Kontext

Här kommer en tomtekavalkad och bilder på sonens återvinningshatverk. Men först en dementi. Ingen främmande makt hade tagit mobilen. Jag hade själv spänt fast den om midjan. Ungeför som att leta efter glasögonen och ha dem på sig.

Det är julaftons morgon och jag vaknade vid sisådär kl 6. Sonen kom helskinnad hem igår kväll, bara en timme försenad. Ett tag trodde jag inte alls att han skulle kunna komma, för det var såna omfattande förseningar på och inställningar av tåget.

 

Den yngre generationen i mitt hus, son och dotter med pojkvän, kvällsfikade med mig. Vi testade av julgröten, skinkan och pastejen och allt befanns med belåtenhet.

 

Sen tog dom in julgranen och klädde den och så betomtade dom huset medan jag gick och la mig. Det är tradition hos oss att vi gör så.

 

Nu tassar jag runt i mitt hus och ser ett och annat resultat av deras nattliga pyssel. Sonens små trätomtar, som jag visat i bild förr, finns utplacerade. Tre stycken står under julgranen och är hänförda över en gigantisk glaskula. Andra tre står på köksbänken och skyller på varandra för att en pepparkaka gått sönder. Den rödnästa tomten står i spritskåpet och den blåfrusna tomten står i frysen. Två garntomtar står och pussas på byrån, en grå tomte står intill en jos-flaska och vaktar över mig när jag sover. Jag går omkring och ler. Det är nog så att jag bara sett en liten del av deras juliga omsorger.

 

Jag lägger mig igen för att lösa lite korsord. Behöver slå upp ett ord. Havsnymfen = n – r – iden.  Nuförtiden googlar jag med min iPhone då jag ska slå upp nåt. Men iPhonen är inte där den ska. Den är helt enkelt borta.  Mina allt starkare misstankar går till den yngre generationen. Vad har de nu hittat på? När det är jul går ingen säker.

Från och med idag tippar jobbvardan över i julledighet. Klapparna ska grejas, maten börja tillverkas och alla julkrönikor skickas. Ja, jag vet att jag borde varit ute långt tidigare. Men det viktiga för mig är att nu börjar den välbehövliga julron infinna sig. Min kropp har hajat förändringen genom att tillåta mig sova ovaggad ända till 7 på morgonen.

Dottern var till Drottningstaden en vända igår. På anställnignsintervju för några månaders 40 % vikjobb som danspedagog på en gymnasieskola! Det blev en äventyrlig resa i snöoväder men intervjun gick nog bra. Tänk om även hon kommer att vara en del i Drottningstaden. Då kanske vi kan hyra en liten lägenhet tillsammans?

Den till höger i grå mössa och mörk jacka är jag.


Dottern rider barbacka på vinterlurvig häst. - Mersmak, sa hon.



Helgen före jul hälsade vi på hos KG och DK i Kilåmon. KG är mamma till dotterns pojkvän LG och samboende med musikern DK. Här bor de, långt in i de Västernorrländska skogarna, i ett Muminhus. På gåreden finns hästar, hundar och en katt.



I tornet finns, nerifrån och upp, tvättstuga och badrum, vardagsrum, sovrum och musikstudieo.

Funderar nu seriöst på att gå över till Mac. Frågan som inställer sig är den om lay-outprogram. Skulle vilja prata med någon pålitlig person som gjort övergången från PC till Mac och som layoutar en del.

Egentligen brådskar det, för vi ska just sätta oss och se över mentorskapsboken, som håller på att ta slut och som behöver ett nytryck. Lika bra att passa på att göra ändringar då. Då behövs det lay-outförmåga och det är lika bra att nya boken ligger i nya datorn och ja, du förstår.

Den där bokens nytryck har haft vittgående konsekvenser förr. I samband med första nytrycket blev det organisationsförändring. Nästa nytryck gick obemärkt förbi. Med nytrycket nu sker det "bara" teknik-förändring.

Jag ska byta diverse kommunikationstekniska prylar. Har sagt upp fasta telefonen och blir från nyår enbart mobil.

 

Sedan länge har jag mobilt bredband på datorn, inget fast bredband här inte. Nu ska jag välja hur jag vill ha det framöver. Tydligen klarar jag mig med bara mobilens modem även till datorn. Försöker förstå hur det blir i vardagen med rutiner för sladdar och över föring och sånt. Känner mig skeptisk. Å andra sidan är jag skeptisk till att ha en sån där extern plopp för att kunna surfa med datorn. Nu är modemet inbyggt i datorn och det är jätteskönt. En pryl mindre att hålla rätt på.

 

Ja, så funderar jag på att byta från min lilla PC till en McBookAir. Och då försöker jag förstå vad det innebär i praktiken. Diverse kommandon är olika. Får köpa till Officepaketet för att det inte ska bli alltför olika. Hur blir det med Scannern? Och skrivaren? Och mitt urgamla layoutprogram PageMaker? Dags att byta till nåt annat, men vad?

 

Och vi som ska förnya boken om mentorskap som har alla original i PageMaker. Det är ju ett jättejobb att lägga om alla dessa 100 sidor.

 

De där säljarna pratar aldrig om vardagsproblemen som dyker upp. De pratar bara möjligheter och hur billigt det är. Men hur är det med supporten?

Allt detta är rejält stressande. Men också roligt.

Nu är jag på resande fot igen. Sista jobbresan det här året. Invigde nyttan med mitt nya SJ årskort med hjälp av ett särskilt resemedgivande, då jag ännu inte fått kortet ifråga. Det känns nästan lite högtidligt och väldigt skönt att ha den valfrihet som årskortet ger. Jag kan välja fritt mellan avgångarna och jag kan ändra mig i sista stund. Jätteskönt.

 

Fascineras av den ljussättning i nattmörkret som nu är möjlig med alla små ljusstjärnor i slingor. Har roat mig med att fota några ljusinstallationer på vägen.

 

Nu ligger jag i min säng på Stigbergslidens vandrarhem.

Igår var jag i republiken Jämtlands huvudstad  och jobbade. Där var kallt och vackert. På vägen till konferenslokalen lyste eldar upp Campusområdet. Ett ljuskonstverk var projicerat på marken. Ett lysande hjärta hängde väl synligt i blickfånget. Någon har tänkt till och gjort något vackert av vintermörkret.

Märkte av diverse spår av den till Årets Jämte nominerade Cryptosporidium. Alltså den lilla bakterien som orsakat magsjukor bland de boende i staden. Hörde också kreativa affärsidéer om att vända krypet till en möjlighet genom att erbjuda effektiv bantningskur med hjälp av den lille. Fniss. Humor är ett bra sätt att hantera diverse eländen.

Jag borstade tänderna i nykokt hett vatten, på konferensstället var kaffeautomaterna stängda och ersatta med vattentermosar och kaffepulver. Vi serverades vatten ur bag-n-boxar med gott källvatten.  



Alla verkade berörda av det lilla lilla krypet. Mer eller mindre långvariga magåkommor, illamåenden hade alla haft själva eller i sin närhet. Arbetsplatserna har minskad personalskara medan arbetsuppgifterna inte har minskat.

En koll på kontot häromdan gjorde mig beklämd. Fan också, jag kommer inte att klara att betala MasterCard-krediten den 17-e. Och jag som har så många fakturor som skall betalas eller egentligen vara betalda. Stön, detta förbannade ekonomitrixande.

 

En glutt på kontot nu i morse gjorde mig omvänt chockad. Shit, jag är ju rik som ett troll (nåja, allt är relativt, men ändå). Genast kostade jag på mig ett SJ-årskort med en undran om jag kan bruka det redan i morgon. Vi har inget SJ-kontor här och det är helg. Men även det har löst sig. Jag gav mig i kast med att ringa till SJ – vilket är en prövning i sig. Inte klokt helt enkelt vad det är stressande att hamna i automatikens återvändsgränder eller vansinniga telefonköer. Men jag var målmedveten och kom till slut fram till en som hjälpte mig. Jag får ett tillfälligt resebevis för morgondagens resa och en SMS-biljett. Därefter kan jag gå in på ett SJ kontor i Kungliga huvudstaden eller Drottningstaden och få ett tillfälligt årskort i väntan på det riktiga, som postas inom 4 veckor.

 

Jag låg där i min säng och njöt över situationen. Och tittade på min fina tapetserade vägg.

 

Den här fint tapetserade väggen var tills igår otapetserad i mitt huvud, men inte på väggen.

 

Å så såg jag på mitt nattduksbord med nya ögon.

 

Rena råttboet av kommunikationstekniska prylar. På DN låg TVns fjärrkontroll, laddar- och överföringssladd till mobilen, sladd till datorn, bankbetaldosan med sladd, hörsnäcka med sladd och ett pennetui (för analoga kommunikationsaktiviteter, alltså att skriva en liten minnesanteckning). Allt hade jag använt mig av denna morgon.

 

Jag är i sanning en modern människa. Besladdad och för tillfället lättad, nöj och glad. Riktigt glad.

Mitt i allt flängande landade jag häromdagen hemma i mitt eget hem tillsammans med dotter och pojkvän. Hon har kommit hem för gott, dvs under julen. Vi lunchade tillsammans innan jag skulle vidare på ännu en buss-tåg.resa. Jag vet inte hur det kom sig, men vi pratade om nåt och de såg så finurliga ut. Tittade upp mot köksfönstret och taket båda två. Långsamt upptäckte jag att tapethålet inte längre var ett tapethål.

 

Alltså – i somras tapetserade dottern mitt kök och mitt sovrum. Men det blev inte klart. I köket var det kvar en lite lapp ovan fönstret och i sovrummet var det faktiskt kvar halva rummet. Jättefint blir det, men som sagt, i min värld återstod en del.

 

Låångsamt upptäckte jag att den där otapetserade fläcken ovan köksfönstret inte längre var otapetserad. Dottern tyckte jag skulle gå in i mitt rum. Motvilligt gjorde jag det och se. Jag har inte ett halvtapetserat rum längre. Det är helt enkelt färdigt och jättefint gjort.

 

Det pinsamma är att jag bott i detta rum i en dryg månad utan att märka det själv. Till råga på allt så har jag haft mage att önska mig färdigtapetsering i julklapp. Min dotter tycker inte det känns så kul då jag inte ens märker om det är gjort eller inte.

 

Det kan jag förstå. Och jag har faktiskt inga vettiga förklaringar till min ouppmärksamhet. Den är monumental och oförsvarbar och jag är nog helt enkelt en dålig mor.

 

I alla fall ibland.

 

Nu ligger jag i mitt nytapetserade rum och det är verkligen jättefint. Ser fram emot att genomföra sista resan till Drottningstaden till veckan och sen blir jag hemma tills nästa år. Häärligt.

Den här klagovisan har legat minst en vecka i min burk utan att jag publicerat den. Nu känns den kanske inte så aktuell, men jag klistrar hit den i alla fall. Den brydde mig då.

 

För några dagar sedan bloggade och facebookade jag om hur usel jag kände mig. Det väckte viss bestörtning från en person som inte är van med mitt dramatiska språk för vardagligheter.

 

Jag känner att jag är på krigsstigen mot förträfflighetsmaffian. Allt ska va så himla förträffligt hela tiden.

 

Ja, jo, jag vet att våra tankar påverkar oss och hur vi tolkar tillvaron och det som sker. Jag till och med tror på att det är så. Men jag står bara inte ut att hela tiden tolka tillvaron som fantastisk och möjlig och halleluja. Ibland är det skit. Punkt. Ibland får jag spunk över mig själv och tycker att jag är värd ett gammalt unket lakan över huvudet.

 

Jag tycker det är hjälpsamt att gå in i den förfärliga självdestruktiva tomheten som uppstår när jag inte vet vad nästa steg är. Jag tror att jag kommer igenom skiten fortare om jag tillåter tomheten att ta sig de uttryck som den behagar.

 

Det irriterar mig att tillvarons olika kvalitéer inte får finnas på lika villkor. Det är OK att vara optimistisk, glad och nöjd, men inte ledsen, arg och orolig. Det irriterar mig att våra olika åldrar inte får vara så som de är. Nej, vi ska föryngra oss, piffa till oss, måla över och skönhetsoperera oss. Klaag.

Jag har en kompis som med sin familj bor i allra sydligaste delen av mellanmjölkens land. Han fyllde 60 häromdan och jag har åkt ner för att fira nu i helgen. Det var här jag en gång studerade till arkitekt och bodde i närmare 10 år. Varje gång jag åker hit får jag en särskild nostalgisk känsla i kroppen. När jag emellanåt tänker på att flytta så är det ofta hit jag tänker mig.

 

Nu har jag dessutom träffat kompisens barnbarn, en nästan 3-årig dotter Milla och en 3 månader gammal son Tage och deras föräldrar. Det har hög nostalgifaktor att hålla i en sån där liten en som ler mot en som en sol och att minnas hur det var en gång med barnafödande och första tiden som förälder.

 

Jag ägnar mig alltså fullt ut åt nostalgiskt griseri och har det bara hur gott som helst. Dessutom har jag någorlunda  kommit över min självförtroendesvacka och är normaluppblåst i min syn på vad jag tillför i uppdragen. Hybrisen är så att säga normalstor. Det är inte fel, det heller.

En ny dag. Genomled gårdagens "impass" med en känsla av seger då jag gick till fina jugendbadet i min närhet och häckade i tre timmar. Var förvånansvärt befriad från jobbtankar. Har också sovit gott och nu vaknat med ett antal nya frågor i huvudet. Upplever början till nyordning i hjärnan om vad jag ska ta itu med härnäst i det där uppdraget som gav mig den där oduglighetskänslan igår.  Jag behövde distansen för att kunna ta nya tag. Tror jag.

Fin kommentar fick jag också igår om inverterad intelligens som lyder så här:
"Kontext - steg 1 är att kunna inse sin inkompetens - detta är egentligen en inverterad känsla av intelligens. När du inser detta kan du lugnt somna och veta att huvudet sitter på rätta stället när du vaknar."

Hm. Kanske ligger nåt i saken. Att veta att man inget vet och begriper och därmed är ointelligent är att vara intelligent. Det får bli en av de paradoxer jag sparar på.

Jag vet inte vem som skrev den, men anar, och jag kommer att ta bort den alldeles strax, då den inleddes med mitt egentliga namn. Jag gör det för att värna min anonymitet, dvs icke sökbarhet, vilket är en helt annan historia som jag skrivit om en hel del på den här bloggen. Sparar inlägget på detta sätt i stället, med mitt riktiga namn bortplockat.

- Varför kastar dom inte ut mig, med huvudet före och stänger igen dörren så jag inte kan komma in igen? Jag är ju bara hopplöst oduglig och kan ingenting! Är mest bara en stor uppblåst bluff från början till slut.

 

Så känns det denna råkalla decemberdag, där jag sitter mol alena i min kompis kök i Drottningstaden och försöker få något gjort. Jag har ringt några samtal – det dög jag till – och jag har iordningställt en faktura – det klarade jag också av. Men är jag värd pengarna?  Gör jag den skillnad jag kräver av mig för att vara betjänt av dem? - Tveksamt. Och vad gör jag framöver för att slippa ställa denna pinsamma fråga? - Inte en aning, just nu.

 

Det var ett tag sedan jag kände mig så hopplöst inkompetent som jag gör just idag. Och, jo, ja, det har hänt förr. Jag brukar vara olycklig då. Det är jag nu med. Jag vet just inte i vilken ända jag ska ta mig an vadå? Jag har en känsla av att ha tagit mig rejält med vatten över huvudet.

 

Så nu frågar jag mig, i min miserabla situation: - I rådande läge, vad skulle vara en bra dag? Vad ska få mig att vid dagens slut känna det som att dagen var OK trots allt?

 

- Jo, då har jag gjort en dokumentation klart som borde varit klar för länge sen, jag har läst in mig på ett material om arbetsmiljö till nytta för mig själv i minst två olika uppdrag och jag har lagt ett brev på posten och samtidigt fått mig en promenad medan det fortfarande är ljust.

 

Det här gick rätt lätt att svara på. Om jag ska vara riktigt nöjd med min dag då? Hur har den artat sig då? - Då har jag gjort ovanstående, känt att det där jag läst in mig på är något jag kan sova på och skapa vidare ifrån + att jag tagit mig en njutbar simtur i badhuset nära mig.

 

Så får det bli. Diska, packa badväska och ut på stan med mig. Dom slipper kasta ut mig, jag går själv! Jag ska ha vatten ovanför huvudet!

 

- Å hälsa dom där andra, det där gåtfulla folket dom, att jag inte tänker låta mig knäckas. Inte idag, i alla fall.

Igår fick jag min första julklapp för i år. Det var en fin julklapp som jag just läst lite mer om, orkesterkonserten Mahlers 9.e symfoni på Drottningstadsoperan. Riktigt intressant att läsa om föreställningen och om tidsandan då verket uruppfördes för 100 år sedan och de vidskepliga omständigheterna runt komponerandet.

 

Jag njöt av lokalen, av musiken så där i stort, av nöjet att tycka att dirigenten såg ut som en serietecknad gräshoppa och att det var nåt komiskt över högtidligheten. Jag satt där fnissig och förtjust och nu läser jag om den dystra bakgrunden. Inte en siffra rätt, kan jag tycka. Men nu är nu, 100 år senare och jag är jag, inte särskilt kulturellt bevandrad och då kan det bli ett lite komiskt möte.

 

Jag räknade antalet musiker, de var uppemot 80, och andelen kvinnor var ca 1/3. Och det var vackert och aningen svårtillgängligt. För mig. Absolut en upplevelse och en jättefin julklapp.