Eventuellt har jag nått kulmen på min flunsa så att jag kan leda ett seminarium i morgon förmiddag. Jag gör det inte själv, så det ska nog funka. Det går alltså åt rätt håll, med allt. Och allt detta har jag fixat i feberdvala. Inte illa.

Turnén pågår. Någon dags arbete i Drottningsstaden har ersatts av iden ledighetsgriseri. Jag har umgåtts med ett kollegienätverk i grannlandets huvudstad

 Och jag har gift bort min nästan-syster-dotter. Min festkapaciitet är begränsad och nu har jag levt rullan långt över det jag är van. Hjärnan är seeeg, kroppen stum och jag är lyckligt nöjd med festen och alla människor jag återträffat. Fick massor av gratismotion på dansgolvet. Jag är expert på att dansa så att blåsan står någorlunda still medan jag rör mig runtomkring den. Är på väg till ytterligare en dags arbete innan jag vänder hemöver via dottern TL. Ska inspektera hennes boende innan hon lämnar det.

 

Det här jag skrev kom inte ut på nätet. Nu är jag hemma med ännu fler upplevelser i bagaget, både jobbmässigt och privat. Å så är det synd om mig. YYYYYLLLLL.

 

När jag besökte dottern blev jag sjuk. Fick glasskärvor i halsen, enerverande hosta, dunka dunka i huvudet, värkande kropp och svidhetta i ögonen. Känner inte jag igen det här med glasskärvor och taggtråd och sånt? Med dessa symtom i full blom reste jag hemöver. Timme efter timme. En bit uppefter norrlandskusten blev vi stående i 1,5 timmar för att ett godståg före oss fått problem och bara stod där hjälplöst på den enkelspåriga järnvägen. Min influensakropp tyckte inte att det här var kul. Raglade i säng vid midnatt och upp vid 8 för att ta emot nästa smäll. Kylskåpet var varmt. Möglet hade börjat angripa grönsakerna, filen och mjölken hade separerat sig och ja, jag bara stängde kylskåpet igen och stekte mig ett ägg. Men frysen då? Jo då, den funkar. Sen åkte jag till regionhuvudstaden upphottad med Alvedon inför viktiga-mötet.

 

Nu är det kväll och jag har pratat med min praktiske granne och fått goda råd. Om kylskåpet hade han samma idé som jag (M-Service) och om fönstren (ett annat jobbigt kapitel som liksom kom med i bara svepet) hade han väldigt precisa råd. Först ska jag be om utlåtande från US glasmästeri. Om det räcker med att renovera dem så får jag dessutom 50% rotavdrag på arbetet just nu. Om fönstren behöver bytas ska  jag ta in offerter från XX och YY. Och det känns inte som att det gått röta i karmarna. Jag tänker omgående följa råden till punkt och pricka. Med eller utan huvudvärk.

 

När det är så här kan jag sakna en hustomte, som säger ”det där med kylskåpet kan jag ringa om i morgon och lilla vän, lägg dig på soffan en stund så ska jag fixa middag. Och är det inte dags för en Alvedon?” Det var länge sen jag hade en sån hustomte i min närhet. Och just nu skulle det göra väldigt gott. Syndomma mig.

Sitter på tåg mellan två mellansvenska städer och grubblar.

 

Vi är i en ovan situation. Våra prova-på-seminarier har blivit attraktiva. I några år har vi genomfört dem långt ifrån fulltecknade (utom vid ett tillfälle). Det har legat massor med tid och engagerad kommunikation bakom seminarierna. Nu har vi satt upp tre stycken seminarier, ett i vår regionhuvudstad i slutet av maj och 2 stycken i början av september i Drottningstaden. De är redan fulltecknade eller i det närmaste fulltecknade. I Drottningstaden valde vi att sätta upp två seminarier pga av intressetrycket.

 

Det här är ovant och därmed oväntat. Ett nytt läge, helt enkelt. Och det ska rattas det med. Vår intention är ju att bli kända och valda som leverantörer. Ett steg är nu taget i att bli något lite kända. Återstår att bli valda.

 

Det är som på gamla tiders dansbana, där damerna stod och armbågade sig på rad frontande med sin lust och sina företräden i hopp om att bli valda. Jag minns den tiden då jag var ung tonåring i landets allra nordligaste kusttrakter. Vid 13 blev jag vald, vid 15 var jag panelhöna. Har alltså upplevt båda kvalitéerna. Tur att regelverket ändrats sen dess. Nu kan alla spana, skylta, bjuda upp, dansa kvinna-man eller samkönat eller helt själv.

 

Ja, metaforen kom för mig. Jag ska smutta på den ett tag. Bäst är en relation mellan kund och leverantör som går som en dans. Båda ska gilla den. En dans där båda bidrar, för och följer. Man passar inte att dansa med alla. Men dans när den är som allra bäst är liksom meningen med livet.

Min datakunnige son hade rätt i sin kritiska hållning till det internet-abonnemang jag träffat för min iphone. Men först såg det bra ut. På Teliabutiken menade han att internettrafiken var fri. Men eftersom abonnemanget var så nytt, så skulle han kolla extra noga. Han fick ligga i för att få besked. Så här rapporterar han till mig.

 

”Jag fick tyvärr lika luddiga svar som det står skrivet i texten på Telias hemsida. "Avser datatrafik via mobiltelefonens inbyggda webbläsare – t.ex. på vår mobila internetportal SurfPort. Gäller under förutsättning att datainställningar från Telia används i mobiltelefonen."

Jag var i kontakt med tre olika personer angående detta och det var väldigt luddig information de fått. Till sist snackade jag med en kille som lyckades förklara lite mer ingående. Det finns olika typer av protokoll när du surfar via telefonen. Så youtube och andra tjänster som streamar räknas inte in i Telias vanliga datatrafik. Han sa att i alla fall när det gäller iPhone så ska man teckna 199 kr för att vara säker då telefonen blandar dessa anslutningstyper (mail, youtube, väder, safari, uppdateringar.)

I hårda drag så för 79 kr / månad vill Telia att man i stort sett bara använder Telia Surfport och ingenting annat. Jag har avaktiverat tjänsten på ditt abonnemang.”

 

Jag förstår faktiskt inte riktigt vad han skriver, men vet att jag inte har tillgång till det jag vill ha tillgång till för 79 kr. För att få det hela behöver jag betala 199 kr och det är jag inte beredd till i nuläget.

 

Sonen kommenterade det hela med att det är en medveten strategi från telefonbolagen att vara otydliga i vad de levererar. Om han har rätt i det så är det ju helt enkelt oetiskt. Riktigt dåligt.

 

Jag är tacksam över och nöjd med bemötandet på min lokala Teliabutik, men tycker att det är skrutt med den centrala informationen från Telia.

 

Och nu sörjer jag att min iphone blivit frånkopplad nätet.

Turnédags igen. Jag bevista staden V och övernatta hos min son ML, tidigt i morgon åka till  Drottningstaden för diverse möten, därefter till den syliga universitetsstaden L och grannlandets huvudstad K för nätverksträff, jag ska gifta bort bästa kompisens dotter där i sydliga trakter för att återvända till Drottningstaden och via dottern TL i Ö åka hem om exakt en vecka. Det gäller att hålla tungan rätt i mun nu när jag packar för både fest, företagspresentation, certifieringsceremoni och vanlig sketen vardag. Många inkontinensskydd och långbrallor tänker jag packa för blåsan är lite stressad.

 

Jag var för några dagar sedan på väg in i ett intressant men alltför ideellt projekt.  Ville följa en modern organisation i deras omfattande omstöpningsprocess genom intervjuer under ca ett år. Jag ville förstå och kommentera vad som sker och hur det upplevs på företagets olika systemnivåer, både högsta ledningen och lägsta medarbetaren, både såna som blir kvar och såna som får gå. Men så drog jag i handbromsen. Företaget var intresserat och jag skissade på projektet och det var då jag insåg att… nej detta har vi inte resurser att låta mig göra.

 

Jag har träffat min hälsocoach också. Nya mål är satta. Nu stressas jag av att de förmodligen ska lägga ner verksamheten och min friskgymnast med stor säkerhet blir av med jobbet. Men till jul kan jag åtnjuta detta stöd. Det gör att jag blir än mer motiverad av att dra nytta av servicen.

 

Vi ordnar prova-på-seminarier som det just nu är stor tillströmning till. Hanterar för närvarande kölistor och funderar på ännu fler seminarier. Nu, mer än någonsin, tycks det som tidiga tecken på en sorts ketchupeffekt. Men. Intresse för att prova på är inte samma sak som att köpa. Det är i alla fall ett steg i den riktningen. Hoppas att trägen vinner.

 

Min kollega och jag har länge sökt efter ett samtalsstöd i vår ledningsfunktion. Vi har provat på flera olika sätt men blivit besvikna på den kompetens som erbjudits oss. Nu har vi kontaktat en pensionerad man som länge jobbat i den absoluta toppen i en stor offentlig organisation. Vi vill ha honom som mentor och bollplank en tid och han har tackat ja. Det känns faktiskt skönt att ha ett forum för ledningsfrågor. Med alla dessa bollar i luften är det skönt att ha ett bollplank.

Jag har försett min iphone med internetuppkoppling. Tecknade mig för ett företagsavtal för 79 kr/månad vilket inkluderar fri surfning, hämta och skicka mail upp en halv gig. Över det skulle det bara gå trögare.

 

Jag berättade detta stolt för min datakunnige son. Han förhöll sig skeptisk. Fri trafik för 79 kr, det verkar skumt. Det brukar kosta 5-6 hundra sa han. Är du säker? Och jag blev rejält skraj.

 

Tänk om jag missuppfattat det hela och att jag nu blir skörtat på flera tusen kronor, så flitigt som jag använder den här funktionen? På väg hem från regionhuvudstaden igår så 1) kissade jag på mig (stressad och nervös?) och  2) gick in på Teliabutiken och frågade. Jag har en hjälpsam ung kille som brukar hjälpa mig. Han menar att abonnemanget är helt nytt och att han därför själv blir aningen osäker, men han har uppfattat det så som jag uppfattade det, nämligen fri användning. Vi läste avtalet tillsammans och nu är jag inte lika orolig längre. Jag lämnade honom då han sökte central Teliakontakt för att försäkra sig om att ha inte ljugit  för mig. Nu väntar jag på att han ska höra av sig. Under tiden gläder jag mig åt alla konster som min internetuppkopplade iphone kan göra. T ex har jag koll på vädret dit jag ska resa i veckan. Och jag har GPS så  att jag lätt hittar dit jag ska. Jag kan kolla på youtube och jag kan googla när jag reser. Och ha ständig koll på inkommande mail. Sim sala bim för 79 kr i månaden + moms. Hoppas jag.

I måndags för nästan en vecka sedan var det nationell melanom måndag. Jag läste om dagen och tänkte att jag kanske borde passa på att visa upp en liten knuta jag har på höger överarm. Det var öppet hus på hudklinikerna. Men det stannade vid en tanke, bara. När måndagen var passerad gick jag in på nätet och läste om hudcancer och hamnade på nån beskrivning av skivepitelcancer som jag tyckte var klockrent lika min knuta. Då bestämde jag mig för att jag faktiskt ska visa upp den där fläcken. Ringde hudkliniken i min regionstad, men de var på utbildning i två dagar. Igår kom jag fram. Damen verkade måttligt intresserad av att ta emot mig. Hon tyckte att min vårdcentral kanske var lämpligare. Men så nämnde jag att jag är cancerpatient på urologen och då fick jag plötsligt tid. 10 juni ska jag visa upp mig.

 

Det känns skönt att få det här gjort. Jag har gått med den här lilla knutan i flera år och tänkt att jag borde visa den. Nu blir det äntligen av. Det som fick mig att agera var det jag läste om skivepitelcancer att om den får växa på sig så kan den bilda metastaser. Jag har för övrigt klart för mig att det är en snäll, icke malign cancerform. Så det är lugnt. Min gissning är att knutan kommer att tas bort och så är det frid och fröjd med det. Blir intressant att se om jag varit en god egendoktor.

Det är söndag. Jag har äntligen kommit loss att börja skriva på den där artikeln som vi är tre är författare till. Det är med största vördnad jag går in i ett samförfattarskap.  Något sådant har jag inte vågat mig på tidigare.  Jag har alltid tyckt att skapandet är känsligt och något man inte tafsar på. Synpunkter, gärna, men inte skriva i varandras texter. Nu har vi sagt att det är OK och att helheten är ett sannt gemensam-skapande. Måtte det gå vägen. Hela vägen.

Det började som ett lära-känna-varandra-projekt. Nu har det fått fler mål. Ett är att komma underfund om distributionsmöjligheterna som internet innebär. Ett annat är att komma underfund om uttrycksmöjligheterna och den skriftliga arkitekturen (tänket) när man publicerar sig på nätet.

Dagen började med ett mindre krig om att över huvud taget hitta den artikeln där på nätet (docs.google.com) där vi har den liggande för gemensam åtkomst. Till slut passerade jag alla hinder och kunde börja.

En helt annan sak händer här i mitt liv. Har tagit itu med en flerårig surdeg. (Vad är det som händer?) I mitt hus har jag ett antal kartonger med brev, foton, anteckningsgböcker från tidiga 1900-talet. De är kvar efter min mamma som dog 2002. Jag vill inte ha dem och jag får inte slänga dem av nån sorts respekt för salig mor och så har de bara blivit stående. Nu har jag dykt ner in i dem. Jo då. Somt får jag faktiskt slänga, även om ångestsvetten lackar lite. Men några kartonger ska bara ut ur mitt hus. Jag behöver agera genom att ta reda på en lämplig mottagare. Troligen nån släkting långt härifrån som har hand om släktens arkiv. Målet är nu att de ska ha lämnat huset i maj.

Det här är väl just inget att skriva om över huvud taget. Det är bara en detalj i det hela. Kartongernas försvinnande ur mitt hus är förknippade med rätt svår ångest. Hennes släktforskningsintresse var existentiellt laddat och den laddningen verkar jag ha svalt osorterad och otuggad. Hon överförde en besvikelse över att jag inte delade hennes intresse. Ja, det var helt  enkelt nåt fel på mig som inte var kulturhistorieintresserad. Det var en brist hos mig som med tiden kommer att rätta till sig helt naturligt.

Detta har inte skett. I alla fall inte på det sätt så jag måste omge mig med prylar, brev, foton och anteckningsböcker. Och jag är snart 60. Nu är det helt enkelt dags att bli av med dammsamlarna. Kartongerna ska ut. Ut ur mitt hus. Ledsen mamma. Jag har mina brister. Och så får det nog förbli. Men prylarna ska ut. Ut ur mitt hus. Hoppas de tar ångesen med sig.

Nu när jag är hemma någon vecka har jag haft tid att låta tankarna flyga och fara. Jag ägnar mig åt att förstå vår tid och vår utveckling. Såg Hans Rosling på TV häromkvällen och blev inspirerad på flera sätt. Dels är han ett energiknippe som brinner för det kunskapsfält han tagit sig an, dvs hälsofrågor i ett globallt perspektiv. Dels för att han är banbrytare i att förmedla detta. Han har utvecklat sätt att visualisera statistik så att herrar Google m fl höjt på ögonbrynen. Se gärna hans föreläsningar på TED och YouTube, t ex

http://www.ted.com/index.php/talks/hans_rosling_shows_the_best_stats_you_ve_ever_seen.html

Kan avundas de resurser han har genom att ha en professur på Karolinska. Då går det att sätta en programmerare i ett år att utveckla programvara. Då går det att frikostigt ge ut sin kunskap.

 

Jag har skrotat runt på TED (föreläsningar är tillgängliga för alla) och funderade över snack jag haft med min son ML om internet och ”den nya tiden”. Funderar över hur vi inom mitt företag ska kunna använda nätet bättre och vad vi ska berätta om och inte och framför allt hur. Något får mig att känna att vi både tänkt alldeles rätt och ändå fundamentalt fel. Men jag får inte fatt på vad det rent konkret innebär. I alla fall inte än.

 

Mitt tillstånd är som katten kring het gröt, både i ett nära och i ett längre tidsperspektiv. Artikeln som vi tre personer håller på att skriva ska skrivas. Vi har en gemensam plats på Google docs där vi har den liggande. Den ska få sin påfyllnad av mig. Jag laddar… I det längre perspektivet ska artikeln distribueras och vi har bestämt oss för att använda nätet helt och fullt. En artikel på nätet är bara början på att använda nätet mer som budskapsbärare. Hemsida har vi, men den är ju bara som ett skyltfönster för den som råkar gå förbi. Som gammal grafisk formgivare och utställningsproducent inser jag att FORMEN är avgörande. Vi ska naturligtvis bli både multimediala, interakttiva och snuttifierade. Och det är nu jag saknar både resurser och kompetens.

 

Dominerande känsla är "vilja men inte kunna". Frustrerande. Särskilt som jag inte riktigt vet vad jag vill och vad jag inte kan.

Igår skickade jag en tredje rapport till min nuvarande hälsocoach KH, eller vad man nu skall kalla henne. KH är leg sjukgymnast och FAR-samordnare. Antar att FAR betyder fysisk  aktivitet och rehabilitering. Min gamla coach hade, enlig henne själv, tappat bort mig och enligt mig själv hade jag förträngt henne. I slutet av mars blev jag uppringd för att bli föreslagen en annan coach. Erbjudandet kom mycket lägligt.

 

Den 31 mars träffade jag den nya, med misstroende i sinnet. Blev förespeglad en ung entusiastisk person och jag kände hur jag mulnade i sinnet. Kändes hopplöst med en ung snärtig hurtig sak som … jag vet inte vad. Kul kändes det inte i alla fall.  Jag har alldeles tydligt något emot käcka hurtbullar. Det har säkert med uppväxtens upplevelser att göra. De som var sportiga var de populära och vi klumpedunsar var paria. Nåväl, jag ska inte fördjupa mig i den historia jag inte kan förändra.

 

Jag har tidigare bloggat om mötet med den käcka KH. Jo, nog var hon ung alltid och säkert både entusiastisk och hurtfrisk. Men hon tog mig på ett bra sätt. Jag vill definitivt ge hennes coachande en chans. Den planen vi la upp var de små små stegens förändring med inriktning på att jag hela tiden skall få uppleva mig som vinnare.

 

Igår skickade jag alltså min tredje rapport till henne. Jag har uppnått mitt delmål om 2 kilos viktminskning och jag har motionerat långt över den ambitionsnivån jag satte upp. På papperet är jag tveklöst en vinnare. Nu brottas jag med att duga trots den objektiva framgången. Målen var ju så lågt ställda att det är löjligt! Det har ju varit lätt som en plätt att uppnå dem. Ingen konst alls. Har över huvud taget inte känt av att jag satt upp mål. Det har gått av sig självt, så att säga. Bara i något enstaka fall kan jag dra mig till minnes att mitt löfte avgjort om jag skulle ut och promenera eller inte. Det har fungerat som en positiv sporre och lagt en liten tyngd på vågskålen åt det motionerande hållet.

 

Jag har alltså blivit vinnare utan ansträngning. Räknas det? Ja, säger huvudet med tvekan. Men hela mitt övriga väsen förhåller sig misstroget och tveksamt till denna lättvindiga framgång. Jag har fortfarande en inre röst som anklagar mig för att vara en kroppsligt lat karaktärslös gottegris. Den gnager ständigt på mig. Många är stunderna då jag kunde ha gått ut och promenerat eller valt mer grönsaker på tallriken eller avstått från en efterrätt.

 

Denna inre röst lägger jag nogsamt märke till och har under uppsikt. Jag motar den med tillsägelser om att jag minsann duger som jag är och att jag med råge följer det åtagande jag satt upp tillsammans med min coach och att vi minsann följer en väl beprövad väg som jag tror på. Det är denna inre röst som ska komma upp i belysning när jag, om en dryg vecka, träffar HK igen. Tänk om det skulle gå att få tyst på det destruktiva inre bjäbbandet och att bara glida med i en lättsam framgångsvåg. Men det är väl ändå för bra för att vara sant? Efter ett helt liv av upprepade misslyckanden! Efter mängder med jojobantningar och kraftfulla hälsotag som fått rubriken "nu djävlar".

 

Ska jag våga tro att det omöjliga är möjligt?

 

För flera år sedan, närmare bestämt hösten 2002, slutade jag röka efter några års allt intensivare rökning. Mina anhöriga var döende och jag hade det allmänt tufft. (Jag tror att jag utvecklade min cancer då). Först tillät jag mig röka för jag behövde tröst. Sen insåg jag det absurda i situationen. Ska jag straffa mig själv med att förgifta mig av orsaker som jag inte ens råder över? Så frågade jag mig själv, och svaret blev ett rungande nej. Jag tvärslutade. Nu tycker jag rökning luktar pest och pina och cigarettfimpar är ett otyg. 

 

Nu frågar jag mig en liknande fråga. Ska jag hålla på att straffa mig själv med destruktiva tankar om min hälsa resten av livet? (Nej) Räcker det inte med att jag hållit på i alla fall draygt 40 år? (Jo) Va med att med lättsam och långsam framgång bli en hälsovinnare utan att vara så förbannat duktig =mycke resultat på kort tid? (Ja, va med det?)

Jag måste få tugga lite över den stillsamma glädje jag upplever.

 

För knappt två år sedan bloggar jag över språkets betydelse för mentala processer. Det är den 23 juli 2007, bara fem dagar efter den allra första cystockopi-undersökningen gjordes då det med förskräckande tydlighet syntes att min blåsa var alldeles full i cancer. Jag ska TUR-B opereras för första gången endera dagen när jag skriver följande…

 

”TUR-B . . . .

Jag fick mail av en god vän U, som funderade över de ord vi använder. Jag hakar därför på och använder härmed orden Bli-frisk-systemet och Bli-friskhuset för... ja ni vet vad.

Min son M lät sig inspireras: "Det är som att Bli-frisk-systemet har skannat in befolkningen och fick upp ögonen för dig. Henne tar vi. Henne ska vi göra frisk."

På tal om operationen TUR-B sa han "det betyder nog inte Trans Uretal Resektion (eller vad nu bokstäverna står för) utan istället TUR-B...." Ni som vet vad jag heter, uttala bara mitt namn. Min kollega menar att det betyder TurBo-frisk.”

 

Jag inser att jag i chocktillstånd har förmågan att välja vilka impulser jag tar in utifrån och kan använda budskapet till att själv transformera mitt tänkande. Jag fascineras också över hur rätt vi alla fick. Och jag tänker fortsätta tänka friskt.

 

Framför allt är jag himla GLAD över att läget är som det är nu. GLAD och LÄTTAD. Jag är så lättad över att se framtiden an med färre besvär. Jag vet att jag inte går säker, men det känns just nu som att det här ska hålla i sig LÄNGE.