Kontext

Bonnier-artikeln är lämnad och introduktionen till mitt vikariejobb i sommar avklarad. Var på plats under kvällspasset igår 14.30 – 20.30 och morgonpasset idag 7.30 – 12. Abstinensen efter skrivandet är utbytt mot ett rejält tjorv i hjärnan.

Har gjort det här förut några gånger, om än inte med just dessa 6 personer, som kallas brukare eller boende i ett gruppboende för funktionshindrade. Finns anledning att reflektera över benämningen, men det gör jag inte nu. Helt klart är att de behöver hjälp i sitt dagliga leverne och helt klart är att de är mer än sitt funktionshinder. Riktiga personligheter och original är de. Ska bli ett sant nöje att lära känna dem.

Hjärnan är full av små detaljer som ska kommas ihåg. Viktigast är vilka som ska ha mediciner och när och hur deras matvanor är. Det handlar också om hur de ska rakas, om tandborstning på både det ena och det andra sättet, om någon som har begränsningar i antal telefonsamtal som får ringas, hur mycket  snus som får förbrukas, om dörrar som ska vara antingen öppna eller stängda, om rymningsrisk, om viss våldsamhet i särskilda situationer, om händer som ska smörjas och stjärtar som ska tvättas, om städning, om bokningar av tvättider, om tvättning och handling, kvitton, kassor, rapporteringar… etc etc i en lång komihågrad som är ett enda tjorv i min begränsade hjärna just nu.  När min vikarietid börjar nästa vecka har alla boende semester och är hemma på dagarna. Det kan vara lite oroligt då, särskilt med ny personal. Trots allt det här så tänker jag att det nog ska gå bra. Jag tycker att ”mina” boende har varit öppna och tillmötesgående. En del kan man faktiskt fråga och resonera med.

En av de boende ställer grundläggande pedagogik över ända. Han är allt som oftast som en trotsig 3-åring och ofta fungerar tvärtom-språket för att snabba på whatever. - Nä, nu får du sluta vara så där glad, nu får du absolut inte stiga upp och klä dig och vad du än gör, så ska du inte till jobbet idag. Jag som tycker det är roligt att bekräfta ett plirigt leende. Men jag ska nog lära mig balansera även detta mitt behov.

Märker också av att jag rör mig ständigt,  timme efter timme. Det är nåt annat än att sitta vid datorn och tänka och skriva en artikel  eller sitta på ett tåg och prata med nån i telefon. Har redan skavsår på fötterna. Men mest  av allt har jag tjorv i hjärnan.

Det är inlämningsdags på artikeln till Bonniers Business Publishing. Jag filar och filar, går från klarhet till klarhet, det blir nog bättre och bättre… förhoppningsvis. Pennan är glödhet just nu. Ikväll ska jag skicka artikeln.

Men nån bok blir det inte. Jag har tagit mitt eget förnuft till fånga och kastat in handduken. Åtminstone just nu och åtminstone med en ettårig tidplan. Min skrivarkollega verkar följa mig. Det var bara inte rimligt att satsa på ett så oekonomiskt kort när börsen är tom. Förstår inte hur jag ens kunde tänka tanken.

Men. Det finns ett men här. Inget hindrar att jag och vi skriver successivt på vår hemsida. Tillbaka till den ursprungliga idén, helt enkelt. Där kan vi göra småartiklar och stora artiklar och gud vet vad. Kanske kan det så småningom sammanställas till en bok… om vi känner för det då. Under tiden bygger vi i alla fall nåt värde för företaget. Jag är riktigt nöjd med vändningen.

Kvällen före midsommarafton kom jag hem efter ännu en sejour i Drottningstaden. En ny partner har fått certifikat och konsultväska. Diverse kundmöten. Sommaren flyttar in i min hjärna.

Vittjade också sista omdömet på AI-kursen, alltså Appreciative Inquiry.  Ännu en gång blev jag mest bara irriterad och beklämd. Jag har blivit godkänd, och det är väl i och för sig skönt, men det är nåt som inte smakar bra.... Det som gör mig beklämd är … ja, det vet jag egentligen inte riktigt … men det är nåt med den filosofiska grunden för kursen. Det vilar en diffus positivistisk matta på alltihop som inte hör hemma där. Mina svar kommer delvis från en annan filosofisk / teoretisk planet än lärarens och institutionens. Jag skulle med lätthet kunnat anpassa svaren så att läraren skulle bli nöjd, men det förmår jag bara inte. Hellre underkänd än att göra avkall på mina grundläggande värderingar.

Egentligen tycker jag att min egen reaktion är intressant. Varför så irriterad? Det handlar ju bara  om en distanskurs på några ynka poäng! Kursen är marginell i utbudet av universitetets kurser. Men bedrövelsen handlar om den vetenskapliga grunden som presenteras som en sanning. Och kursen innehåll, Appreciative Inquiry, är för viktig för mig för att jag ska låta det passera obemärkt i mig.

Jag tog mig en funderare när jag lämnade in sista uppgiften. Gjorde en god analys för jag antog att jag skulle få precis det betyg jag fick, nämligen C. Jag antog att jag inte skulle matcha hans mall för korrekta svar, särskilt de moment där jag inte ens accepterade frågan, så som den var formulerad.

Ex. Vilka mätbara resultat ledde metoden till? Jag pläderade för att en metod, vår metod, i sig inte isolerat och urskiljbart kan tillmätas resultat, därtill är situationen alltför komplex och sammanhangsberoende och metoden i sig alldeles för oprecis. Vidare pläderade jag för vanskligheten i att tillskriva resultaten objektiv mätbarhet. Mjuka modeller ger mjuka resultat och att tillskriva resultaten objektiv mätbarhet är som att tycka det är vetenskapligt ok att bedöma "en italiensk buffé i glada vänners lag" med "småspik". Jag fick naturligtvis inga poäng på detta, för jag hade ju inte svarat på frågan. Min analys ansågs ”mager”. Om det är vi inte överens.  Enligt mitt sätt att se på saken tillförde jag visdom som tagit mig ett antal forskningsteoretiska böcker och år att grubbla över.

Nej, det känns inte bra. Men, jag är i alla fall godkänd och klar och så hade jag ju gissat rätt vad mitt betyg anbelangar. Så jag är inte alldeles ute och cyklar. Godkänd och klar utan att det känns gott och klart. Och jag har bestämt mig för att inte bråka mer. Tror inte det gör någon skillnad. Varken för mig, institutionen eller kommande kurser. Jag har gjort mitt.

Jag förbryllas av att en styrkebaserad kurs gett mig så mycken frustration, irritation och huvudbry. Ligger det månne  sakens natur? När det positiva belyses så sätts ljuset även på skuggorna. ???

Min dotter jobbar på kollo några veckor nu i sommar. Den dagen då dom gifte sig, Viktoria och Daniel, fick även barnen på kollo gifta sig. Alla som ville gifta sig fick göra det och dom som inte ville slapp. Det blev par och triader och kvartetter. Alltså månggifte. Det blev giftermål mellan killar och mellan tjejer och blandat. Jag tycker att det här är himla gulligt (1).

Såg på TV att det var princesskarneval i en Värmländsk stad. Alla möjliga människor satte på sig ett diadem eller en krona och gick ut i en glädjekarneval. Himla gulligt det med (2).

Just nu sitter jag på tåg. En SJ-personal gick runt och bjöd på choklad. Den var menad till 1.a klass under bröllopet och de har fått en himla massa över, så nu gick hon och delade ut i 2.a klass. Mums. Gulligt (3). Den var verkligt god.

I kronprincessliga huvudstaden blev tiden kort mellan tågen. Jag dristade mig ändå att leta reda på Chefstidningen i den där Pressbyrån med de många tidningarna, som jag fotat tidigare. Bad om hjälp att hitta i mängden. Aj, aj, vad tiden gick. Aj, aj vilken kö det var att betala. Jag chansade och ställde mig snällt i kön. Det blev frågan om sekunder på slutet. Och de landade inte på min sida. Tåget stod där men jag kunde inte öppna dörren. Det kändes som jag stod där i evigheter framför tåget. Provade olika dörrar, men nej. Då gick jag till SJ-hytten på Centralen och  där bokades, under allmänt empatiskt och vänligt bemötande, min biljett om till ett en timme senare tåg + en chokladask (samma goda sort som tidigare, smaksatt med blåbär respektive lingon). Gulligt igen (4).

Så enkelt det är att göra nåt lite kul och  kärleksfullt. Egentligen.

Nu har jag träffat den gamle vännen i fråga. Det var så trevligt så jag är smått tagen.

Inte minns jag att han var så social. Vi drog översiktligt våra dryga 40 år sen sist i mitt vardagsrum.  Inte minns jag sammansättningen av gänget, nog minns jag en hel del tedrickande. Sen pratade vi över Karl-Alfred-paj och jag tog för mig av lunchens tomatsallad. Inte minns jag att vi hade vänslats och hånglat. Inte minns jag att jag ville bli tillsammans med honom medan han bara var förvirrad. Tomater och ostbitar sprätte över både mej, bord och golv. Inte minns jag att han gick ut två år före mig och att vi faktiskt bara umgicks under ett enda år då jag var alldeles ny i stan. Och inte minns jag att lägenheten där han bodde hade ett stort panoramafönster.

Han har varit både lärare och engagerad i digitaliseringen av musikbranschen, debattör, aktör och säljare med bla musikskolor och musikhandlare som målgrupp. Alla vet vem han är inom en viss krets. Snacka om nutidshistoria. Själv har jag ju varit både arkitekt, grafisk formgivare och numera organisationskonsult och på sistone pluggat. Jag skröt över mina studier som gett mig en lånad  fyrkanthatt med tofs. Båda verkar vara av den nyfikna intresserade sorten.

Till kaffet klarade jag hyfsat av en frågetävlig om vår stad. Frågorna var svåra. Han hade gjort den till grabbgänget, mestadels pianister, som träffas regelbundet och skvallrar. Förstår att de kommer att ha himla roligt när de går igenom frågorna. Nu fick han lite skvaller att ta med sig till gänget.

Ja, det var en soligt trevlig stund i en för övrigt ösregnande vardag. Rena rama semestern.

Nu har ännu en kompis dykt upp från glömskans dimmor. En hane. Han tillhörde ett av mina kompisgäng under gymnasietiden, det gänget med intresse för klassisk musik. Han var duktig pianist och gick nog ett år före mig. Vad jag vet blev han aldrig proffs, vilket några av de andra blev. Minns en pappa men ingen mamma och en lägenhet vid vattnet. Men lägenheten var mörk. Det var nåt mörkt över nåt. Det är ungefär allt.

Jag gläder mig åt att träffas. Det blir 40 års summering av våra respektive liv, alltså ett stycke nutidshistoria.

Nämnde person ringde igår kväll. Jag hade lagt mig och mer eller mindre somnat, för jag var rätt trött efter att ha klivit upp kl 3 på morgonen för att kunna ta ett tidigt tåg till staden Ö nära grannlandet i väster. Och. Riiing. - Hej, Det är KD. Tänk, jag kopplade med en gång. Är det inte fascinerande? Ingen kontakt på 40 år, ingen gammal kärlek ens, bara kompis. Och jag visste precis vem det var som ringde.

Är inte detta ålderstecken? Båda att bli uppsökt efter 40 år och att direkt koppla vem som ringde.

Snart börjar jag som sommarvikarie på ett gruppboende för funktionshindrade inom socialtjänsten. Var på en givande vikarieintroduktion igår. Känns stimulerande och även lite skakigt. Åtminstone en av de boende har våldsamma tendenser och jag är undrande över min förmåga att hantera våldsam aggressivitet och – apropå det jag skriver om i förra bloggen - det verkar inte helt lätt att verka uppskattande och styrkebaserat. Mannen ifråga fungerar väl med inte-budskap. Nu ska du inte gå upp – för att få honom att kliva up. Nu får du inte stå i betalkön – för att få honom att ställa sig i kön för att betala och gå hem.

Nyligen lämnade jag in mina sista uppgifter i AI-studierna på 7,5 poäng.  Det var en mindre samling sidor, som ligger mycken tankemöda bakom. Jag liknade olika AI-initiativs komplexitet med metaforerna stad respektive hus. Att planera AI-initiativ för grupputveckling och andra mindre system är som att rita hus, att planera genomgripande AI-initiativ i stora organisationer är som att rita städer. De behöver olika detaljeringsnivå och bedömningsgrunder. Jag tycker att mina organisationsutvecklande initiativ (stad) bedömts med husets bedömningskriterier. Befarar att kursledningen inte riktigt hajar vad jag skrivit. Själv tycker jag att jag verkligen kom fram till nåt. Jag förstod i alla fall själv varför jag en tid varit så frustrerad och det är gott nog. Min tilltro till kursledningens förmåga i detta avseende är inte stor. Jag har varit obekväm och efterlyst kursspecifika bedömningskriterier. Jag smakar på den frustration som ligger i akademins och bedömarens makt och studentens utsatthet. Och nåväl, jag förstår att det inte alls är lätt att ha mig som student. Men likväl känns det att känna sig undervärderad.

I vår har jag ägnat en hel del tid åt att skriva en serie bloggar om CSR och AI på vårt företags hemsida. Bloggarna  förmedlar steg för steg CSR, om företags samhällsansvar, och AI, om styrkebaserat förändringsarbete.

Nu kastar jag mig över färdigställandet av en artikel om AI riktad till första linjens chefer till Bonniers Business Pubishing. Den har legat nästan klar länge och ska nu få sina sista timmars finish. Fast det blir nog dagar. Den ska vara helt klar på måndag efter midsommar.

Sedan en tid för jag samtal med ett annat förlag inom Bonnier-koncernen om att skriva en bok om AI och styrkebaserat förändringsarbete. Synopsis är presenterad och jag träffade förlagsredaktören nu i början av juni. Den boken vill jag skriva med en kollega i drottningstaden. På Bonniers är de intresserade utan att ha fattat beslut, och så kan man väl säga om oss också.

Det är ett stort jobb med att skriva en rejäl bok på bortemot 300-400 sidor och ingen väntar sig en kioskvältare. Det är alltså definitivt inte för pengarna, som i bästa fall betalar arbetet efter ett antal år. Förmodligen bestämmer vi oss för att satsa.  För oss innebär samarbetet med Bonniers att först förtydliga målgrupperna och skriva några provkapitel. Det kan ske under sommaren. Efter det bestämmer sig förlaget om de ska satsa eller inte. Först till hösten kan det bli fråga om ett kontrakt. I sommar kan jag alltså komma att vara både sommarvikarie på ett gruppboende för funktionshindrade inom socialtjänsten och  bokförfattare. Så det kan bli. Kanske.

Förutom dessa skriftliga projekt skriver jag ju i denna blogg. Man kan undra varför jag över huvud taget håller på så här med pennan i högsta hugg. Jag är ju faktiskt inte journalist.

Det pågår medial yra kring kronprincessbröllop och fotbolls-VM. TV-tablåerna är nedlusade och jag känner mig övergiven. Jag saknar mitt Så ska det låta på fredagskvällen. Det är helt sanslöst vad det satsas på dessa event. Och det är fascinerande hur ointresserad jag är av de båda. Möjligen är det intressant som fenomen betraktat. Men jag skiter faktiskt i vilket diadem Viktoria har på sig och hur klänningen är skuren och jag skiter fullkomligt i den där bollen som sparkas hit och dit av skickliga ben från olika länder och vilka deras tränare är.

Såg en VM invigningskonsert med gungiga artister från Afrika och Amerika. Häftigt. Det slår mig hur gigantiskt stort evenemanget är. Det pratas om global ening. Miljarder och åter miljarder människor kommer att se dem. Grabbarna. Det är ett gigantiskt manligt evenemang. Kanske jordens största maniliga event? Och va känslomässiga de här herrarna är. De är nostalgiska kring bollar som gått in i mål från snart 100 år tillbaka.

Den frågan ställer jag mig efter att ha fått en kommentar på min blogg Mötesplatsen :-(

Vildhunden (en vän från en tidigare omgång medlemskap i Mötesplatsen och den som inspirerade mig att börja blogga) skrev: ”På den tiden jag var "aktiv" så uppgav alla jag surrade med att de blivit utsatta för kränkningar eller fått "skamliga förslag" på dejtingsajter. Jag var "förföljd" en tid av en kvinna men det löste sig när hon blev avstängd. Jag har aldrig blockerat eller anmält någon men de kvinnor som trakasserades löste oftast problemet med att blockera personerna som "förföljde" dem.”

Jag lever i den tron ätt kränkare och trakasserare är ett fåtal personer och att de därför lätt kan rensas bort ur systemet. Den här kommentaren ger en helt annan bild. Tänk om den är rättvisande och att kränkningar och trakasserier snarare är regel än undantag? Då träder en helt annan bild fram. Den växande kontaktbranschen drivs med delvis sjuka drivkrafter och att branschen som sådan är sjuk.

Å andra sidan – om man har kontakt med 100 personer och en av dem faller utanför netikett-ramarna, så är det 1 % av brukarna. Kanske dumt att döma branschen efter 1 %. Men då borde de kunna rensas ut. Mitt rättsmedvetande säger mig att om jag är med i en kontaktförmedling som utger sig för att vara just och seriös, så skall jag inte ens riskera att bli kränkt.

Fortfarande undrar jag över hur vanligt det är med kränkningar. Tänker på tv-programmet Uppdrag granskning. Skulle vara intressant med deras granskning.

Jag är en människa som inte trivs med att vara sur och gnällig. Har stort behov av att agera istället. I förra bloggen är jag genomgående ilsken och sur. Det är mot min natur. Vad kan jag då göra? Hur kan jag tänka kring etikett på nätet och vad kan jag göra? Det finns ju massor med människor som mobbas och trakasseras. Att vara passiv är ju att vara medaktör!

Kan nätet användas destruktivt, så kan det väl också användas konstruktivt, tänkte jag. Borde inte jag starta end grupp på FaceBook som heter Netikett? Jag kollade först och, jo, den gruppen finns redan. Den startades 6 april i år. Jag är med i den nu. Med mig har den 37 medlemmar idag. Blir spännande att se om det finns nån attraktionskraft att tala om i en sån grupp.

Jag vill inte bara uppträda just på nätet själv utan och ta ställning för god nätkultur, utan också, om jag kan, agera motverkande till dålig nätkultur. Jag förstår att det är mera vanskligt och inte så lätt med gränsdragningar för vad som är vad. Då kan det vara bra att ventillera frågorna i ett forum som detta.

Om Netikett på FaceBook kan man läsa följande på  http://www.facebook.com/home.php#!/group.php?gid=109020272461650

Kategori: Internet och teknik - Nätkultur

Beskrivning: Syftet med den här gruppen är att skapa och sprida en modern vägledning för nät-etikett, "netikett".

En väl förankrad netikett kan hjälpa användare på nätet att motverka olämpligt uppträdande genom att så att säga hålla efter varandra. Den kan också hjälpa föräldrar, lärare och andra vuxna att uppmuntra god nätkultur.

Gå gärna med i gruppen om du vill antingen vara med och bidra till utformningen av vägledningen, eller bara visa ditt stöd.

Sekretesstyp: Öppet: Allt innehåll är offentligt.

Jag har fullföljt utträdet ur Mötesplatsens kontaktförmedling. Har inte kunnat göra det tidigare, kontraktstiden måste gå ut först. Nu var tiden mogen och jag hängde så att säga på låset. Valde att till Mötesplatsen nogsamt förklara anledningen till utträdet, vad som skulle fått mig att stanna kvar och avslutade med kontaktuppgifter till mig, om utifall...

Jag vill att kränkare skall portas från Mötesplatsen helt och hållet, inte bara att jag blockerar personen ifråga. Jag bidrar gärna till ett bra kommunikationsklimat och en trygg plats för kontakter. Tar absolut avstånd från förmedlingar där man inte med kraft tar itu med kränkare. Så kom det sig att Mötesplatsen blev en sur gubbe i min värld.

Döma av min ilska skulle man kunna tro att jag blivit utsatt för långvariga trakasserier. Men så är det inte. Jag har ”bara” fått avspisande surmulna kommentarer och så har jag fått en kommentar från ”Mercedes” på Mötesplatsen. Har ingen lust att anonymisera honom längre. Det här räcker för att jag ska tacka för mig.

Saxat från min tidigare blogg Inget för mig: T ex fick jag besök av ett  ”Bilmärke” (inte hans riktiga alias) i en mellansvensk stad. Läste om honom att han var änkeman efter en 40-årig relation och frun dog i cancer. Hans familj och vänner unnade honom att gå vidare i livet. Till honom skrev jag ”Tack för besöket. Lycka till.” …  …Han skrev ”Vilket besök? du ser ut som en ja du vet men jag vill inte besöka sådan som dig ditt äkel.”

Jag är helt enkelt fortfarande förbannad. Mötesplatsen ståtar med att vara Sveriges bästa kontaktförmedling med ett etiskt varumärke som för mig är ihåligt. Jag skulle önska att de agerade kraftfullt för att stävja sånt här. Det ska inte vara en fråga om att jag själv ska blockera kränkarna. De ska rensas bort från systemet, tycker jag. Tvätta byken! När jag gick in för att fullfölja mitt uträde såg jag att jag hade ett brev. Det var från en kvinna som också blivit kränkt och som också går ur. Det var  makabert skönt att känna systerskapet och det gör mig än mer på krigsstigen. Jag undrar hur vanligt det här är egentligen?

Jag verkar vara osedvanligt krigisk nu för tiden. Det tillhör inte det vanliga att jag bråkar så här. Surt.

Nu märker jag av att jag nått en mogen ålder då jag inte bryr mig så mycket om att vara underdånigt till lags. Närmare bestämt är jag på nån sorts krigsstig.

Kursen i AI går mot sitt slut och jag har nyss fått tillbaka en skriftlig uppgift med betyget C på en 5-gradig skala. Inget märkvärdigt med det, kan man tycka. Men det tycker jag. För jag ser mig som en stjärna på kursen med höga kunskaper, god reflektionsförmåga och dessutom vässad i både tal och skrift. Jag är inte den enda stjärnan, men definitivt en av tungviktarna där. Jag tänkte om mitt eget arbete att det var mer eller mindre lysande inom ramen för vad som kan krävas av ett delmoment i en 7,5 p kurs. Jag blev alltså rejält förvånad då jag fick omdömet. Hade funderingar kring om han ville sätta dit mig – för jag har väl varit en besvärlig student kan jag tro.

Jag bestämde mig för att vara obekväm. Tog reda på… nja, jag försökte ta reda på hur man gör om man vill få bedömningen granskad. Fick ett osäkert råd att be examinatorn titta på arbetet. Och det har jag gjort. Lite bävande, men mest bara så där bitchigt kärringaktigt som rubriken antyder. Jag har bett om både en kompletterande bedömning och tydliga bedömningskriterier till nästa uppgift. Jag menar att jag i längden hjälper institutionen med att höja kvalitén på kursen och jag skiter i vad de tycker om mig egentligen.

Det tog hus i helsike. Nu händer det saker. Och jag studerar tillvaron med ett intresserat leende på läpparna.

Jag har fått tillgång till bedömningskriterierna och ser att mitt arbete är uppstyckat i en räcka bedömningsbara småkomponenter utan att dessa är sedda i ett helhetsperspektiv. Jag ser fram emot den alternativa bedömningen.