Kontext

Nu är det gjort. Den där ekonomi-kalender-administrativa transplantationen som påbörjades för någon vecka sedan är nu genomförd. Nu ska det bara läkas i såren.

 

I konkreta ordalag innebär det här att jag nu har en sprillans ny dator och en ännu mera sprillans ny mobiltelefon. Den nya datorn med nytt out-look och den gamla telefonen kunde inte snacka med varandra visade det sig. Jag kunde inte synka uppgifterna mellan dator och telefon. Så jag var tvungen att skaffa en iPhone! Den fick jag alldeles nyss hemlevererad till mig. Det är en sån där gullig förmån man kan få i en mindre stad när man varit trogen Telia-kund länge och är väl känd i butiken. Jag bad om att få den första synkningen gjord. Lämnade ifrån mig dator och telefon vid 16-tiden och vid 18-tiden fick jag ekipaget hem till bostaden med de allra första instruktionerna om hur jag ringer och messar.

 

Jag njuter av servicen och jag njuter av den rediga enkla designen på iPhonen. Är lite blommig om kinderna över den nya familjemedlemmen. Vet inte riktigt vem jag ska basunera ut den stora nyheten till. Så det får bli så här oriktat ut i etern. Kanske är det nån som förstår att jag är att gratulera till min nya iPhone.

Hemma. På kontoret vid dator och telefon. Betar av eftersom.

 

Det var gött att hälsa på grisarna vid stora sjön. Prat om ledarskap och entreprenörskap och om våra respektive liv och arbeten. De mina är ”på” vad gäller att ta itu med hälsan. Igen. T ex åt vi de mest utsökta viktväktarrätter man kan tänka sig. De påverkar mig så att jag satt på buss och tåg hem och tänkte att jag nog BORDE. Jag borde kanske kontakta sjukgymnasten som hade hand om mig tidigare och jag borde nog egentligen bli viktväktare igen. Jag borde helt enkelt ta itu med mig. Borde. Jag är ju ett sånt ”svårt fall” så jag behöver verkligen professionellt stöd. Så tänkte jag.

 

Idag ringde hon. Sjukgymnasten som hade hand om mig för bortåt ett år sedan. Som på beställning. Det verkar funka bra med telepati. Hon hade lite dåligt samvete för att hon inte legat på mer när jag inte återkom med rapporter. Nu är det så att hon ska sluta och hon erbjöd mig en ung ambitiös efterträdare. Vi pratade möjliga tider att träffa henne, den nya, redan före operationen på skärtorsdag.

 

Kort därefter ringde den nya. Hon lät verkligen både ung och hurtig. Vi ska träffas redan i morgon eftermiddag. Jag har lust att utmana henne. Säga – klarar du mig så klarar du allt. Men jag vet ju att hon inte borde fastna på en sån krok. Hon kan inte ta ansvar för min hälsa. Det kan jag bara göra själv. Hon kan varken banta eller motionera åt mig. Det kan jag bara göra själv. Det funkar inte med hennes ställföreträdande motivation. Jag måste ha en egen motivation. Allt det här vet jag. Alltför väl.

 

Jag önskar att jag kunde betrakta mig som ett lätt och roligt fall. Men jag har tacksamt sugit i mig information om att det är jättesvårt för långtidsöverviktiga och jojobantare att verkligen få till ett fungerande sunt liv. Nu sitter jag med en inställning om att det är svårt på gränsande till omöjligt att lyckas. Hur kraftfullt är det, på en skala? Och hur verksamt är det? I vilken riktning?

 

Nu ska jag alltså bearbeta mina tankar till att tänka att det är roligt lätt och möjligt. Va kul det ska bli att träffa denna nya hälsocoach!

 

:-(

 

Jag ljuger. Men tänker praktisera talesättet "Fake it till you make it". Jag är sakta men säkert på väg att kliva på ett nygammalt åtagande om vettiga kostvanor och mera och regelbunden motion. Va jag blir trött på mig själv över att det här ska vara en sån grej. Det här har jag egentligen inte tid med. Jag har annat att ägna min energi åt än att hasa omkring i tillvaron med en hälsa (överviktig & undermotionerad) som är hälsovådlig. Det borde räcka med att jag lyckosamt fajtas med en cancer.

 

I julas när dottern var här gick det utmärkt att motionera. Vi promenerade och simmade dagligen och det var enbart trevligt. Med sällskap går det bra. Det är det där med att ta mig själv i kragen...

Jag är på nätverkträff. Jag är i ett sammanhang fullt av värme och öppenhet för att vara mig själv. Det är så öppet att jag lätt kan bli förvirrad över vem jag är. Känner mig inte så öppen och välkomnande som jag bedömer mina kollegor vara. Det är som om kritikern växer i mig när det är öppet runt om mig. Annars brukar jag minsann kunna vara generöst välkomnande till fem fan som helst. Men i det här varma klimatet känner jag mig bjäbbigt kritisk och snål. Inte hela tiden, men delar av den. Är inte det intressant?

 

Vi har haft en härlig förmiddag med en vissångerska Hanne Juul. Och jag fann mig sittandes med ett inre bjäbb om att jag inte är så intresserad av att berätta nåt för nån – visor är sångliga berättelser sa hon nämligen – och att jag hellre utforskar ljud och rytmer tillsammans med andra. Inser nu när jag skriver ner mitt bjäbb att det är värdefull insikt om vad jag vill och behöver på det musikaliska området. Jag är inte huvudsakligen intresserad av sånglig envägskommunikation, utan av flervägs interaktivt utforskande. Sen kan det vara väl så intressant att delta i övningar och höra henne coacha andra. Det var väldigt givande.

Jag fick nyss besked om resultatet av röntgenundersökningarna. Idel goda besked tolkar jag det som. Inga förstorade lymfkörtlar nånstans, särskilt inte runt urinblåsan och inga vävnadsförändringar i lungorna. Däremot är blåsväggen förtjockad framtill vilket förmodligen beror på långsamläkande sår. Det ska kontrolleras. Därför ska min urolog PL ta ett djupare vävnadsprov nu när han går in och kikar runt. Längre läktid, tänker jag, och mera ont.

 

I stort sett är det här bara glädjande besked. Jag är övertygad om att han har rätt då han tror att förtjockningen snarare beror på ingreppen än på ny cancer. Men det är väl bra att det kollas.

 

På det hela taget känner jag mig mycket väl kontrollerad. Å så undrar jag om han fortfarande tänker lämna mig obehandlad framöver. Det kan han svara på först efter att ha tittat runt i min blåsa.

 

Jag är helt enkelt redo för den 9.e operationen. Tro vad jag kan hitta på för kul den här gången? Det börjar bli lite rutinartat och RUTIN är inte precis det som är min paradgren. Jag blir så lätt uttråkad.

 

Kanske lika bra att jag förlikar mig med att jag är ett rutinfall, att jag rutinmässigt följs upp och att det rutinmässigt går bra för mig. I vissa fall är rutin att föredra om man betänker alternativet.

När jag sitter på tåget kan jag tänka. Just nu tänker jag på mitt liv. Det känns absurt och overkligt. Jag får inte bilderna av mitt liv att gå ihop. Det är som om jag vore två personer.

 

Den ena är en blåscancersjuk överviktig medelålders kvinna som kissar på sig stup i ett och som titt som tätt undersöks av den eminenta svenska friskvården. (Till dig som just poppat in på min blogg – jag är noga med språket. Jag vill tänka friskt och väljer att döpa om det där huset som vanligen stavas mindre friskt.)

 

Den andra är en kvinna i den heta karriären som lanserar en metod för effektivisering och humanisering av arbetslivet, som utbildar organisationskonsulter och som bygger och leder en partnerorganisation med ambition att växa i Sverige och med tiden internationellt.

 

En norrländsk överviktig kisslisa och en internationell karriärist. I en och samma person. Svårt att förena bilderna. Men, ja, det här är jag. Å så är det väl så att cancer inte bryr sig om karriär. Den drabbar urskiljningslöst vissa delar av mänskligheten och jag är endast delvis medskapare till att jag fått den cancer jag har.

 

Hörde jag inte att cancer var den valigaste dödorsaken för människor i min ålder? Alltså vi är många med cancer. Ändå var det så förvånande att få beskedet. Än idag tycker jag att det är så overkligt att jag betraktar mitt liv som absurt. Ska det vara så svårt att fatta att cancer är en väldigt vanlig del av mänskligt liv, att vem som helst kan få det och att det är många som lever med det här dödsspöket hängande över sig? Är det månne en välfärdssjuka att uppleva det som absurt och overkligt att leva mitt i karriären med cancer? Förmodligen. I fattigare länder är dödliga sjukdomar mera närvarande i det vardagliga livet och i människors medvetande, tänker jag.

 

Jag har inte bara cancer. Jag har välfärdssjuka också.

Det är torsdag och jag sitter åter på ett tuffande tåg söderöver. Det var bara någon dag jag var hemma och hämtade andan. Och så mycket andhämtning var det inte. Snarare blåjobb, både med uppdrag och med kontorsadministration (läs anbud, hemsidesarbete, biljettbeställningar och deltagarvärvning).

 

Jag hann med en sväng in under en röntgenapparat också. CT-röntgen tror jag det var. Jag skulle dricka en liter vanligt vatten en timme före röntgen. Klart att denna vätska ville ut. Just då. Trots att jag kissade både hemma innan jag for (jag bor bara 10 minuter från friskhuset i min stad där undersökningen gjordes) och då jag kom fram och strax innan undersökningen. Ändå kissade jag på mig rejält två gånger där under apparaten. Tänk, inte en droppe kom på britsen. De däringa inkontinensskydden är fenomenala på att samla upp. Helt fantastiskt. I övrigt var det en stunds vila att ligga där och måsta ta det lugnt.

 

Min nästa undersökande operation är senarelagd en dag, till skärtorsdag. Det blir ett definitivt avstamp inför den närmsta framtiden. Nu är jag väl undersökt med det där kissprovet för att se om jag har en låg tuberkulosinfektion i kroppen, två röntgenundersökningar av vilken den ena också synade mina lungor och på detta en titt i blåsan snart. Än vet jag inte svar på dessa  undersökningar. De ligger till grund för beslutet om vad min urolog PL ska göra med mig. Troligen vågar han lämna mig obehandlad. Om inte…? Ja, det där gamla vanliga förbehållet…

 

Jag tänker lite mer på detta nu när operationen närmar sig. Och nu känner jag ju igen förloppet. Undran kulminerar strax före beskedet kommer. Men undran tar inte så stor plats i min tillvaro. I alla fall inte min medvetna tillvaro. Jag fyller upp med intensivt arbete. Däremot tror jag att undran bidrar till en grundstress som bl a tar sig uttryck att jag tappat bort min almanacka två gånger (stön) på kort tid och nu sist glömde jag MC-kortet och SJ årskort hemma. Jag får snacka mig fram. Men jag tycker inte jag skulle behöva ha de här extra stressmomenten nu. Det räcker så gott som det är.

 

Jag åkte till kungliga huvudstaden igår och tuffar nu vidare till drottningstaden på landets västra kust. Ska träffa en nätverksgrupp av kollegor på en folkhögskola strax norr om drottningstaden. Kanske blir det någon dags andhämtning?

 

På lördag-söndag ger jag mig iväg hem via äldste sonen OL med fru CLH i värmlandsskogarnas huvudstad.

Ahh. Det är gott att grisa lite. Nu sitter jag på buss som ska ta mig till en stad norröver för att därifrån ta mig med både tåg, buss och taxi hem till mitt hem. Den gamla vanliga visan alltså.

 

Jag var på en varité med gycklargruppen Trix tillsammans med son och dotter. Mysigt. Vi åt på en gregkisk restaurang efteråt innan dotter tog tåget vidare i livet. Hon ägnar en del tid åt åditions (vetefridensdar hur det stavas på riktigt). Hon har nämligen tagit tjänstledigt från sitt danspedagogjobb för att pröva andra vingar. Samvaron med dem är att andas – ref till förra bloggen.

 

Min blåskompis i V mår inge bra. De första veckornas behandling med cytostatika gick väldigt bra. Hon kände ingenting. Men nu tre veckor efter fullbordad behandlingsomgång (minns inte hur många veckor hon behandlades, kan det ha varit 13?) är hennes blåsa på krigsstigen och hon är alldeles handikappad. Vill varken ligga, sitta eller stå, bara ta hand om sig själv. Hon orkade inte med umgänge, inte ens från en som har all förståelse i världen. Oh, va jag känner med henne. Kära blåskompis i V – vojne vojne.

 

Sonen och jag har grisat vidare. Tagit det väldigt lugnt. Jag har varit god mor och hjälpt till med lite inflyttningsplock. Hans lägenhet är jättefin, särskilt när det blir lite ordning på flyttkartongerna.

 

Nu sitter jag här på en skumpande buss och tänker på ordet TILLGÄNGLIGHET. Det är ett sånt där modeord inom byråkratsvängen. Projekt som stöttas ska gynna mångfald och tillgänglighet. Nu har jag en egen innebörd av tillgänglighet. Det handlar om bussen jag åker på. En gul fin ledad sak som jag ska färdas med i drygt 1,5 timme. Den har ingen toalett. Jag kan bli nervös för mindre. Jag har ingen aning om jag kommer att kunna hålla mig och jag tackar gudarna för att jag inte iddes fixa mig en kaffetår i morse. Då hade jag legat illa till nu. I tider av ännu hispigare blåsa hade detta faktum varit en katastrof och, ja, det hade väl helt enkelt inte varit möjligt att åka. Bussen hade inte varit ett tillgängligt alternativ för mig. Nu tar jag det med lite mera ro. Jag har mina rejäla inkontinensskydd så det ska nog hålla ett tag. Jag är också tacksam över att jag inte är hemlig med min situation. Va jobbigt det skulle ha varit att lida i det tysta och att låtsas.

 

Så går mina tankar en morgon på väg hem efter en dryg veckas bortavaro. Jag är rätt långt från jobbtankar just nu. Det har varit skönt att andas lite med mina nära och kära. Ahh.

Nu sitter jag på en ny hemväg. Har varit på vift i kungliga huvudstaden, träffat kollegor och genomfört ett provapåseminarium. Vidare till rikets drottningstad. Resan dit var av det förfärliga slaget med flera timmars förseningar. Jag kände mig så trött och sliten.  Lyckade kundmöten och ett provapåseminarium till har jag i ryggen nu när jag åker jag till sonen ML. Dit kommer min dotter TL och vi ska gå på föreställning ikväll.

 

Det har sina sidor att bygga en partnerorganisation. Våra partners är självständiga och aktiva  och tar initiativ som jag-vet-då-inte-vart-de-leder. Ett gäng skriver anbud. Andra tar strategiska affärskontakter. Jag tappar kontrollen. Hallå. Hjälp.

 

Häromkvällen fann jag mig sittandes på en stol pratandes med en guru. Gurun är en hona och en av dem som jag verkligen ser upp till, är grundare av den utbildning jag själv gått och ja… jag fångade en tanke jag hade: -Vad gör jag här? Jag som kommer från den norrländska vischan och bor i en småstad på midjan av mellanmjölkens land och har tänkt ut ett litet verktyg! Har svårt att förlika mig med att jag nu för dialog med ”eliten” inom min bransch om utbildning och samarbete. Känner mig stum i känslolivet och det brukar jag bli av överväldigande upplevelser. Framgångskris kan man kanske också kalla det. Det är faktiskt inte helt igenom angenämt.

 

Det är en elit som har internationella förgreningar och universitetskopplingar. Prova-på-seminariet gick också mycket bra och alltihop är lite överväldigande för en björn med mycket liten hjärna. Kompisen jag övernattade hos sa att jag behöver hem och andas. Det har hon nog rätt i. Fast först ska jag grisa lite med mina kultingar. Det ger nog lite luft i lungorna det med.

Hemresan från övertonsfestivalen går inte i den takt jag hade biljetter till. Närmare bestämt var det ett himla tjorv igår. Man kan också säga att gårdagen speglar hur bra det ofta funkar.

 

Redan innan start blev jag förvarnad om ev bussning en del av sträckan. På tåget fick vi veta att redan efter en kort stund, i den skånska grannstaden, skulle vi kliva av och bussas en bit in i Småland. Till saken hör att det regnade hela tiden. Vi klev av och vandrade med våra rullvagnar nedför trappor och upp igen, en bit bort till en busshållplats. Det var inte nån liten busskö. Vi var hundratals personer. Två bussar syntes fullpackade fara iväg och sen kom ingen mer buss. Den kvinnliga konduktören gick med en mobil i örat hela tiden och pratade  exalterat. Hon bekymrade sig om att vi stod där i regn. Kunde vi inte få kliva in i närmsta tåg och få lite värme och skydd? Jodå. Det kunde vi. In i tåget. Väntan.

 

Efter ett tag fick vi veta att bussarna tagit slut. Det var fler tåg inblandade i anledningen till stoppet. Det pratades om elfel i Helsingborg. Vi skulle tillbaka till vårt ursprungliga tåg. Ut i regnet igen med pick och pack – och du behöver se lemmeltåget för din inre syn. Vi var fortfarande flera hundra. Skrammel skrammel tillbaka, nerför trappa och uppför trappa till vår gamla perrong. Där fanns tåget inte kvar. Flera hundra stod och tryckte vid trappan för att få lite regnskydd.

 

Efter en stund bringades klarhet. Tåget står på annan perrong. Skrammel skrammel nedför trappan och uppför en ny trappa och – jo, tåget stod där. In och hej hej till gamla tåggrannar. Väskorna upp på hatthyllorna, tidningarna fram och beredskapen för många timmars resande.

 

Då fick vi veta att vi  klivit på fel tåg. Vi skulle ta ett tåg längre fram på samma perrong. Bummel bummel, väskorna ned från hyllorna, skrammel skrammel vandring längre bort och in i ett nytt tåg. Mun till mun klarades ut vagnsnumren. Jag hittade min vagn och plats och  hej hej till grannarna igen. Väskor på hyllor, tidningen fram, koll på var bistron är. Humöret varierade på oss resenärer kan jag berätta. Alltfler skrattade.

 

Faktiskt, tåget började rulla. Äntligen. En dryg timmes försening. Kanske skulle tåget hinna köra ikapp en halvtimme och då skulle jag hinna med mitt norrlandståg. Den tanken grusades när tåget stannade på linjen och bara stod. Vi fick veta att det var ett tåg före oss som fått fel. Vi kunde inte göra annat än stå där och vänta.

 

Efter ett tag fortsatte färden. Det var ett falsigt hallåande i högtalarna med besked om hur folk skulle ta sig vidare vid varje stopp. Det var bussningar och tågningar med tidsavgångar och upprepningar flera gånger för att vara tydliga och beklagar beklagar.

 

Jag kan se nån sorts sambandscentral som får närmast härdsmälta av alla människor som ska hit och dit och ska hinna till ditten och datten. Jag hörde personalen säga att det var många tåg inblandade och att de också drabbades av kommunikationsfel.

 

Framme i kungliga huvudstaden var vi flera timmar senare. Vi som skulle norröver skulle gå till kundtjänst och få våra biljetter ombokade. Det lät som att jag skulle ombokas till en transport med avgång vid 21-tiden och med 2 byten. Med lättare huvudräkning insåg jag att jjag skulle upp och knata mitt i natten och, nej tack, det tänker jag inte göra.

 

Kundtjänst fylldes med folk, det blev totalpackat. Men plötsligt var det nästan inte nån kö alls. Dom var effektiva där på kundtjänst och folk skulle ju hinna med nya tåg, så alla bjöd till. Utom jag.

 

Under resans gång hade jag haft underhandskontakt med dottern och mågämnet. Jag var garanterad en sängplats på soffan. Jag var alltså inte strandsatt.

 

Men det var nu jag ljög. Ja, det gjorde jag. Men bara lite. Jag kom dragande med min sjukdom och utanförskap i huvudstaden. Nån fördel ska man ha, det brukar jag ibland tänka. Jag använde mig av sjukdomsfördelen och toppade med att jag inte har nånstans att bege mig. Sade nått om behov av flera nattliga toalettbesök och behov av att ha nära tillgång till toalett. Jag blev inbokad på hotell tvärs över gatan och ombokad till ett morgontåg.

 

Nu ligger jag på detta hotell i en urskön säng och strax ska jag gå och äta hotellfrukost. Jag är så nöjd med att ha fått en natts relativt god sömn. Jobba kan jag göra på tåget, så det är ingen skada skedd. Jag är så utsövd jag kan vara och redo för att möta veckans grupper.

 

Tänker att det är närmast ett under att så mycket som faktiskt fungerar då det är så mycket folk i resande ärenden. Personalen på SJ gjorde ett bra jobb. De höll oss beklagande underrättade hela tiden, även då de inte hade nåt nytt att säga.

 

Och jag har på mitt samvete ett litet ljug. Nu är det hotellfrukostdags.

Jag har en ny idol. En hane.

Han heter Hosoo och kommer från Mongoliet men bor numera i Tyskland. Han var min strupsångsinstruktör igår. Det känns lite häftigt att kunna säga att jag sjungit för Hosoo.
Jo, jag har alltså varit på Övertonsfestival, gått på några workshops och en konsert igår kväll i den sydliga stadens universitetsaula. Där var det tryck, vill jag lova. Asiatisk hästjazz. Eller österländsk Country and Western. Alltså Country and Eastern.

Hosoo imponerade i allt. Han var en underbar pedagog som fick mig att känna mig både duktig och duglig. Alla kan, säger han. Det är en fråga om andning, inställning och övning. (Har jag inte hört detta förr nånstans?) Han är urskicklig och har flera världsbäst - utmärkelser i bagaget. Han är ödmjuk, lättsam och trevlig och - nu kommer en fördom - inte alls manschauvinistisk. Tvärtom, han hade genusperspektiv på - åtminstone - röstorganen. Han håller kurs 2 veckor i Mongoliet i sommar. Gissa om det finns en som skulle vilja åka till Mongoliet och där prata antingen mongoliska eller tyska!

Om min nya idol kan du läsa på www.hosooo.de Jag passar på att lära mig nåt om Googles snabböversättning. Har hittat länken men vet inte hur jag lägger in den på min blogg så att den kommer överst, under eller över fotot på mig. Jag känner mig både handikappad och dum när jag inte klarar såna där enkla saker. Förmodligen är det inte nån höjdare att åka till Mongoliet och prata rotvälska heller.

Men lite kul vore det allt.

Idag var stora undersökningsdagen. Jag skulle både magnetröntgas och CT-röntgas. Som jag fattat det så är det bara för säkerhets skull inför beslutet att lämna mig obehandlad. Av detta blev bara hälften gjort. Megnetröntgen.

Det är då en himla harmlös undersökning. Värst är det för öronen. Det knackar och väsnas väldeliga. Trots det blev jag mest bara sömning och tror att jag slumrade bort mest hela tiden. Fullkomligt avspänd och trygg. Eller? Ja, jag undrar, för jag kände mig nästan groggy efteråt. Lite smådimmig i boetten. Satte mig i cafeterian och gjorde, ja, just ingenting ett tag. Sen kom datorn fram och sen kom AE, en kär kompis som jag träffar alldeles för sällan. Nytt är att hon nyligen är doktorandstuderande, i ungefär min ålder. Sen for jag till kollegan och jobbade några timmar. Hon förde på tal att ha en gemensam lokal. Jag var öppen och prövande av tanken. Men efteråt får jag mest bara panik. Jag känner friheten flaxa sin kos och kvar blir känslan av ett instängt fängelse. I huvudstaden kan jag tänka mig lokaler, för det är på lagom distans. Men nära mig.... uj uj. Det är nåt att tugga på.

Varför den andra röntgenundersökningen ställdes in? Jo, dom ville inte ge kontrastvätska i mig två gånger samma dag av hänsyn till njurarna. Aj, aj, då var det ogjort. Suck.

Fredag - lördag har mitt konsultnätverk träffats. Vi gjorde bilder över vår situation just nu och delade bilder med varandra. Jag inser att hela mitt väsen jublar. Trots trötthetsdopp vid datorbytet, som bara är ett litet grus i det stora maskineriet. När jag tittar på vad jag har på gång, så pirrar det och hjärtat slår upphetsade dubbelslag. Å så är jag så lättad över att min hälsa är så stabilt cancerfri.

Jag gläder mig också att jag verkligen kan känna lättnad. För det är inte så att jag glömt vad jag har. Jag ärr inte återställd än efter senaste lilla ingreppet och min blåsa är stingslig. Den verkar tycka det är passande att släppa på när jag sitter i intressanta trixiga kundmöten. Då är den alldeles oregerlig.

Härförleden satt jag med ven verksamhetschef i ett viktigt samtal. Tre gånger släppte blåsan på och två i hissen ut och inkontinensskyddet kunde inte alls härbärgera all denna väta. Det blev till att byta allt när jag senare kunde  komma åt. Jag är för övrigt tacksam över min öppenhet bland kollegor. Jag var med en kollega då det här hände. Genom att min situation är bekant, behöver jag inte låtsas att jag är normal.

Trots det här, som händer då och då, närmast dagligen, så är jag alltså lättad. Jag har så himla roliga utmaningar framöver. Citerar Barbro Dahlbom Hall: - Jag är riktigt avundsjuk på mig själv för att jag har så roligt jobb.

Nu är ingreppet gjort. Jag har avvecklat min gamla dator och sitter nu med en liten söt sak, en Eee PC. Nästan allt fungerar. Jag har varit i gastkramande stress, trots att det inte är jag som skött “ingreppet”. Nej, jag har min ÅB, som sköter allt det praktiskt datoriska hos mig. Han och hans medhjälpare är lugnet självt och de har tagit itu med problem efter problem allteftersom de uppkommit. De märkte att min dator var segheten själv när de skulle tömma innehållet på den gamla och fylla den nya De hittade på nåt för att inte processen skulle ta dagar.

Min nervositet har handlat om jag fortfarande har kvar och kan hitta de program som ska vara i datorn och att över huvud taget veta vilka program jag har. Nu har jag Windows Vista och modernare officepaket. Allt ser så nytt ut och jag hittar inte bland knapparna på en gång.  Jag kan inte synka telefonens kalender med datorns och det lär bero på att telefonens program nu är för ålderstiget för den nya datorn.

När ÅBs medarbetare var hemma hos mig och installerade den nya datorn blev jag bara dödens trött. Jag hade både hjärnsläpp och muskelsvaghet. Kunde varket göra nåt vettigt eller tänka en den allra enklaste tanke. Han såg till att skanner, skrivare, ny plattskärm och gammal mus funkade ihop med datorn. Gamla tangentbordet var av ett så pass historiskt slag att den var närmast museal. Inga uttag passar nyare datorer - så hej då tangentbordet. Det tog några timmar, den där transplantationen, och jag börjar tillfriskna efter ingreppet.  Det känns som om jag själv genomgått en administrativ hjärttransplantation och att jag nu håller på att rehabilitera mig. Det är väldigt skänt med ett bättre fungerande hjärta. Nu ska bara läkningen ske.

Det handlar t ex om alla inloggningar här och var. Inte vet jag längre vilka inloggningsuppgifter jag har till bloggen, t ex. Var har jag dom uppgifterna? Ja, efter lite letande så lyckades jag hitta dem. Å så håller jag på att återerävra världen. Nu med en arbetsvillig dator.