Kontext

Igår, den 24-e september var enmånadsdagen av tvillingarnas födelse.

Hipp hipp hurra.
Det här går ju bra.

Summering. Det går i det stora hela väldigt bra för tvillingfamiljen och jag gläder mig bara mer och mer. Jag är åter på väg söderöver och skall träffa tvillingfamiljen på SÖS en stund idag.

Om mig

Jag märker att jag söker varje möjligt tillfälle att kunna hälsa på. Det har hittills blivit ca en gång i veckan. Inte illa med tanke på de geografiska avstånden. Mentalt börjar jag fundera hur allt kommer att fungera då de kommer hem från SÖS och då en ny långvarig vardag tar vid.

Jag hör mig vara mormorpratande med min omgivning. Det är på ett nytt sätt givande att prata om grand-mor-skapets glädje med andra införstådda. Grand-mor är mormor eller farmor i mitt språkbruk. Vi bildar en särskild klan där grand-mor-pratets olika detaljer är OK. Vi pratar om glädjen över att hundraprocentigt ge sig hän utan att bära ansvaret 24 timmar om dygnet. Vi pratar om vikten att knyta an tidigt och ynnesten att kunna avlasta föräldrarna så småningom. På resan till Drottningstaden igår pratade jag med en kompis som var på väg att hämta sitt 1,5-åriga barnbarn för en veckas vistelse hos farmor, alltså min kompis. Det var inget fel på den förväntansfulla glädjen kan jag säga. Vi pratar också om vikten av att ha ett eget liv och må bra själv. I mitt fall är det inte förenat med någon ansträngning att ha ett eget liv. Jag får tvärt om se till att jag också har ett liv till för de mina. Och att kunna kombinera världarna. Det ska gå bara bra har jag tänkt. Det ena utesluter inte det andra. Jag är tacksam över valet att inte doktorera eller läsa ytterligare en universitetskurs. Kunde ha hängt på ett gäng som läser systemteori, men avstod. Insiktsfullt, tycker jag själv.

Om tvillingarna

Den större tjejen väger 2 kilo och är nu en fri kvinna som kan suga i sig allt hon behöver själv och göra sig av med resterna. Ingen sond, inga sladdar och inga slangar. Med henne kan de lätt ligga och gosa i sängen eller gå ut på små promenader. Om hon var ensambarn skulle de inte längre vara kvar på SÖS.

Den mindre tjejen har haft dippar i syreupptagningsförmågan och behövt syrgasförstärkning då och då. Ett tag ökade hon inte i vikt heller, men nu har hon åter börjat ta sig. Väger ca 1,3 kilo. Prognosen är att hon behöver övervakning på SÖS någon vecka till.

Båda undersöks på diverse olika sätt och resultaten säger antingen att det är helt bra eller inte något att bekymra sig över.

Om tvillingarnas föräldrar

Mamman, min dotter, är en klippa i det stora hela. Hon har haft en period av trassel med brösten. Spruckna bröstvårtor, mjölkstockning och febertoppar. Den tiden är i princip över då hon lärt sig hantera sig själv och brösten så att de håller sig lugna. T ex har tjejerna fått suga mjölk från en särskild nappflaska med extra sugmotstånd för att stimulera deras sugförmåga utan att brösten ska fara illa. Fetvadd, vatten, regelbundenhet och lugn-och-ro är medicinen.

Pappan är även fortsättningsvis den stabila klippan som skapar god stämning och väx-miljö för de sina. Mån om kroppskontakten med sina döttrar och mån om att de anhöriga ska kunna knyta an – inom ramen för att familjen ska få det lugn och den ro som de behöver. Han är bästa tänkbara pappa i rådande situation. Närvarande, älskande, positivt tänkande och ansvarsfull. En riktig stor fet pärla.

Lilla familjen har kunnat gå på promenad utomhus allihopa och då hade minstingen en portabel övervakningsapparatur med sig. Hon var känslig för hur vagnen lutade. Det var ett stort steg för familjen att kunna komma utanför husets väggar en stund. Ett steg mot resten av livet på egen hand i frihet.

Det var en-månads-summeringen. Det går fin-fint det här.

Jag drar en andra vågens lättnadens suck. Första vågens lättnad var att förlossningen gick vägen.

Det här är den första roande händelsen

Jag klev upp i ottan och tog tåget från huvudstaden till regionhuvudstaden. Därefter gällde att kajka med buss de sista 6 milen hem. Det har jag gjort många många gånger. Den här morgonen regnade det. Det ösregnade. Intresset att komma ombord på bussen snabbt var större än vanligt. Jag gick i rusket med raska steg till platsen där busen brukar stå. Bussen stod redan framme. Skönt.

-  Är det här bussen som tar mig till H? ( Jag sade hela namnet på den stad där jag bor)

-  Nej

Punkt. Jag dröjde kvar för att höra om han möjligen hade kompletterande information att ge mig. Det verkade han ha. Han sa

-  Det är det verkligen inte.

Jag ställde mig snällt i ösregnet att vänta. Efter ett tag kom nästa buss. En känsla av att ha blivit räddad infann sig. Ut klev en chaufför som med hög och informativ stämma sa till alla oss i regnet väntande

- Alla som inte har siffran 10 på biljetten är ovälkomna på den här bussen. Å så förtydligade han sig.

- Det är bara ni med siffran 10 som är välkomna.

På min biljett stod buss 100. Och jag hade fattat budskapet. Jag var ovälkommen. Stod därför snällt kvar och väntade ytterligare ett tag. I regnet. Funderade över vad det gör med en att ha kommit till den norrländska fåordigheten och möter folk som inte verkar ha gått ens första lektionen i servicekunskap. Blev faktiskt på gott humör och fnissade inombords. Jag funderade på hur det skulle vara att själv vara så fenomenalt ohjälpsam och anti. Det skulle vara nåt att utforska, tänkte jag.

På den tredje bussen var jag välkommen. Efter att ha stått i kö för att komma in en låååång stund. För de som var före mig hade nåt fel betalningssätt som Y-bussen (som numera kör sträckan) inte kunde ta emot. Det gick inte med än det ena, än det andra betalningssättet. Men min biljett dög så fint så fint när jag väl kommit ombord.

Den andra upplevelsen

Strax efter hemkomsten bar det iväg till tandläkarn. Jag hann duscha och borsta tanden. En hitresande kirurg skulle sätta en titanskruv i mitt skelett (käkbenet). Han var mycket pedagogisk och visade vad som skulle göras och hur det skulle gå till. Det är en rejäl skruv, den där titanskruven, så det vill till att den får plats. I mitt fall bedömdes det att jag skulle ha tillräckligt med benmassa att fästa den i.

Senare, när han höll på att borra och ha sig, så fick jag det mesta beröm jag fått på länge.

- Du har verkligen en rejäl benbredd för att fästa skruven och finfin benmassa. Fast och fin.

Det kändes rekorderligt på någe vis. Här har vi en rejäl dam av prima virke. Det roar mig att få ett sånt fint beröm och att det går att berömma så olika saker. Och så undrar jag ju med förfäran hur benmassan skulle kunna vara om den inte var rejält fast och fin.

Här sitter jag i vår nya kontorslokal i absoluta hjärtat av Drottningstaden. Jag borde känna av stadspulsen, men här är tyst som i graven. Inte en kotte inne, eller möjligen en som skrotar långt bort så jag inte hör. Sitter mot gården och hör därför inte gatans brus och ljud. Nej, lugnt och skönt är det.

Jag betar av den ena grejen efter den andra som lagt sig på hög. Den där högen som bara blir högre och högre och som jag undrar hur jag ska förhålla mig till, egentligen. Nu får jag en del kontorsjobb gjort och det känns skönt. Mellan de olika att-göra-grejorna lutar jag mig tillbaka i min sköna kontorsstol och drömmer mig bort en stund. Till SÖS.

Jag kan känna värmen i mitt knä och babydoften i min näsa. Jag ser framför mig de bekymrade blodröda anletsdragen när hon brakade loss och sket så det stod härliga till. Jag kan känna det ostadiga huvudet när jag lade upp henne på axeln att rapa. Jag kan se de stillsamma anletsdragen när maten började mätta magen och sömntåget kom farande innan måltiden var avklarad.

Det var jag som fick den stora äran att mata henne. Först med den särskilda nappflaska som ger extra sugmotstånd och som ska träna henne i sugandets konst. Sen med sondmatning, 2 streck på den där sprutan per minut. Om hon, den större tösabiten, varit ensambarn hade de varit utskrivna vid det här laget, hemskickade att klara av föräldraskapet helt på egen hand.

Den mindre tösabiten är inte redo för hemfärd än. Hon behöver växa på sig så att de mest basala funktionerna har stabiliserats. Där är hon inte än. Hon behöver väntas in.

När jag har suttit i dessa minnen en stund säger jag till mig själv att göra nästa grej på att-göra-listan och med en suck överger jag de små liven i tanken. Med en känsla av att ha varit med om nåt stort. Jag har matat henne!!!! Jag utsätter mig för vanebildande beteende. Jag har torskat dit. Rejält.

Jag tog som vanligt taxi till bussen som tar mig till tåget som tar mig till… ja, jag ska till Drottningstaden igen och stanna till en sväng hos tvillingfamiljen på SÖS. Full av bubbel över att återse de små – och stora – kunde jag inte låta bli att berätta för taxichauffören om det STORA mötet.

- Jag måste få berätta vart jag ska. Jag ska stanna till på SÖS och träffa mina ganska nyfödda barnbarn. Tvillingar. Enäggstvillingar. (Brännavägen och OK-rondellen).

Jag var väl medveten om att det är ”svårslaget”, men är man stolt och uppfylld så är man. Då får man ta till de knep som står till buds. Dessutom blir det mera verkligt då jag kommunicerar det.

Det var som att trycka på knappen. Först var han deltagande och empatiskt förstående inför det stora i att träffa barnbarnen. Han gjorde ett riktigt bra inkännande jobb. (Gånsviksvägen)

Sen kom han loss. (Gånsviksvägen - Nybrogatan.) Han berättade att han blev morfar för fyra år sedan. En liten gullklimp till kille som han älskar att vara med. De första tre åren bodde pojken hemma hos morfar. Nu åker han och hämtar honom då han är ledig och då får mamman säga vad hon vill. Sen berättade han att mamman var ung, bara 17 år då hon blev mamma. Hon gick på gymnasiet, hotell- och restaurang. - Vi tyckte hon blev lite tjock och tänkte att de nog provsmakar en hel del där på restaurang-skolan. Inte så konstigt. En vacker dag sa hon till mig att nu får du skjutsa mig till BB. Hon hade inte sagt nånting. Inte på hela tiden. (Nybrogatan, ungefär vid kommunhuset.)

- Först hade hon förnekat tillståndet för sig själv. Sen hade hon mörkat för oss alla i sin omgivning. Min flickvän blev alldeles förkrossad över att hon känt sig tvungen eller valt att hålla inne med en så stor händelse.

- I början blev det trassel med Socialen. Hon ville inte tala om vem pappan var. Vi vet vem det är, men... Han har varit våldsam, misshandlat henne, mordhotat och haft sig en längre tid och nu har han flyttat utomlands. Hon vill inte ha med pappan att göra. Men på Soc blev det problem.

– Bara så att du vet det, så kommer du att få livslånga problem, sade de.

- Tufft att bli förälder med de ”lyckönskande” orden, sade han.

- Jag har varit borta mycket, är yrkesfiskare och har seglat över delar hela jordklotet, Barents hav bl a. Sen pojken kom bestämde jag mig för att stanna hemma och finnas till hands för honom. Han är min ögonsten. Vi har det så himla kul ihop. Så nu kör jag taxi. (Rondellen vid Järnvägsstationen)

Vi enades om att den delvis sorgliga inledningen på historien nu har ett mycket lyckligt anslag. (Resecentrum)

Hur lång taxifärden var? Tja, sisådär 5-6 minuter. På sin höjd. Inklusive kort-betalning. Ett helt liv på några minuter. När knappen väl var tryckt på.

Ja, då är jag hemma igen. Två nätter. Två saker ägnar jag mig åt (förutom en del jobb). Trattkantareller och wordfeud.

Besökte ett av mina trattkantarellställen igår eftermiddag. Chockerades av åsynen.

Lilla Ann-skogen (ett hemsnickrat namn) har blivit ett kalhygge.

Det hindrade inte att jag kunde få med mig en rejäl korg trattisar på just ingen tid alls. Det finns massor med svamp. Trattisarna växte där de skulle i randen av kalhygget.

Å så var det då Wordfeud. Senaste App-plågan, har jag förstått. Ett beroendeframkallande spel för intellektuella. Det är helt enklet Alfapet på mobilen. Man kan spela med vänner eller helt okända motspelare. Jag har åkt dit. Den enda som jag känner av dem jag spelar med är sonens fru. I övrigt raggar jag bara upp spelkompisar genom ett enklet knapptryck. Det är nästan farligt kul. Men jag störs över spelreglerna och avsaknaden av vissa normala ord.

En annan sak som är svårt beroendeframkallande är tvillingbesök. I morgon under ett uppehåll i Huvudstaden har jag fått efterlängtad audiens till SÖS för besök av de två små (tvillingarna) och de två stora (föräldrarna). Ååååå. Det är ungefär vad jag har att säga. Ååååå.

Förstår om föräldrarna börjar klättra efter väggarna av sin "husarrest", det där familjerummet på SÖS och en och annan beordrad promenad utanför huset. De har bott där i drygt 3 veckor med jour dygnet runt. Rimligen borde detta sätta sina spår i humöret på två rörliga aktiva föräldrar. Den lite större tjejen växer bra medan den lite mindre fortfarande kämpar med sin förkylning, vilket sätter spår i tillväxten. Hon kan gärna få växa lite mer än hon gör. Heja tjejen, heja heja. I morgon kommer jag och hälsar på er och talar om för er hur viktigt det är att växa och bli större. Bara så att ni vet. Jag längtar så. Abstinensen är påtaglig. Åååååå.

När jag häromdagen, igår närmare bestämt, satt i bilen på väg hem från ett uppdrag, lyssnade jag på ett pratprogram av något slag på radio. Har ingen aning om vad programmet hette. En kvinna, författare till en bok om en självupplevd situation, intervjuades. Hon hade skrivit om tiden med ett svårt sjukt barn och hur det påverkade henne.

Sonen var 15 då en aggressiv cancer drabbade honom. Hon, mamman, stålsatte sig en längre tid under undersökningar och behandlingar. Det var en öppen fråga om han skulle överleva. Efter något år var sonen opererad och behandlad i olika omgångar och dagen kom då han så att säga var färdigbehandlad. Återstod bara kontroller ett antal år framöver. Han hade överlevt och var i princip frisk.

Då rasade hon ihop. Hon mådde så dåligt att läkaren sjukskrev henne en månad, en månad till, en till och så vidare tills Försärkringskassan kom gallopperande och sa att det här går inte. Tillbaka i jobb med dig. Läkaren och hon själv ville ta det lite mjukt, 25% först, sen 50%, 75% för att så småningom klara av 100%. Försäkringskassan sa 100% omedelbums!

Men hon var faktiskt inte arbetsförmögen. Hon provade. På hennes gamla jobb började de också knota, vilket man kan förstå. Till slut fann hon ingen annan råd än att säga upp sig. Hon blev arbetsoförmögen arbetssökande. Med en frisk son!

Idag är det 10-årsminnet av av Nine Eleven. TV1 minns, kommenterar och sänder hela dagen. Jag sitter i soffan och jobbar undan ett och annat medan TVn går. Det är rätt masitigt och klockan är bara tolv.

De traumatiska minnen som omvittnas aktivierar egna trauman. Det är kanske det som känns mastigt.

Samtidigt sker en stunds reflektion om vad som hänt de senaste 10 åren och hur Nine Eleven påverkat världssamfundet. Först ställde de allra flesta staterna upp på USA och följde dem solidariskt i att föra krig mot terrorn och de skyldiga. USA agerade byxis. Bush polariserade. De som inte är med oss är emot oss. (Snacka om svart-vit världsbild). Bush-administrationen passade också på att utvidga och bredda kriget, från att vilja gripa de skyldiga till dådet  till en odefinierad fiende som Iraks förmodade kärnvapen fick symbolisera. Och det tog ett tag innan delar av världssamfundet innan de sa, men hallå där, stopp, det här är inte rätt.

Under de här åren har det tullats en hel på demokratiska rättsprinciper, bl a i Sverige. Vi tillät USA-tjänstemän att på svensk mark utvisa några egyptier utan att förtydliga vad de var skyldiga för, utan att kunna försvara sig och utan rättslig prövning. En av dem är nyligen frisläppt. På Guantanamobasen hålls fortfarande fångar utan att veta vad de anklagas för och utan rättegång. 10 år... Det är inte rättssäkert. Det är inte värdigt en demokratisk stat.

Man kan säga att kriget mot odemokratisk terror ledde till odemokratisk terror. Därmed vann, i något avseende, terrorismen.

Klockan är nära midnatt och jag har just landat i mitt eget hem. Brevlådan och tidningslådan var knökfull och då har jag ändå bara kvar prenumeration på DN helger.

I brevskörden fanns både glädjeämnen och tråkigheter. Det har sina sidor att vara borta i två veckor.

Till tråkigheterna hörde ett brev från Kronofogden. Jag har missat en inbetalning av skatt nu under sommaren då jag också var mest bara borta och det var i övergången mellan enskild firma och AB och jag var spänd och förvirrad över de nya rutinerna med banken och med... ja med hur jag nu skall göra för att det ska bli rätt. Och då blev det alltså fel. Nånstans. Nåväl. Nu kan jag göra nåt åt saken. Det är då inte fel på betalningsförmågan.

Till glädjeämnena hörde ett brev från Arlanda nånting. Nån sorts hittegodsorganisation, som jag i skrivande stund glömt namnet på. De har en upphittad väska där och jag bara utgår från att det är min stulna väska. Jippi. Den innehöll bara värdelösheter för andra men ytterst värdefulla anteckningar för mig. Hurra hurra. Nu ska jag bara se till att kunna hämta väskan. Det är inte precis dagligen jag är på Arlanda. Men jag ska nog kunna fixa mig ett ärende dit.

Jag träffade ju en mer än 40-årig gammal bekantskap för några dagar sedan. Vi ingick i samma gymnasiekompisgäng. Sen dess har vi inte hörts av. Jag letade reda på honom i våras och knöt mailkontakt, vilket ledde till att jag blev bjuden på middag i hans familj i fredags.

Har varit på tvillingbesök. Åååååå det är så mysigt. Åååå det går så bra för de små damerna. Himla bra helt enkelt.

Den här gången kunde jag ha mobilen på flygplansläge och därmed var det möjligt att fota dem. Det är så mysigt att sitta och titta på bilderna av de små i mobilen när jag t ex väntar på ett tåg, något jag har för vana att göra. Eller buss. Det gör väntan kort.

Dottern hade en släng av mjölkstockning igår och satt med brösten inlindade i fetvadd. Fetvadd väcker minnen från egna baby-upplevelser. Fetvadden gjorde underverk. Det gjorde zinkpasta också. Vilken röd hud som helst kunde fås att bli normal med zinkpasta. Det berättade jag för dottern.

– På min tid hade vi nåt som heter zinkpasta, som gjorde underverk.

– Det har vi nu med, sa hon.

Å så visade hon på en liten plastburk med några kluttar i. Det var zinkpasta. Ja, sen gjorde ju en bröstpump tillvaron dräglig också. Och det gäller även dottern. Hon pumpar ju all mjölk, eftersom de små töserna inte kan suga än. Så hon har redan kommit att välsigna zinkpasta, fetvadd och bröstpump. Mysigt att se att det inte är så mycket nytt under solen, vad gäller baby-skötsel.

_______

Den här bloggen skrev jag redan i söndags på tåget till Drottningstaden. Det var nåt inernetkrångel som gjorde att jag inte publicerade den. Sen har jag åkt in i en jobbubbla, så som jag brukar då hag är här, och alldeles glömt mina minnen. Men på jobbet har jag inte glömt min nya titel. Jag hör hur jag skryter för dem jag träffar.

- Hur har sommaren varit?

- Sommaren och sommaren. Den har väl varit bra. Men vill du höra de verkligt stora nyheterna, vi pratar världsnyheter?

- Jadå, jodå, ojdå (eller nåt i den stilen)

- Jag har blivit tvillingmormor.

- Nej men, va roligt.

- De mår efter omständigheterna såååå bra och....

Åååååå de är så små.

Åååååå de är så fina.

Ååååå de är så lika.

Åååååå de fyller två veckor, idag.

Idag har jag flyttat in i våra nya lokaler på Odingatan 10 i Centrala Drottningstaden.

På tredje våningen har vi huserat i flera år, generöst tillgängligt för oss av ett av våra partnerföretag, Eskadern Företagsutveckling. Skillnaden är att vi nu har ett eget ganska stort rum som rymmer flera personer samtidigt. Dessutom har vi tillgång till olika storlekar på konferens- och möteslokaler.

Jag sitter och begrundar tillvaron från en tjusig kontorsplats med enorma glasfönster mot en gård. Fint som snus är det. Det är just nu rätt folktomt här så jag kan sitta och tänka i godan ro. Det får mig att tänka på följande:

Häromdan stötte jag på en gammal vän från midjan av Mellanmjölkens land. Vi sålde FIB-aktuellt tillsammans på tidiga 70-talet. Det visade sig att hon flyttat hit, närmare barn och barnbarn. Jätteroligt att ha en gammal god vän här. Jag ser fram emot ett ganska frekvent umgänge med henne framöver. För vi var verkligen mycket goda vänner.

Ikväll ska jag äta middag hos en annan gammal vän, en gymnasiekompis från slutet av 60-talet. Vi har inte setts sen dess. Jag har vetat att han blev tandläkare här i trakten av Drottningstaden. Det blir väl en och annan berättelse om vad som hänt de senaste 40 åren!!!

Att flytta bort från sitt invanda hem kan alltså innebära att knyta an till detsamma. Intressant samband.