Kontext

Jaha. Nu är det bara några timmar kvar innan BEHANDLINGEN startar. Ett nytt skede i min bli-frisk-histora inleds därmed. Jag känner ingen som fått liknande behandling och har bara läkarens ord på hur jag kan komma att må närmaste månaderna. I allmänna ordalag beskrev hon detta skede som "en jobbig tid". Å så vet jag att jag kan komma att reagera alltifrån just-inte-alls till överreaktion. Det troliga är rejäl influensa-känsla.

För mig känns det som att gå in i en mörk lite obehaglig grotta ett längre tag och inte alls veta vad som väntar. Blir jag däckad? Hur, i så fall?

Nu gäller det att ha siktet inställt... på tiden bortemot december och juletider då det värsta förhoppningsvis är över (om det nu går som jag hoppas).

Igen finner jag mig vara i en situation där jag tänker att sen, när bara x har inträffat, då blir allt annorlunda och bättre. Och så få det vara. Nu biter jag helt enkelt ihop och säger Here we goeth again. Jag håller tummarna för mig själv och jag vet att det hålls en och annan tumme av andra också.

Idag har jag pratat med min läkare. Jodå. BCG-behandlingen börjar redan nu på måndag och tills vidare kan jag få dessa instillationer i min egen hemstad.

Och så betonade hon - det som jag också räknat ut - att det här är mer eller mindre en chansning. Jag är ett gränsfall. Jag har faktiskt mestadels elaka tumörer grad 3 som inte hunnit invadera muskelvävnaden än och jag har en sjuk slemhinna som är cancerbenägen.

Hon pratade om olika tumörfamiljer och jag har den elakare familjen i mig. Det var i grevens tid som jag kom under vård. Minsta lilla tecken på ytterligare nya tumörer så ryker blåsan. Hon surrade också om framtida scenarios när blåsan åkt och hur dom gör om cancern spridigt sig. Att det finns bra behandlingar då med. Men på det örat ville jag inte höra just nu. Det är inte aktuellt nu och det får jag ta itu med senare, om det blir aktuellt. Men jag hajar budskapet - det jag har är allvarligt och alls inget att leka med.

Nu är det bara att hålla tummarna för att jag svarar an på behandlingen. Ingen reaktion är inte bra. Överreaktion är inte heller bra, då behöver jag komma in akut till friskhuset. Jag ska bli lite lagom ofrisk, det är bäst.

Om det går vägen har jag tio års relation med urologen att se fram emot. Hej och hå.

Blötsudden är ett minne blott. Jag verkar behöva en dags bearbetning av de besked jag får innan jag kan gå vidare och vara så där saklig och cool, som jag känner mig just nu.

Nåväl. Den uppmärksamme läsaren av min blogg vet att jag åker bergochdalbana i humöret och .... ja... det är hisnande. Hej och hå, igen.

Tänk. Jag får inte riktigt fatt på glädjen. Känner mer vemod och vill mest bara grina just nu. Åt ingenting eller alting. Lättnad kanske? Och tacksamhet?

Summerar att jag har respektive hade ilskna cancerformer grad 3 (både Tis och T1)  i min blåsa, men att de ännu inte hunnit ställa till med värsta besväret. Jag spelar fortfarande i den division där det handlar om ca 70 % chans att överleva de närmsta åren. Tills vidare får jag också behålla blåsan. Men det vara nära ögat att jag hamnade i en helt annan division. Väldigt nära. Hugaligen.

Jag säger bara det. Tack och lov för att jag kom under behandling nu. Det var i grevens tid. Tack och lov för att jag lever i ett land och i en tid då det finns resurser och kunskap att behandla mig för att göra mig frisk. Tack för att det är en självklarhet att ge mig den ena operationen och långvariga behandlingen efter den andra. Det knusslas inte. Tack för att jag har en läkare som möter mig i mina behov av raka budskap och skoningslös kunskap. Hon är en fena på att med ett stänk av humor delge tuffa besked på ett sätt att jag känner kamplust och att det är värt att ta fajten även om det kommer att kosta på. Hon är en pärla.

Tack alla ni som med intresse följer utvecklingen och håller tummarna för mig, ger mig uppmuntran och inger hopp. Det gör att jag inte känner mig fullt så ensam. Din omtanke är väldigt välgörande och betydelsefull. Förmodligen långt mer än vad jag själv fattar och förmodligen ännu långt mer än vad du fattar.

Oj, oj. Jag är nog mest bara en blötsudd just nu. Back to business.

för all tummhållning. Det hjälpte stort. Ni kan ta paus och släppa greppet nu.

Väl hemkommen lyssnar jag av en rad telefonmeddelanden. Och se - jag hade min läkare på trån. Hon säger att proverna inte visar tecken på muskelinvasiv tumör, dvs jag hade verkligen en T1G3. Däremot har jag en del cancer in situ (Tis, flata ilskna cellfärändringar grad 3) , vilket i sig också motiverar BCG-behandling nu.

Det här är ju strålande. Det är det bästa av de tre alternativ jag räknade med. 1 - 0 till mig efter målbedömningen och totalt 2 - 1 till mig i den här matchen.

Med reservation för att det här var ett kort telefonmeddelande så är det preleminära resultatet ändå väldigt glädjande. Tänk. Jag får behålla min blåsa. I alla fall ännu ett tag.

Nu gäller det att vara glad någon dag, för sen får jag räkna med att gå in i "sjukdimman" av och till framöver. Det blir nästa match, troligen en segdragen sådan. Nu börjar en ny sorts jobbighet på denna min friskresa. Tur att jag fortfarande är så pass frisk att jag nog orkar vara en del sjuk framöver. Det här ska gå finfint.

Just nu gäller HURRA

Så tokigt det kan bli.

Jag tog mod till mig och ringde friskhuset för att få veta om besked kommit.
- Ingen telefonmottagning idag, återkom i morgon.
- Men läkaren har ju uttryckligen bett mig ringa just idag.
- Det måste vara fel. Det är ingen där. Dom är på utbildning hela dan.

En liten bagatellartad händelse i friskhusvärlden. Men i min värld var det här inte nån bagatell. Jag väntade faktiskt på ett livsavgörande besked. För mig var det här STORT. För friskhussystemet måste det här ha varait en bagatellernas bagatell. Tänk att något så livsavgörande stort kan vara så litet? En livsbagatell.

Senare idag får jag - kanske - besked. Det är i så fall besked om hur det gick i den andra matchen. Hittills känns det som 1-1. Målet till mig var den lättsamma operationen och det snabba tillfrisknandet efter den. Målet till motståndaren var det relativa bakslag jag upplevde när jag kom hem. Det var inte så lättsamt trots allt. Jag hade mera ont och var mera trött än när jag lämnade friskhuset. Nu väntar jag på domarbesked om slutresultatet av match två, som alltså är den andra operationen, RETUR B.

Trots att jag tror mig veta att det inte kan bli något dramatiskt besked, så är jag ändå nervös... eller fokuserad. Jag satt med min urologibok igår kväll och läste på igen. Jag blir än en gång medveten om vilken åkomma jag har och att den alls inte är att leka med. Jag tror mig veta att det står och väger - behålla blåsan eller ta bort den. Jag är beredd på whatever. Jag vill mest bara veta. Ska blåsan bort så innebär det att jag har en T2G3 som leder till en stor och riskabel operation med lång sjukfrånvaro och betydligt försämrade överlevnadsodds.

Visar resultatet på att jag med säkerhet har T1G3 betraktar jag det som ett noll till mig. Då får jag behålla blåsan och instillationerna påbörjas närmast omgående. Om det med säkerhet är en T2G3 betraktar jag det som noll ett. Finns fortsatt osäkerhet kring vilket som gäller är matchen oavgjord.

Så här kommer livet att te sig för lång tid framöver. Jag kommer att ha dessa avstämningstillfällen då och då och jag kommer säkert att vara nervös (fokuserad) var gång med en undran om vad som gäller härnäst. Det är ovant för mig att gå till dessa fullkomligt livsavgörande avstämningstillfällen. Mellan varven satsar jag friskt (ref till tidigare bloggar om hur jag tänker frisktankar etc) och lever ettt relativt normalt liv, om än inte i samma höga tempo. Men inför måldomaren är jag underdånig och inte lika friskkaxig.

Och vad tror jag nu då om det närmast förestående avstämingstillfället, dvs matchresultatet? Jag lutar själv åt ett noll till mig eller möjligen oavgjort. Men man vet ju aldrig. Jag är alltså bereddd på vilket som.

Efter att ha varvat ner kan jag konstatera att blåsan svarar an - den varvar också ner. Gott nog.
Men jag är allt lite gruvsam inför de besked jag ska få till veckan. Är inte alls lika frisk-kaxig som i tidigare bloggar.

Jag tycker att mina leder och min hälsporre skriker och jag undrar varför. Jag tycker att min blåsa nyps och är stingslig och jag undrar varför. Jag lägger märke till en och annan tanke som flyktigt berör möjligheten "det kanske går åt hellvete det här" och jag är beredd på dyster-besked. Kan det vara ett sätt att vara beredd för whatever?

Mest är jag ivrig att få veta vilken av de tre vägvalen jag står inför härnäst. BCG-beahndling med start v 41? Ny RETUR B-operation om 4-6 veckor? Eller operation  och ta bort hela blåsan och ersätta med en av flera tänkbara blås-konstruktioner och med flera månaders sjukskrivning? Alla tre vägarna är gruvsamma, var och en på sitt sätt. Och "helst" vill jag alltså vara "tuberkulossjuk" någon dag i veckan en tid framöver. Men nåt säger mig att processen kommer att sega på ett tag till. Ovissheten är en kvalitet som jag har svårt att gilla rakt av.  Ska fan vara i nuet och gilla läget!

Svampskogen är ljuvlig. Jag tar mina turer och kommer hem med en korg då och då. Igår knatade jag runt ca två timmar. Trattkantareller mest. Kände att jag blev lite mjuk i benen av att kliva i oländig terräng. Dovt öm blåsa efteråt, hela kvällen. Idag ska kompis A och jag ta oss en tur efter trumpetsvamp.

När blåsan känns av ligger svårtankarna närmare till hands. Euforin över att senste operationen gick så bra och var så lättsam har försvunnit. Humöret och framtidsoptimismen växlar. De är som dyningar.

Nu har jag lämnat friskhuset och kommit hem igen. Det var en avsevärt lindrigare behandling den här gången. Inte lika ont, inte lika länge, inte lika blodig efteråt, inte lika trött... Det har gått bra, helt enkelt.

Jag valde att inte ta såna där lugnande droger och det accepterades. Jag var helt klar i knoppen och intresserat med under den dryga timmens operation och lyssnade ivrigt på samtalet mellan de båda läkarna som opererade. Summeringen efteråt medan jag fortfarande låg på operationsbordet var: Vi har skrapat och skrapat där fulingen satt så nu är det nästan bara ett tunnt fettlager som håller ihop blåsan. Vävnaden ser bra ut och det återstår att se vad proverna säger. Vi hittade också en liten en som nog missades under förra operationen, men det var också allt. Det fanns en del skorpor kvar från förra operationen, men nu ser det slätt och fint ut överallt. Det ser alltså i stort sett bra ut. Men det kan bli frågan om ännu en operation, en re-RETUR-B efter 6-8 veckor.

På intensivens uppvakningsläger låg jag och trängdes med slangförsedda sovande kollin och själv låg jag och läste Stieg Larssons tredje och sista bok. Urspännande. Jag var väl inte slanglös jag heller. Hade ett dropp till vardera handen och så det kontinuerliga droppet till blåsan. Tre slangar alltså. Och helt vaken. Det tog - likt förra gången - 3-4 timmar att få liv i benen igen, 3 härligt ostörda timmar med Stieg Larsson.

Det jobbigaste jag var med om den här gången var min rumskamrat. En betydligt äldre dam, skulle gissa på 80+, som hade vänt på dygnet. Hon sov lugnt och fint på dagarna men förde ett himla liv på nätterna. Ropade om än det ena, än det andra, till både nu levande och sedan länge döda, och hon var verkligen i en värld för sig själv då. Hon sörplade, skramlade med porslin, skrapade med jag-vet-inte-vad, knackade i sängbordet eller ropade - just som jag skulle till att somna. Timme efter timme. Två nätter rullade de ut henne till ett behandlingsrum för att jag skulle få sova. Men hon var inte direkt ljudlös där heller. Hon hördes över hela hela Kungsleden.

Nu är jag i alla fall hemma med en relativt lugn blåsa och några allergiska utslag och här är det så tyst så tyst. Återstår bl a att vänta på resultaten. Min läkare sa: än har du blåsan kvar, men hur det blir i framtiden får vi se. Hon har varit tydlig med att jag inte ska hoppas för mycket. Kanske verkar jag lite väl optimistisk... och, ja det är den linje jag har. Det här ska ju gå bra, eller hur? Jag kör frisklinjen ett tag till.

Det är lunch inskrivningsdagen. Sitter på ett lugnt fik inne i centrala storstan. Här har jag tänkt häcka i flera timmar. Tills kollega UG och jag ska jobba med vår hemsida några timmar. I kväll kommer jag släntrande till friskhuset precis innan portarna stängs kl 19.30. Det ska finnas en säng att krypa ner i till mig på avdelning 14A.

Jag har avböjt den där lugnande medicinen som gör mig groggy under operationen. Men jag får inte titta på skärmen och följa operationen.

Det är OK. Då vet jag.

Under en av stunderna av väntan pratade jag med en man som också skulle skrivas in. Han har prostatacancer. Han såg dämpad ut och hade alldeles gula ögon. Såg fler personer längre bort i korridoren. Böjda ryggar och släpig gång.

Jag känner mig som hälsan själv och som en vitamininjektion. Glad och nära till skratt. Läkaren kommenterade mitt tillstånd och vi var överens - jag verkar pigg, lugn och redo. Sover bra på nätterna, förutom mina nattliga turer till toaletten. Påläst. Jag vet varför jag opereras och hur viktiga svaren av undersökningen är.

Det går alldeles tydligt att må sämre än vad jag gör - i mitt tillstånd.

Söndag kväll. Har två korgar med trattkantareller att rensa innan jag får gå och lägga mig.

I morgon bitti väntar inskrivning i friskhuset. I övermorgon operation. Inskrivningen  tar några timmar. Jag ska träffa läkare ett och läkare två och syster ett och två - och troligen sitta och vänta mellan varven. Vad läkarna ska säga den här gången förstår jag inte. Jag har ju nyss varit med. Jag vet hur ryggmärgsbedövningen går till och jag vet att jag får lugnande först och att jag ska ligga på intensiven och återfå känseln i benen efteråt. Undrar om jag kan få vara lite mer vaken (odrågad) under operationen den här gången och faktiskt få se på en skärm vad de gör? Det vore spännande.

 Jag har förberett mig så att jag ska ha att göra i stora staden utan att behöva åka hem emellan. Tänker jobba "på stan" med diverse saker och sen på kvällskvisten dra mig bortåt friskhuset och låna deras sköna hälsosäng över natten innan jag ska på ovannämnda behandling. Jag räknar med att vara på hälsosemester ca en vecka. Och jag räknar inte med att vara klokare om mitt tillstånd då. Svaren tar två veckor. De viktiga och gruvsamma svaren.

Förra gången funkade det inte att komma ut på nätet. Jag ska göra ett nytt försök nu. Men kommer det inga bloggar från mig, så är det ett tecken på att hälsohemmet har säkerhetsrutiner för internettandet.

Nu väntar jag ivrigt på att timmarna ska gå så jag får åka på min semester nån gång. Väskan är packad.

Två dagars intensivkörning. Jag låg till och med borta. Hujedamig. Även för den friskaste var det intensivt med förberedelser, seminarier, eftersnack och möten på ett pärlband till sena kvällen.

Min blåsa ställer inte upp. Den verkar inte ha kollat av almanackan. I stället skriker den,  beter sig olämpligt och vill ha uppmärksamhet.

"Skriker" betyder i klartext att den gör betydligt mer ont, att jag verkar ha nån gammal skorplossning fortfarande och att jag har nytt färskt blod i urinen. Fan, också. Jag intalar mig att det nog är ett resultat av skorplossningen och därmed helt normalt. Det funkar delvis. Men symtomen stressar mig också.

"Beter sig olämpligt" betyder att den inte håller tätt. Jag skulle bära bort en lunchbricka idag och springa till ett möte. Då kom en trängning hastigt på och jag hade inte en chans. Det bara rann, där jag stod med brickan i handen. Fyllde bindor och trosor och rann utför benen. Precis innan jag skulle på ett viktigt möte. Piiinsamt. Det var bara att gå och torka efter bästa förmåga och därefter låtsas som ingenting. Det hände en gång till alldeles nyss när jag landade med bilen hemma på gårdsplanen. Jag hann inte in. Samma visa. Men nu var jag i alla fall hemma och kunde rengöra och byta från topp till tå.

Jag anser att blåsor skall göras läskunniga och hänsynstagande. Det värsta är att jag tror att just min blåsa är obildbar. Och ointresserad av hänsyn och hyfs.

Kommande vecka är det hårdkörning på jobbet. Jag kommer att flå runt till olika grupper och möten i ett kompakt schema. Det känns verkligen som om det kommer att vara över gränsen för vad jag egentligen orkar. Men är det inte så det brukar vara? Lite hårdkörning före semestern.

För jag ska ju ha semester snart. På hälsohemmet - eller friskhuset, vilket man nu vill.

Jag längtar hälsokosten och promenaden på Kungsleden som gör mig friskare. Att semestern stavas operation tänker jag bara flyktigt på, när jag vränger tankarna på det här sättet. Och det roar mig.

Idag var jag hos tandläkarn. Ska få en ny krona på en kindtand. Kostar minst 6 000 kr. Suck.

För att nu ta allt syndom-kör, så åkte jag fast i fartkontroll igår också. Körde 40 där det var max 30 mitt inne i stan. Såg inte en kotte. 2 000 spänn. Jag får riktigt hålla i mig för att inte hemfalla åt gud-vad-det-är-synd-om-mig-tankar. Jag kan t ex tänka på att polisen var både ursnygg och trevlig. Mums.

Nåväl. Tandläkarn var det. Jag har berättat för henne om att jag fått cancer sen sist. Det visade sig då att hon haft cancer i ändtarmen för 20 år sen. Cellgiftsbehandlades och fick stomi-påse. Nu ser hon ut att vara hälsan själv. Dels var hon mycket förstående för mitt behov att gå på toaletten mitt under pågående munarbete. Och dets mår jag väldigt bra av att träffa nån som KLARAT av det. Även om det inte är exakt samma, så är det ändå snarlikt. Hennes existens var ett oväntat stöd till mig.

Hur är det med dig, Amnon Lee Israeli, som kommenterar mig då och då. Tack för kommentarerna förresten. Är du en sån som KLARAT det?

Idag fick jag kallelsen. Om exakt två veckor opereras jag igen. Tisdag 18 september. För att få nytt svar på mina tumörers art - eller rättare - Tumörens art, för det är framför allt en, som får stavas med stort T.

Jag kommer att ligga på samma avdelning som förra gången, avdelning 14A. Det blir bra. Vågar jag hoppas på enkelrum den här gången också? Det vore för bra för att vara sant.

Från och med nu ska jag inte ta några smärtstillande, i alla fall inte såna som innehåller Acetylsalicylsyra. Idag är första dagen sen förra operationen som jag inte alls tagit nån smärtstillande. Och jag är besvärad av det onda. Det är inte så att jag har ondare nu än för ett tag sedan. Men jag är mer less. Jag vill bli lämnad ifred ett tag. Jag vill vila från alltihop. Ta en paus och bara glömma. Men den där envetna molande värken i blåsan när jag är trött och nypet i blåsan som ger lätt illamående och obehag när jag kissar, det gär gör att jag inte kan glömma. Och det är klart att jag undrar varför jag har ont. Jag vill veta.

Nu känns dessa två veckor som år. Så långt bort och så efterlängtade.

När bara operationen är gjord... när bara svaret kommit... när bara behandlingen startat... när bara hösten är avklarad... när bara...

Jag har svårt att gilla nuet. Lätt att fly in i en hägrande framtid.

Två veckor kvar. Två långa veckor.

Jag beger mig till Kungliga Huvudstaden för att fira dotter T 25 år. Tog Y-bussen kl 7 och bänkade mig i dubbledäckarens bottenvåning vid ett bord. Nära toaletten.

Kunde bre ut mig för det var glest befolkat idag. Pratade med en kollega/vän om hur det är nuförtiden. Hon ska söka jobb i Huvudstaden och jag ska bli frisk. Det var kontentan av vårt samtal. Hon såg möjligheter för mig med min sjukdom kopplat till mitt jobb. Jag ska grunna på saken själv. Det är klart att arbetsplatser drabbas när en medarbetare får cancer. Det kan säkert hanteras på olika sätt, som hjälper elller stjälper både den cancersjuke och verksamheten.

Med jämna mellanrum gick jag på toaletten. Tills den gången jag klev in i toahytten och blev blöt om fötterna. Hela toalettstolen var vattenfyld och säkert 3 cm av golvet också. Bad om hjälp. Första beskedet var att toaletten måste stängas. Nej, se det funkar då rakt inte med mig som passagerare, lät jag meddela. Nästa besked var att jag skulle få åka med en annan buss. Väntan på att få kliva ur bussen blev panikartad. Det gör förbannat ont att inte få kissa, kan jag förtälja. Hellvete!

Efter några evigheter stannade vi efter vägen och jag kunde rädda mig bakom en gran. Sen kom konktraorder. Toaletten är lagad och jag kan få åka med igen. Om jag bara går på toaletten tillräckligt ofta! Och spolar var gång så inte vattnet smårinner och det blir överfyllt. Det var nåt med en ventil som inte höll tätt. Det var inte svårt att lova.

Tänk vilken nytta jag kunde göra. Dels höll jag toaletten i form för oss alla. Dels bidrog jag till glatt samspråkande i hela bottenvåningen. Alla var empatiskt engagerade.

Jag har i alla fall en läkare som förstår att jag behöver pussla med både mig själv och andra för att få till det. Hon ringde nyss och sa att hon inte grejat att behålla tiden den 13.e och att ny operationstid för mig är 18.e.

Hon fick berätta hur hon tror att jag kommer att må efteråt. Returen (Retur B) är oftast mycket lindrigare än Turen (Tur-B). Jag kommer kanske att kunna åka till Kungliga Huvudstaden och tillsammans med min kollega leda ett seminarium den 21.a med kisspåsen nedstoppad i linningen. Kan jag inte det, så går det bra ändå, men det vore trist för mig. Och jag kan troligen vara i K-fors den 24.e vid det prestigefyllda seminarietillfället med P. Även då med kisspåsen "under kjolen". Sen är jag välkommen tillbaka så att de kan ta bort katetern när jag är mogen.

OM... Om jag bara kan stå på benen, om de inte skrapat hål på blåsan och om min hjärna inte behöver vara knivskarp - för det kommer den inte att vara av diverse mediciner.

Sen månade hon om mig. Dubblera dosen av medicinen x så du inte behöver kissa så ofta och ta gärna lite mer smärtstillande för att avlasta hela det kroppsliga systemet. Och gå och lämna urin på din vårdcentral om en stund och be dem skicka svaret till mig. Då har jag det på måndag. För det är ju onödigt om du dras med en infektion i onödan.

Jag är något blidgad. Och kanske kanske kanske att skadan inte blir så stor, trots allt.

Urk. Stön. Hellvetes djävlars skit och förbannade andedräkt. Skrrrriiiikkkk. Mm. I många rader.

Nu rycker dom i operationsdatument den 13 september. Det får mig ömsom rasande och ömsom nedstämd.

Här har vi har pusslat med schemat, fixat ersättare för mig vissa seminariedagar och jag har helt avbokat mig från andra, bara för att kunna bli opererad den 13.e och vara konvalecent ca en vecka efteråt. Nu vill dom senarelägga operationen en vecka. Det gör att höstens mest angelägna och prestigefyllda dagar också ryker. Det var det här som liksom inte fick hända.

Jag förlorar en hög med pengar och en prestigefylld kontaktyta med viktiga beställare. Dessutom fördröjs ingreppet ytterligare en vecka och det känns inte medicinskt bra. Jag har ökande besvär både i och utom blåsan och är ivrig att få blåsan synad igen.

Ett ändrat operationsdatum kan tyckas vara en bagatell. Men för mig innebär det både administrativt krångel, inkomstförlust och dessutom ett naggat symbolvärde. Operationsdatumet är min trygghet. Rubbas datumet gungar hela jag.

Att ha cancer är inte bara en fråga om insikt och att acceptera livet med den nya vetskapen. Det innebär en himla massa praktiskt krångel med att få till de där behandlingarna också. Här har jag en kanal för min ilska. Nu projicerar jag hela min sjukdomsångest på dem som planerar operationer och som har fler än mig att ta hänsyn till. Det är som om det var deras fel att jag fått cancer. Va skönt det är att ha någon att skylla på. En stund i alla fall.


Dumma dom. Syndomma mig.

När jag tänker på vad jag skriver i min blogg så tycker jag att den ger en rättvisande bild. Man får intrycket att jag över huvud taget inte sysslar med annat än min blifrisk-dom.

Jag vill bara säga att det inte är sant. Inte alls. Men det är blifristankarna som hamnar i bloggen. Det som allt mer fyller min tillvaro är mitt jobb. Mitt underbara meningsfulla livgivande friskfrämjande jobb.

Det här är ju en privat blogg, där jag väljer att inte skriva om arbetet.  Därför blir bilden av min tillvaro obalanserad.