Kontext

Hösten är min favoritårstid.

Jag tycker att luften är frisk, vädret dramatiskt och färgerna sprakande. Jag vandrar i mina skogar och plockar min svamp och njuter av det. Lagar goda anrättningar. Häromdagen kom kollegan G med ett chutneyrecept på kantarell. Det kommer här. Vi åt det till en bulgurrätt. Gott.

Kantarellchutney
Skär 1 liter kantareller i grova bitar och fräs i 1 msk smör tills all vätska kokats in. Tillsätt 1 hackade scharlottenlökar och fräs en stund till.  Tillsätt 2 msk balsamvinäger och 1/2 dl vitt vin eller vatten och låt även det koka in nästan helt. Rör i 1/2 dl honung och låt koka sakta ytterligare 15 minuter. Smaka av med salt och peppar. Lägg i burk i kylskåpet, gott till både kött och fisk.

Hon pekade också på den fantastiska lönnen. Den står där helt stilla och lyser tillsammans med de andra träden. Fast mer och klarare och självklarare. Otroligt vacker.

Efter att ha varvat ner kan jag konstatera att blåsan svarar an - den varvar också ner. Gott nog.
Men jag är allt lite gruvsam inför de besked jag ska få till veckan. Är inte alls lika frisk-kaxig som i tidigare bloggar.

Jag tycker att mina leder och min hälsporre skriker och jag undrar varför. Jag tycker att min blåsa nyps och är stingslig och jag undrar varför. Jag lägger märke till en och annan tanke som flyktigt berör möjligheten "det kanske går åt hellvete det här" och jag är beredd på dyster-besked. Kan det vara ett sätt att vara beredd för whatever?

Mest är jag ivrig att få veta vilken av de tre vägvalen jag står inför härnäst. BCG-beahndling med start v 41? Ny RETUR B-operation om 4-6 veckor? Eller operation  och ta bort hela blåsan och ersätta med en av flera tänkbara blås-konstruktioner och med flera månaders sjukskrivning? Alla tre vägarna är gruvsamma, var och en på sitt sätt. Och "helst" vill jag alltså vara "tuberkulossjuk" någon dag i veckan en tid framöver. Men nåt säger mig att processen kommer att sega på ett tag till. Ovissheten är en kvalitet som jag har svårt att gilla rakt av.  Ska fan vara i nuet och gilla läget!

Föregående grubbla leder in mig på en annan. Nämligen den om min bloggs anonymitet.

När jag startade blogga, i maj i år, så var anonymiteten ett medvetet val. Jag ville vara anonym för att mina företag inte skulle kunna skadas av galningar där ute i cyberrymden. Nu är jag inte lika säker längre. Det finns en kraft i att stå för vem jag är - inför alla och envar. Jag tycker inte jag har något att dölja.

Söndag innebar ännu en svampkorg att rensa plus ökande värk i blåsan. Måndag - igår - genomförde vi avslutningen på ett ledarutvecklingsprogram, som ur min synvinkel var prestigefyllt och viktigt. Jag var beredd att kliva av från operationsbordet för att genomföra den dan. Den dan var alltså i går. Och blåsan ville inte ställa upp på mig. Värken tilltog och på eftermiddan var jag mer än trött. Idag har jag unnat mig sovmorgon och tänker ta det väldigt lugnt, dock med en arbetstur till stora staden i eftermiddag.

Grubblar på en massa olika saker. Bl a på min öppenhet om sjukdomen och hur det påverkar de processer jag deltar i och ibland leder. Pendlar mellan ågren över att ha berättat - för vad drar det igång för parallellprocesser egentligen? - och en stolthet över att faktiskt stå för mitt tillstånd och tillåta folk att reagera på det. Om det är olämpligt att vara öppen - var går då gränsen för det lämpliga? Förkylning? Ryggskott? Allergi? Benbrott? Reumatism? Ja, de tillhör definitivt familjen OK att berätta om. Men cancer? Underförstått livshotande. Där är jag själv mer tveksam. Men jag vet egentligen inte varför.

Tänker att jag är en del av de kulturellt betingade värderingar som handlar om att det är OK att leva livet som om det var oändligt och att företeelser som påminner om allas vår dödlighet skall sopas under mattan. Som stöttare av utvecklande processer så får jag inte oroa andra.

Och när jag ser det så, så tänker jag att NÄÄ, det vill jag inte ställa upp på. Jag vill inte medvetet sopa livets villkor under mattan.

Mitt jobb är att använda mig själv som verktyg och jag har en sjukdom som påverkar, vare sig andra vet om den eller inte. Den finns i fältet, så att säga. Ska jag då avstå från mitt jobb för att jag fått en sjukdom som påminner om allas vår dödlighet? Och som jag troligen överlever, men inte har några garantier för? Ja, det är den fråga jag brottas med. Men jag tycker inte riktigt att det är OK att schappa heller. Inte gentemot mig själv, gentemot kollegor och - nog? - inte heller gentemot kunder och deltagare. Eller?

Svampskogen är ljuvlig. Jag tar mina turer och kommer hem med en korg då och då. Igår knatade jag runt ca två timmar. Trattkantareller mest. Kände att jag blev lite mjuk i benen av att kliva i oländig terräng. Dovt öm blåsa efteråt, hela kvällen. Idag ska kompis A och jag ta oss en tur efter trumpetsvamp.

När blåsan känns av ligger svårtankarna närmare till hands. Euforin över att senste operationen gick så bra och var så lättsam har försvunnit. Humöret och framtidsoptimismen växlar. De är som dyningar.

Timmen innan jag la in mig på friskhuset i måndags slutade trådlösa Telenormodemet att funka. Tillfälligt, trodde jag. Sen sa det error under friskhusvistelsen. Friskhusets säkerhetssystem trodde jag.
Men när jag väl kom utanför friskhusväggarna fortsatte modemet att "erra".

Telenorsupporten nästa. Den där fantastiska institutionen där man ringer ett nummer, skall valja mellan 5 alternativ för att sedan välja på 3 alternativ, sen 6 alternativ och sen nio. Hjärtinfarkten ligger nära. Väl framme hos Jim ominstallerade vi programmet och han drog slutsatsen att det var själva modemet det var fel på. - Sök närmsta Telenorbutik, så får du hjälp. Närmsta Telenorbutik finns på Stora torget i Stora staden där jag var, så jag tyckte det var bäst att passa på.

Nyutskriven från sjukhuset vinglade jag till Telenorbutiken. Aj, aj, simkortet satt fel, det är att betrakta som yttre påverkan. Nej, vi kan inte låna ut nåt annat modem till dig. Det vi kan göra är att skicka modemet på lagning. Men yttre påverkan går nog inte på garantin. Och lagningen tar 1-3 veckor.

Jag höll på att svimma. Gav uttryck för att jag har ett företagsabbonnemang och att tre veckor utan internetuppkoppling är en katastrof för mig som företagare och att det är fullkomlikgtr oacceptabelt. Vem kan jag rikta mina klagomål till?

Du får inga försäljaren. Det var en frilansande kille som jag inte har kontaktuppgifter till. Han hjälpte mig söka försäljningsorganisationen och dom kunde naturligtvis inte hjälpa mig. Jag var i en tryckkokare där jag hade svårt att tänka klart. Kände det som att jag blev hänvisad ut i periferin där jag absolut inte kunde få hjälp. Känsla av återvändsgränd, hur jag än ansträngde mig.

I bilen hem klarade jag tankarna. Det här kom jag fram till: Fullkomligt oacceptabelt. Vill inte ha med dem att göra nå mer. Kolla Telia.

Sagt och gjort. Nu har jag ett trådlöst Teliamodem, som DOM installerade och där DOM garanterar att de skall lösa de problem som kan uppstå. Jag ska inte stå utan leverantör.

Jag har ju en datanörd till son. När jag berättade om dramat fick jag tips till ordalydelser inför nästa krig då jag ska krångla mig ur Telenoravtalet som jag bundit mig för i två år. Och så skrattade han gott och sa att det verkar som om det är god fart på morsan och än ett tag hopp om livet.

Nu har jag lämnat friskhuset och kommit hem igen. Det var en avsevärt lindrigare behandling den här gången. Inte lika ont, inte lika länge, inte lika blodig efteråt, inte lika trött... Det har gått bra, helt enkelt.

Jag valde att inte ta såna där lugnande droger och det accepterades. Jag var helt klar i knoppen och intresserat med under den dryga timmens operation och lyssnade ivrigt på samtalet mellan de båda läkarna som opererade. Summeringen efteråt medan jag fortfarande låg på operationsbordet var: Vi har skrapat och skrapat där fulingen satt så nu är det nästan bara ett tunnt fettlager som håller ihop blåsan. Vävnaden ser bra ut och det återstår att se vad proverna säger. Vi hittade också en liten en som nog missades under förra operationen, men det var också allt. Det fanns en del skorpor kvar från förra operationen, men nu ser det slätt och fint ut överallt. Det ser alltså i stort sett bra ut. Men det kan bli frågan om ännu en operation, en re-RETUR-B efter 6-8 veckor.

På intensivens uppvakningsläger låg jag och trängdes med slangförsedda sovande kollin och själv låg jag och läste Stieg Larssons tredje och sista bok. Urspännande. Jag var väl inte slanglös jag heller. Hade ett dropp till vardera handen och så det kontinuerliga droppet till blåsan. Tre slangar alltså. Och helt vaken. Det tog - likt förra gången - 3-4 timmar att få liv i benen igen, 3 härligt ostörda timmar med Stieg Larsson.

Det jobbigaste jag var med om den här gången var min rumskamrat. En betydligt äldre dam, skulle gissa på 80+, som hade vänt på dygnet. Hon sov lugnt och fint på dagarna men förde ett himla liv på nätterna. Ropade om än det ena, än det andra, till både nu levande och sedan länge döda, och hon var verkligen i en värld för sig själv då. Hon sörplade, skramlade med porslin, skrapade med jag-vet-inte-vad, knackade i sängbordet eller ropade - just som jag skulle till att somna. Timme efter timme. Två nätter rullade de ut henne till ett behandlingsrum för att jag skulle få sova. Men hon var inte direkt ljudlös där heller. Hon hördes över hela hela Kungsleden.

Nu är jag i alla fall hemma med en relativt lugn blåsa och några allergiska utslag och här är det så tyst så tyst. Återstår bl a att vänta på resultaten. Min läkare sa: än har du blåsan kvar, men hur det blir i framtiden får vi se. Hon har varit tydlig med att jag inte ska hoppas för mycket. Kanske verkar jag lite väl optimistisk... och, ja det är den linje jag har. Det här ska ju gå bra, eller hur? Jag kör frisklinjen ett tag till.

Det är lunch inskrivningsdagen. Sitter på ett lugnt fik inne i centrala storstan. Här har jag tänkt häcka i flera timmar. Tills kollega UG och jag ska jobba med vår hemsida några timmar. I kväll kommer jag släntrande till friskhuset precis innan portarna stängs kl 19.30. Det ska finnas en säng att krypa ner i till mig på avdelning 14A.

Jag har avböjt den där lugnande medicinen som gör mig groggy under operationen. Men jag får inte titta på skärmen och följa operationen.

Det är OK. Då vet jag.

Under en av stunderna av väntan pratade jag med en man som också skulle skrivas in. Han har prostatacancer. Han såg dämpad ut och hade alldeles gula ögon. Såg fler personer längre bort i korridoren. Böjda ryggar och släpig gång.

Jag känner mig som hälsan själv och som en vitamininjektion. Glad och nära till skratt. Läkaren kommenterade mitt tillstånd och vi var överens - jag verkar pigg, lugn och redo. Sover bra på nätterna, förutom mina nattliga turer till toaletten. Påläst. Jag vet varför jag opereras och hur viktiga svaren av undersökningen är.

Det går alldeles tydligt att må sämre än vad jag gör - i mitt tillstånd.

Söndag kväll. Har två korgar med trattkantareller att rensa innan jag får gå och lägga mig.

I morgon bitti väntar inskrivning i friskhuset. I övermorgon operation. Inskrivningen  tar några timmar. Jag ska träffa läkare ett och läkare två och syster ett och två - och troligen sitta och vänta mellan varven. Vad läkarna ska säga den här gången förstår jag inte. Jag har ju nyss varit med. Jag vet hur ryggmärgsbedövningen går till och jag vet att jag får lugnande först och att jag ska ligga på intensiven och återfå känseln i benen efteråt. Undrar om jag kan få vara lite mer vaken (odrågad) under operationen den här gången och faktiskt få se på en skärm vad de gör? Det vore spännande.

 Jag har förberett mig så att jag ska ha att göra i stora staden utan att behöva åka hem emellan. Tänker jobba "på stan" med diverse saker och sen på kvällskvisten dra mig bortåt friskhuset och låna deras sköna hälsosäng över natten innan jag ska på ovannämnda behandling. Jag räknar med att vara på hälsosemester ca en vecka. Och jag räknar inte med att vara klokare om mitt tillstånd då. Svaren tar två veckor. De viktiga och gruvsamma svaren.

Förra gången funkade det inte att komma ut på nätet. Jag ska göra ett nytt försök nu. Men kommer det inga bloggar från mig, så är det ett tecken på att hälsohemmet har säkerhetsrutiner för internettandet.

Nu väntar jag ivrigt på att timmarna ska gå så jag får åka på min semester nån gång. Väskan är packad.

Häromdagen gjorde jag årets första kantarellpaj. Ej jätte i långpanna. Den innehöll kantareller jag fått af MLÖ och dem jag plockade förra helgen tillsammans med U i hennes egen svampskog. Jag fick alla kantarellerna, även de hon plockade. (Sjukdomsvinst = blifriskvinst, jippi)

Här är det ungefärliga receptet

Pajdeg enligt vanligt recept i botten på en långpanna och gräddning i ugnen en stund. Jag hackade och fräste några lökar, la i 3 grönsaksbuljongtärningar och blandade i de förvällda kantarellerna - det var en rejäl bytta - och toppade med kanske 2 dl vermouth. Det hela fick puttra en stund. Därefter tog jag grytan av spisen och rörde i 5 dl kokbar lättkrämfräsch och 6 ägg. Svampröran på pajskalet in i ugnen 175 grader tills röran blivit krämig men inte fast. 20 minuter? Kanske 30.

Lättkrämfräschen gör röran aningen grynig, fetkrämfräsch gör den ännu mjukare och fylligare. Det är en samvetsfråga. Jag hade - av kända skäl - bara samvete till den lättare varianten.

Serveras med rokulasallad - rokula, flingsalt, citronsaft och olivolja - och pajen toppas med riven Västerbottensost eller Parmesan. Lite vinbärsgele är inte fel att ha till. Och gott vatten. Eller tranbärsjos, citronsaft, fläder- eller lingondricka, vinbärssaft, öl eller vitt vin.

I min frys ligger portionsförpackningar av denna paj. Hörni. Kan livet bli bättre?

Nu är arbetsveckan som föregår min ofrivilliga semestervecka till ända. Det gick ju. Om än med diverse pinsamma intermezzon.

Häromdan var jag så trött när jag kom hem att svårtankarna sköljde över mig likt en dimbank som väller in från havet. De började mala. Tänk om dom noterar muskelinfiltrerande tumörer nu. Tänk om det faktiskt går åt hellvete och att hellvetet inleds med en svår operation med lång sjukskrivning. Tänk om jag faktiskt har ett antal starkt begränsade dagar kvar i livet. Tänk om barnen snart måste tömma mitt hem och sälja radhuset. Tänk om...

Men, som sagt, jag var trött. Så jag hörde mig själv säga högt och ljudligt: Jag är för trött för svårtankar. Det här orkar jag inte med. Det kommer helt enkelt att gå bra det här. Nåt annat ORKAR jag inte tänka på, just nu. Så det så.

Och det hjälpte. Jag liksom orkar inte tänka svårtankar mer. Och blir det svårbesked, så får jag ta det då. Nu ska jag göra undan lite mer arbete under helgen och sen lägger jag in mig på hälsohemmet, alias friskhuset. Snart dags för vandringar med lilla handväskan på Kungsleden. Semester ohoj.

Födelsedagar går i skov, känns det som. September håller på att bli ett födelsedagskluster.

Igår kväll åt jag födelsedagsmiddag med mågämnet J. Hans egentliga dag var i måndags. Det fick bli på restaurang eftersom jag ville undvika ytterligare stressmoment. Det var både trevligt och gott. Sonahustrun där borta i landets västra utpost fyllde år i fredags. Hon fick gratuleras på telefon. Dotterns 25-årsdag har jag beskrivit tidigare.

Det är roligt att toka till det och designa firandet på ett gediget sätt. Emellanåt. Men inte alltid.

Två dagars intensivkörning. Jag låg till och med borta. Hujedamig. Även för den friskaste var det intensivt med förberedelser, seminarier, eftersnack och möten på ett pärlband till sena kvällen.

Min blåsa ställer inte upp. Den verkar inte ha kollat av almanackan. I stället skriker den,  beter sig olämpligt och vill ha uppmärksamhet.

"Skriker" betyder i klartext att den gör betydligt mer ont, att jag verkar ha nån gammal skorplossning fortfarande och att jag har nytt färskt blod i urinen. Fan, också. Jag intalar mig att det nog är ett resultat av skorplossningen och därmed helt normalt. Det funkar delvis. Men symtomen stressar mig också.

"Beter sig olämpligt" betyder att den inte håller tätt. Jag skulle bära bort en lunchbricka idag och springa till ett möte. Då kom en trängning hastigt på och jag hade inte en chans. Det bara rann, där jag stod med brickan i handen. Fyllde bindor och trosor och rann utför benen. Precis innan jag skulle på ett viktigt möte. Piiinsamt. Det var bara att gå och torka efter bästa förmåga och därefter låtsas som ingenting. Det hände en gång till alldeles nyss när jag landade med bilen hemma på gårdsplanen. Jag hann inte in. Samma visa. Men nu var jag i alla fall hemma och kunde rengöra och byta från topp till tå.

Jag anser att blåsor skall göras läskunniga och hänsynstagande. Det värsta är att jag tror att just min blåsa är obildbar. Och ointresserad av hänsyn och hyfs.

Kommande vecka är det hårdkörning på jobbet. Jag kommer att flå runt till olika grupper och möten i ett kompakt schema. Det känns verkligen som om det kommer att vara över gränsen för vad jag egentligen orkar. Men är det inte så det brukar vara? Lite hårdkörning före semestern.

För jag ska ju ha semester snart. På hälsohemmet - eller friskhuset, vilket man nu vill.

Jag längtar hälsokosten och promenaden på Kungsleden som gör mig friskare. Att semestern stavas operation tänker jag bara flyktigt på, när jag vränger tankarna på det här sättet. Och det roar mig.

Två dagar med svampplockning. Trattkantareller igår med A. Gulkantareller idag med U. Ivrigt pratandes om de små liven och hur de växer och hur de växte i fjol och hur de kommer att växa kommande veckor och vad man kan laga av dem. Å så samtal om de större frågorna om hur projekt kan utvecklas, hur företagsidéer blir bättre och vad olika branscher behöver. Stor och smått. Då stortrivs jag.

Tack U för lunch, givande skogspromenad och snacket vid kaffet.

Idag var jag hos tandläkarn. Ska få en ny krona på en kindtand. Kostar minst 6 000 kr. Suck.

För att nu ta allt syndom-kör, så åkte jag fast i fartkontroll igår också. Körde 40 där det var max 30 mitt inne i stan. Såg inte en kotte. 2 000 spänn. Jag får riktigt hålla i mig för att inte hemfalla åt gud-vad-det-är-synd-om-mig-tankar. Jag kan t ex tänka på att polisen var både ursnygg och trevlig. Mums.

Nåväl. Tandläkarn var det. Jag har berättat för henne om att jag fått cancer sen sist. Det visade sig då att hon haft cancer i ändtarmen för 20 år sen. Cellgiftsbehandlades och fick stomi-påse. Nu ser hon ut att vara hälsan själv. Dels var hon mycket förstående för mitt behov att gå på toaletten mitt under pågående munarbete. Och dets mår jag väldigt bra av att träffa nån som KLARAT av det. Även om det inte är exakt samma, så är det ändå snarlikt. Hennes existens var ett oväntat stöd till mig.

Hur är det med dig, Amnon Lee Israeli, som kommenterar mig då och då. Tack för kommentarerna förresten. Är du en sån som KLARAT det?

Äntligen. Idag var kompis A och jag ute på en rektur i skogen. Vi kollade våra säkra ställen. Och, jodå. Massor av gula kantareller, en del trupetsvamp och så börjar trattisarna komma.

Livet ler. Livet återfår sin mening.

Idag fick jag kallelsen. Om exakt två veckor opereras jag igen. Tisdag 18 september. För att få nytt svar på mina tumörers art - eller rättare - Tumörens art, för det är framför allt en, som får stavas med stort T.

Jag kommer att ligga på samma avdelning som förra gången, avdelning 14A. Det blir bra. Vågar jag hoppas på enkelrum den här gången också? Det vore för bra för att vara sant.

Från och med nu ska jag inte ta några smärtstillande, i alla fall inte såna som innehåller Acetylsalicylsyra. Idag är första dagen sen förra operationen som jag inte alls tagit nån smärtstillande. Och jag är besvärad av det onda. Det är inte så att jag har ondare nu än för ett tag sedan. Men jag är mer less. Jag vill bli lämnad ifred ett tag. Jag vill vila från alltihop. Ta en paus och bara glömma. Men den där envetna molande värken i blåsan när jag är trött och nypet i blåsan som ger lätt illamående och obehag när jag kissar, det gär gör att jag inte kan glömma. Och det är klart att jag undrar varför jag har ont. Jag vill veta.

Nu känns dessa två veckor som år. Så långt bort och så efterlängtade.

När bara operationen är gjord... när bara svaret kommit... när bara behandlingen startat... när bara hösten är avklarad... när bara...

Jag har svårt att gilla nuet. Lätt att fly in i en hägrande framtid.

Två veckor kvar. Två långa veckor.

På bussen finns tid att tänka.

En ny bokidé har kommit till mig. Den ska handla om cancer på jobbet och de parallellprocesser som sätter igång och triggar varandra när en medarbetare blir cancersjuk.

Det skulle vara intressant att samtala med personer med egen erfarenhet. Inte bara den cancersjuke utan - och kanske framför allt - kollegor till cancersjuka, som har erfarenhet av att vara på ett jobb där det funnits eller finns "cancer på jobbet". Jag skulle vilja lära mig mer om hur en sån här ofrivillig situation kan hanteras på ett konstruktivt och bra sätt. Vad som bidrar till att cancern får fäste på själva jobbet och vad som helar och läker systemet i fråga. Dessutom skulle jag gärna vilja förmedla vad jag kommer fram till i bokform. Men till ett sånt projekt vill jag ha en förläggare.

Först och främst vill jag alltså prata med folk med erfarenhet. Och sen söker jag en förläggare. Klar och tydlig önskan rätt ut i kosmos. Eller hur? Och jag önskar att kosmos svarar rätt snart. För eventuellt är mina dagar räknade.

Det verkar som att jag inte längre kan vara anonym i min blogg. Men ett tag till, så...

Dotter T blev rejält uppvaktad.

Uppvaktningsdesigner var pojkvännen J. Han konsulterade mig några vändor, så jag kände mig involverad.

På morgonen fick T en hoper numrerade kuvert. Vart och ett innehöll lagom kryptisk instruktion på vers.

Först fick hon rusta sig med T-baneremsa, 200 spänn i taxipengar, kamera, varma och kalla kläder och därefter bege sig på egen hand från Solna till Djurgårdsbron. Kompisar tog henne på trampbåtstur med glass. När den var avklarad fick hon öppna nästa kuvert som ledde henne till porten av Junibacken. Där stod mamman (jag), just anländ efter att ha klarat av den panikartade och trevliga bussturen (se förra bloggen). Min roll var att guida T på Junibacken för att - så att säga - ta avsked av barndomen. Vi lunchade. T tog Emils köttbullar och jag valde Pippis pannkakor med grädde och sylt. Vilket härligt ställe. Dit vill jag gå fler gånger. I bokhandeln hittade jag en Pettsonbok som jag inte sett förut, en bok på engelska om hur Findus som kattunge kommer till Pettson. Nåväl, vid givet klockslag var det dags för T att öppna nästa kuvert som ledde henne till en lägenhet på söder. Där fick hon en privat konsert av MF, världsberömd klarinettist, och J, som får anses vara en gudabenådad pianist (om än inte helt världsberömd) drickandes champagne. Nästa station väntade nere på gatan utanför lägenheten. Tre vänner hämtade henne upp på en av söders höjder där de solade och åt glass. Tills det var dags att bege sig till Brattsens Palats, Sturebadet, för bad och behandling. Det hela avslutades med taxi och förbundna ögon till en fest i vännen Ms lägenhet, där T bott tidigare. Tänk, platsen hon kom till tog hon på LUKTEN. Trots att M sprayade med skogsdoft för att hon inte skulle kunna lukta sig fram. Där fanns festmat och vänner uppdukade och mamman  uppvaktade tillsammans med de andra ungdomarna.

Jag var genomtrött i blåsan och begav mig "hemöver" rätt tidigt. Nån större festkapacitet har jag inte i nuvarande tillstånd. Även uppvaktningsdesignern J var alldeles slut efteråt. Han kunde glädja sig åt ett gediget och lyckat designerhantverk. Dan därpå uppvaktade vi föremålet igen - på den RIKTIGA dagen - utan större engagemang och med en påtaglig avslagenhet. Sen åkte jag hem igen. Den här gången funkade toaletten hela tiden. Men bussen var full så jag kunde inte bre ut mig.

Jag beger mig till Kungliga Huvudstaden för att fira dotter T 25 år. Tog Y-bussen kl 7 och bänkade mig i dubbledäckarens bottenvåning vid ett bord. Nära toaletten.

Kunde bre ut mig för det var glest befolkat idag. Pratade med en kollega/vän om hur det är nuförtiden. Hon ska söka jobb i Huvudstaden och jag ska bli frisk. Det var kontentan av vårt samtal. Hon såg möjligheter för mig med min sjukdom kopplat till mitt jobb. Jag ska grunna på saken själv. Det är klart att arbetsplatser drabbas när en medarbetare får cancer. Det kan säkert hanteras på olika sätt, som hjälper elller stjälper både den cancersjuke och verksamheten.

Med jämna mellanrum gick jag på toaletten. Tills den gången jag klev in i toahytten och blev blöt om fötterna. Hela toalettstolen var vattenfyld och säkert 3 cm av golvet också. Bad om hjälp. Första beskedet var att toaletten måste stängas. Nej, se det funkar då rakt inte med mig som passagerare, lät jag meddela. Nästa besked var att jag skulle få åka med en annan buss. Väntan på att få kliva ur bussen blev panikartad. Det gör förbannat ont att inte få kissa, kan jag förtälja. Hellvete!

Efter några evigheter stannade vi efter vägen och jag kunde rädda mig bakom en gran. Sen kom konktraorder. Toaletten är lagad och jag kan få åka med igen. Om jag bara går på toaletten tillräckligt ofta! Och spolar var gång så inte vattnet smårinner och det blir överfyllt. Det var nåt med en ventil som inte höll tätt. Det var inte svårt att lova.

Tänk vilken nytta jag kunde göra. Dels höll jag toaletten i form för oss alla. Dels bidrog jag till glatt samspråkande i hela bottenvåningen. Alla var empatiskt engagerade.