Kontext

Idag kommer flyttbilen. Det känns ödesmättat.

Gårdagen ägnade jag åt att sätta lappar på sakerna, skriva instruktioner och att gallra, slänga och packa en del. Det blir besvärligt i själen när det kommer till att sortera bland verktyg och diverse pysselsaker, fotografier och så de där förbannade släktlådorna som ingen vill ha. Men även det har fått sin genomgång. Det blir en och annan ta-itu-med-senare-låda, fast jag ogillar det.

På banken skrev jag på papper om de lån jag tar för att köpa lägenheten. Dödade MC-kortet för enskilda firman. Tömde bankfacket och lämnade tillbaka bankfacksnycklar.

På kvällen åt vi en enkel middag tillsammans, närmsta vännerna. Pizzan som hade namn efter min hittillsvarande hemstad åt vi med sin egen förpackning som tallrik och drack öl och vin därtill. Mysigt. De tog en sista vända bland böckerna och tog några med sig hem.

Bit för bit monteras mitt liv ner här i Mellanmjölkens land. Om några timmar finns bara rat som ska slängas kvar eller skickas till Erikshjälpen kvar. Mycket märkligt. Hur fan gick det här till? Om ytterligare några timmar sitter jag själv på tåget söderöver för att successivt, bit för bit, börja packa upp mitt liv igen. Det börjar med en mellanlandning hos tvillingarna över natten.

Sen tar jag liksom filmen baklänges. Då ska jag träffa mäklaren, pengar ska överföras och jag får min nyckel. Jag har också att packa ihop mig ur den där övernattningslägenheten jag haft. Efter en sista natt där så möter jag flyttbilen på torsdag morgon och tar emot alla kartongerna som ska baxas hit och dit.

Bit för bit kan jag börja montera upp mitt liv igen. Bortsett från några dagars fixande med lägenhetens ytskikt, så är det nu inte så bråttom.

Bit för bit. Hit och dit.

Nu är jag hemma i ett kylslaget hus. Snön kom igår, berättade taxichauffören som körde mig hem igår kväll.

Nu känns det himla tveeggat och konstigt. Idag slutpackar jag, i morgon kommer flyttfirman. Det oåterkalleligt och verkligt att jag flyttar. Mysfaktorn i mitt hem monteras ner och det känns tråkigt, ensamt, gruvsamt och det gör lite ont.

Helgen har gått i familjegrisandets tecken. Särskilt med fokus på griskultingar. Äldste sonen (ÄS har han tidigare kallat sig på den här bloggen) med fru kom till tvilling-familjen på lördag och vi firade honom på hands födelsedag. De väntar själva barn, i mars, så det blev höggradigt motiverat babysnack. Det är mycket man kan prata om som handlar om gaser, mjölk, kiss och bajs, vanor, mediciner etc. (Alltså, jag ska bli farmor också!!!!!!)

Min förkylning repade sig så att jag kunde medverka och övernatta i lägenheten. Det gläder mig att kunna avlasta med att ta ett eller två av nattpassens matningar. Första natten var OK.

Andra natten blev en katastrof som gjorde mig olycklig. Där låg jag i samma rum som tvillingarna och kände hur flunsan tog omtag i mig. Jag hostade och korkade igen, snorade gult och det spände i öron och ögon och halsen knivade. Det är verkligen inte vad de två små skall utsättas för. Hur skulle jag göra med dagen, den stora dagen då Namngivningen skulle ske? Efter resonemang med föräldrarna hit och dit så valde vi att jag skulle medverka enligt planen, men inte vara uppi de små och dessutom duscha och alvedona mig så att jag känner mig fräsch, använda näsdroppar så jag inte hostar och nyser så mycket. Dessutom idogt sprita händerna och hosta i en för ändamålet särskild påhängd (snygg) halsduk. Så blev det. Och flunsan gick tillbaka, så där mirakulöst som för bara några dagar sedan.

På morgonen intog vi alla hotellfrukost på det hotell där ÄS med fru övernattade. Rikligt, gott, rymligt, lyxigt. Vi bunkrade frukost själva och hällde rikligt med mjölk i tvillingarna i omgångar. Det byttes blöjor, packades och rustades.

Tvillingarna väcker viss uppmärksamhet. Bl a av några äldre damer på hotellet berättade att de var trillingar, två tjejer och en brorsa. En tuff T-baneresenär veknade när han såg att det låg två telningar i vagnen. Han dristade sig att fråga och hans anletsdrag mjuknade.

Det blev en jättefin namngivningsstund. 50 talet personer, släkt från båda grenarna och en drös vänner, var närvarande i en liten lägenhet på Mosebacke hos flickornas farmorsmor. ML (tvillingarnas andra morbror) hade gjort handgjorda personliga läderbandsklädda böcker till dem och vi skrev lyckönskningar i dem. Jag hade fått äran att hålla en systemisk betraktelse (tårarna ville också vara med trots att det inte stod i manus), en kompis sjöng och spelade Blue sky och morbröderna tillsammans med fastrarna fixade fotavtryck att sättas in i deras böcker alltmedan de skrek i högan sky. Släktfotografering med alla från båda föräldrarnas släkter. Fika och mingel. Social värme. Tvillingarna vandrade från famn till famn och verkade må alldeles utmärkt. Men oj, vad trött jag var på kvällen. För att inte tala om föräldrarna. De var trötta nöjda och lyckliga. Nu håller jag tummarna för att de slipper flunsan från mig.

Igår kände jag hur flunsan kröp på mig. Halsen blev torrkraxig och svidig, jag kände mig alltmer hurven, ville bara hem och dricka varmt te och sova, halsen började kännas som om det fanns knivar iden, det började rinna och tjockna till i ansiktet.

Natten blev orolig. Huvudet sprängde, snoret rann och var gulsiktigt, näsdukarna blev till förbrukade högar, halsen hade sina knivar. Jag tillät mig att bara sova, även på morgontimmarna då jag normalt är uppe.

Kan man hitta en mer klassisk beskrivning av en influensa i antågande? Jag drog mig till minnes att när jag åkte tåg sist satt jag intill en snörvlande människa. Fan ta henne. Å så tänkte jag på helgen då jag ska träffa alla de mina, fira sonen på hans födelsedag på lördag och så namngivningen av twinsen på söndan. Vi har kommit överens om at jag ska övernatta hos dem. Men inte går det inte, med en flunsa i full blom. Barnbarnens hälsa är absolut prioriterad. Jag såg för mitt inre hur jag blev snuvad på konfekten. Jag tänkte också på den förestående flytten. På måndag då jag gör sista kraftrycket med  den allra sista packningen, på tisdag kommer flyttbilen samtidigt som jag på kvällen reser söderöver till huvudstaden och dan därpå, onsdag, fortsätter till Drottningstaden, på onsdag betalar jag och får nyckeln, på torsdag kommer flyttlasset. Blä för att vara både ensam med skiten och dessutom sjuk. Nä, det här kommer absolut inte lägligt.

Döm av min förvåning när jag nu, mitt på dagen, inte längre har huvudvärk, knappt snorar alls, och på det hela taget känner mig nästan frisk. I och för sig är jag kvar i övernattningslägenheten, alltså jag har inte gett mig ut i gråvädret, så jag har inte frestat på hälsan ytterligare. Men helt klart känns det som jag gör en kometkarriär i flunsaförlopp. Jag tror min själ jag kan fullfölja helgplanerna. Och flytten.

Det kallar jag kometkarriär.

I natt har jag drömt om pengar. Mina egna existerande pengar.

Det är som så att jag på firman har en liten hög som jag gärna skulle vilja komma åt för att kunna öka på kontantinsatsen på köpet av min lägenhet och därmed minska topplånets storlek. Alltså för att minska min kostnaden för mitt boende.

Men nu, sen jag ombildade till AB, gör jag inte riktigt som jag vill med mina pengar. Det är ovant. Jag får t ex inte låna ut pengar från ABt till mig själv. Det gjorde jag förr. Gladeligen. I den mån jag då hade pengar, vilket ofta inte var fallet. Däremot får jag plocka ut lön.

Det har jag gjort i den omfattning jag vill för att inte komma över en beskattningsgräns. Helst ska jag inte plocka ut mer lön. Vad mer kan jag hitta på inom lagens ramar?

Själv har jag tänkt ut att ABt betalar kontorshyra och lagerhyra för alla tusentals böcker som jag har huserande i mitt hus. Och traktamente för alla mina resor. Har engagerat min revisor i att räkna ut beloppen. Sen tog min egna kreativitet stopp.

Men nu i natt har kreativiteten fortsatt. Jag har badat i pengar och hittat massor av fiffiga saker som jag kan utnyttja för att plocka ut mer pengar ur företaget just nu. Tyvärr kommer jag nu i vaket tillstånd inte ihåg vad det var som var så fiffigt. Bortblåst.

Däremot njuter jag av känslan av att för en kort stund varit Joakima von Anka badandes i pengar. Även om den känslan också är som bortblåst. Man kan säga att guldet blev till sand.

Vaknade med drömmar i huvudet igen. Tänka sig. Jag drömde faktiskt om flyttkartonger. Det var lite förvirrat med packningen, det var det. Till skillnad från senare tidens drömmar, så håller jag med om drömmens innehåll. Ja, det finns flyttkartonger i mitt liv och de packas, mer eller mindre förvirrat, men dock. Drömmen stämmer!

Senare idag, kl 15-17,  har jag öppet hus i mitt hem, en kombination av hemma-hos-loppis och hej-då-fika. Frågar mig – kommer nån och hur mycket ska jag bulla upp? Vad ska jag bjuda på som plockas fram allt eftersom folk kommer och som inte blir dåligt om det inte kommer en kotte? Och som är enkelt för mig att fixa.

Till dess ska jag se till att plocka fram allt jag har i gömmorna som kan skänkas eller, i något enstaka fall, säljas. Hoppas verkligen att mycket av möget försvinner ut ur mitt hus.

Idag. Hemma-hos-loppis. Hej-då-fika. Kl 15-17.

Har varit några dagar i Drottningstaden och åkte hemöver igår, fredag. Övernattade hos tvillingfamiljen i Kungliga Huvudstaden. När jag kom innanför dörrarna satt båda föräldrarna och matade de sina. Ungefär som när jag for. Gapflabb. Det tragikomiska är väl att det är ungefär med sanningen överensstämmande. Alltså. Det matar stup i ett. Dygnet runt. När jag kommer och när jag far. De tar sina utflykter. Till sjukvården på kontroller! Det resulterar i att de små, framför allt minstingen, ska ha tillskott av än det ena, än det andra. Det är vätskor av skilda slag, som hon inte är glad i att få i sig, och som ändå ska intas vid varje mål. Vitaminer, calcium, mm, mm. Det är en konst att lirka med henne, hon som inte är matvraket av de två.

Ändå har minstingen passerat tredubblingen av sin födelsevikt (sedan 24/8) och storingen är på god väg att göra detsamma.

Ååååå.

Det är så himla gott att minnas de där små liven, vevandes med armarna, simmande med blicken av mjölkdruckenhet, kraxande som måsar, pruttande och rapande och emellanåt kräkande upp den mödosamt intagna födan, le fåniga inåtvända leenden.... Ååååå. De är avstressande för en mormor som flackar som ett jehu, just nu.

Nu ska jag hem och skriva på papper om radhusförsäljningen (måndag), hålla öppet hus med hej-då-kaffe och hemma-hos-loppis (imorgon söndag) och så ska jag väl packa ännu någon kartong. på måndag åker jag söderöver igen. Det känns som om autopiloten är påkopplad. I det skenet kan man säga att små tvillingar har en dramatiskt reducerande stressnivå på mig.

Om jag karskar upp mig och tillåter mig att hellre fälla än fria vad gäller mina egna saker, så har jag det inte lika enkelt med ett antal kartonger efter min mamma.

Jag avskyr de där kartongerna. Jag blir ofri och vet varken ut eller in. De innehåller summeringen av den släktforskning och yrkesforskning hon gjorde under senare delen av sitt liv. Det var mycket betydelsefullt för henne. Hon tog hjälp att ordna upp sitt material något år innan hon dog. Det var en vän till mig som hjälpte henne. De satt i månader (känns det som) och gick igenom, lade i små kuvert, skrev utanpå vad det innehöll, lade i prydliga högar i prydliga lådor.

Meningen har varit att det här materialet skall vidare nånstans. Och jag vet inte riktigt vart.

Det mesta handlar om hennes föräldrar och deras liv i början på 1900-talet. Det är brevväxlingar till varandra innan de gifte sig och fick många barn, det är brevväxlingar med föräldrar syskon och vänner. Mängder med foton, både som glasplåtar men också fotoalbum och diabilder på foton. Några anteckningsböcker om menyer som herrskapsfolket åt där i början av seklet.

Min mamma gjorde också djupdykningar ner i sin egen mammas historia. Där fann hon mustiga berättelser om sociala skikt och hur det kunde vara att leva då. Även förr gjordes klassresor.

Som den om Johan Sahlin, t ex. Johan växte upp under mycket fattiga omständigheter i Stockholm på 1700-talet och han var musikalisk. En dag satt han, en fattig trashank, och spelade flöjt i rännstenen då ett fint ekipage passerade. Det var kungens bror. Det landade i att han adopterades av kungabrodern och ändade sina dagar som chef för militärmusikkåren i kunglig tjänst.

En annan släkting på mormödernet var uppburen guldsmed i Ryssland på 1800-talet (eller 1700, jag vet inte riktigt). Han var hovleverantör till ryske tsaren och levde ett burget liv där i Ryssland med sin familj. Men så bar det sig inte bättre än att hans bror i Sverige dog. Då var han tvungen att flytta hem, med hela sin familj, för att ta hand om änkan och barnen. Det var visst inte så lyckat. Han fick det rätt svårt hemma i Sverige.

En tredje historia handlar om en hyfsat nära släkting, bara några generationer bort, 1800-tal måste det vara. Han var en spillevink. Gift med barn i Stockholm. Drev en rörelse av något slag. Men så gick rörelsen omkull. Då stack han. Från alltihop. Från skulder och från fru och barn. Skandal i släkten. Katastrof för familjen. Men han försvann inte alldeles spårlöst. För efter honom finns en lång rad oäkta barn i norra Uppland, som han gjorde tillsammans med pigor i olika byar där, medan han så att säga sökte upp sin prästernliga bror. Min mamma har faktiskt träffat en oäkta avkomma efter denne släkting och det blev ett känslosamt möte. Till och med jag har träffat dem, de är fiskare och småbrukare i nordöstra Uppland, starka som björnar med händer som dasslock och de ser ut som Björnligan hela bunten.

Det här är sanna historier som min mamma forskat fram. Det skulle kunna roa vilken historieintresserad släkt som helst. Hon har berättat om dessa på band, det finns 10 kasettband om det här.

Det är en sak till. Jag har stamtavla. Släkten har en förening och vi har alla ett nummer. Jag är 2951. Siffrorna står för nummer i syskonskaran generation efter generation. Jag är alltså första ( och enda) barnet till min mor som är barn nummer 5 (av 10) efter sin far, som är barn nummer 9 osv. Det finns släktklenoder, en släktgrav och en hemsida. Föreningen gör ett fantastiskt jobb, arrangerar träffar och ger ut stipendier. Det lär också finnas ett ställe dit man kan skicka släktmaterial. Hur bra kan det vara, för en sån som mig, som vill bli av med materialet?

Naturligtvis finns en hake. Min mamma har fördjupat sig i fel släkt. Det är min morfar och hans anfäder som tillhör släktföreningens intresse. Inte min mormors släkt. Hon är ingift. Fel fel fel.

Så nu står jag här med en drös kartonger som jag varken vill eller kan behålla och förvalta, som det är mycket arbete bakom, som min mamma mödosamt samlat till eftervärlden. Jag bara kan inte hiva materialet heller, det vore hädelse gentemot mamma och till och med jag tycker att det är intressant material. Alltså, jag är fångad. Kan varken hiva eller behålla. Naturligtvis jagar jag släktingar som vet vilka andra släktingar som kan... etc. Men jag har hittills kammat noll.

Jag håller på att komma i form, rent kroppsligen. Det är rena work-outen att packa och bära hit och dit, upp ner, ut in, kors tvärs. Jag tycker det är en baggis att vika iordning flyttkartonerna nu. För några dagar sedan var det med ett visst pustande jag gjorde det.

I förmiddags flådde jag runt extra mycket. Det ska gebevars se hyfsat ut om någon skulle vilja besöka mitt radhus nu medan jag är borta. Igen. Fyllde de nyligen tömda bokhyllorna med böcker som jag hjärtans gärna skänker bort. Jag fyllde bilen med skräp och for till sopsorteringen. Där träffade jag gamla bekanta. En av dem flyttade till Malmö förra sommaren. Han stortrivs med det beslutet. Nu var han hemma för att en lagård höll på att falla samman. I den lagårn har han förvarat en massa saker han hade svårt att skilja sig från för ett år sedan. Ägaren hörde av sig och menade att han behöver ta hand om sina prylar innan huset rivs.

- En del saker måste få mogna, tyckte han. Nu är jag mogen att slänga alla gamla fototidningar. (Han är fotograf).

- Ja, så är det kanske. Men jag har inte den tiden. Jag måste besluta NU. Har ingen lada eller förråd att låta mitt gamla mög monga i.

Det är mödosamt att slänga grejerna i soppåsen. Men det är förbannat skönt att sen slänga soppåsen på tippen. Tänk att de där föremålen har sån makt över en. När det i själva verket är en befrielse att slippa dessa saker.

Jag tror jag skippar det där med mognaden. Jag väljer att hellre fälla än fria. Och då menar jag att hellre slänga än behålla. Och det ska verkligen vara ett moget beslut att behålla.

Som bekant packar jag ihop mitt liv. Jag komprimerar mig själv.

Det är nåt i hästväg att göra det. I alla fall för mig. Inte själva packandet i sig. Jag har bullat upp med bra packlådor och lägga saker i lådor kan jag. Nej, det är den psykiska biten som kostar på.

Visst. Jag har stakat ut riktlinjen. Jag får inte ta med mer än vad jag får plats med i lägenheten. Jag har en vision om ett enklare prylfattigare liv med några väl utvalda saker runt mig.

Nu pendlar jag mellan ytterligheter. Jag vill å ena sidan ha med "allt", dvs en massa olika spår av mitt liv. Gamla utställningsprojekt som kanske kan komma till användning. Sy-projekt. Bok-projekt. Alla dagböcker sedan 13 års ålder (flera kartonger bara det). Alla foton tagna under hela mitt tonårs- och vuxenliv med barnen i stadier från ofödda till utflugna. Alla böckerna i bokhyllorna. Mååånga hyllmeter är det. Kläderna. Jag vill rädda lådorna efter mor med släktforskningsmaterial. Det finns saker jag gladeligen och med lättnad skulle slänga. Men det får jag inte enligt lagen. För jag måste som företagare spara alla ekonomipapper i minst 10 år. Det är ett antal hyllmeter det med. Jag behåller även mina privata ekonomipapper, åtminstone till efter nyår, då husförsäljningen skall vara deklarerad. Kan behöva gå in och kolla vilka utgifter jag haft under åren. Och det gör jag bara inte just nu.

Å andra sidan vill jag slänga nästan allt. Eller. Inte slänga. Men se till att det kommer till nån som vill ha. Och då fastnar jag där. Vem vill ha? Hur hittar jag dem?

Värsta passagen var den om fotona. Det var ett alltför stort projekt att dela upp nu. Efter att ha tagit råd från olika håll, packade jag bara ihop alla foton i komprimerade kartonger för att ta itu med sedan. Och jag vet att jag lurar mig själv. För de där fotolådorna har legat där i alla år att tas itu med sedan och det enda som hänt är att fotona blivit dammigare.

Jag fyller ett av rummen med sånt som andra kanske vill ha. Jag packar låda efter låda till mig respektive barnen. Och jag har en otäck känsla av att jag får med mig för mycket, så att jag även fortsättningsvis kommer att vara tyngd av alla prylarna runt mig. Och det vill jag verkligen inte. Jag vill bli befriad från SAKER. Samtidigt vill jag absolut ha vissa väl utvalda saker runt mig. De är viktiga.

Så här kryper jag omkring i tankevärlden. Som mask på krok. Varenda sak jag tar i ska ha ett beslut. Ett beslut om sitt öde. Från mig. Det kostar på att komprimera sitt liv.

Nätterna fortsätter att förundra.

Nattens dröm handlar om ständigt svikna överenskommelser med min yngre son. Vi avtalade tid och plats om att göra nåt speciellt och viktigt (minns inte vad) och när det blev dags, så kunde han inte. I verkligheten har vi inte något sådant spel på g, vad jag vet. När jag vaknade så kändes det dessutom som om jag drömt det här många gånger. En riktig upprepningsdröm.

Summerar senaste tidens teman:
Serverade män, dvs relationsförslag
Genomruttet fönster
Oavklarad examen
Struliga möten

Sammantaget blir det här katastrofalt strul med blottande av min ofullkomlighet.

- Kul teman du kommer med, mitt drömjag!

- Kan du inte bjuda på en mild sommardag där jag lyckligt plockar vallmo och ser ut över ett stilla blått hav?

Jag packar och packar så jag känner mig berusad. Packad. He he.

Jag pausar ideligen med att lägga några ord på Wordfeud. Chattar med obekantingar. Bl a med en 45-årig snubbe, produktchef inom kyla och värme, som är på väg hem från semester med sin son. De har varit i Paris och ska hem till Göteborg. Eller med en nästan jämnårig kvinna i Surahammar som är febersjuk och tröstar sig med Wordfeud. Om henne vet jag att hon är personlig assistent, har en dotter vars kusin heter samma som jag gör i förnamn och att dottern inte lever längre. Ganska mycket vet jag på bara några korta chattande ord. Det här är lite roande i det tröstlösa packandet.

Igår la jag ut en bild på arkitekturböcker på Facebook. De har redan idag bytt ägare. En bokhög mindre att befatta mig med. Snabbt och enkelt.

Där i bakhuvudet mullrar tankarna om hur jag ska få till det med själva lägenhetsköpet om mitt radhus inte hunnit säljas.

Fortsätter att drömma märkliga drömmar. I natt drömde jag att jag hade oavklarade kurser för att få ut examen. Så är det ju inte heller. Jag är klar och har examen sedan 1978. Basta.

Kanske handlar mina drömmar om en oklar situation som behöver hanteras. Det är en kreativ tolkning. Hur nu nya män, ruttna fönster och ofärdig examen kan handla om mitt nuvarande liv.

I alla fall är jag rent faktiskt i en klämd trixig situation som jag inte riktigt ser lösningen på. Har köpt (skrivit på och överlämnat handpenning) lägenhet i Drottningstaden, men får inte mitt radhus sålt till ett rimligt pris. Bostadsmarknaden är punkterad. Det finns massor med villor och radhus till salu, de visas om och om igen och det läggs få, låga eller inga bud. Mitt radhus har två intressenter som budat var sin gång. Alltid något. Men de ligger bortemot 150 - 200 kkr lägre än vad jag helst vill ha.

I den här situationen vill jag berömma mig för en sak. Jag gör något som är olikt mig själv. Jag sticker nämligen inte huvudet i busken och mår dåligt. Nej då. Här är ärmarna uppkavlade och jag agerar kraftfullt och jag mår faktiskt bra. Har kontinuerlig dialog med mäklaren, har lagt korten på bordet till banken och bett dem hjälpa mig att se vilka alternativa vägar jag kan ta och jag har bollat upp situationen med min äldste son, som är en bra samtalspartner. Banken kan hjälpa mig, men boendet blir några tusen dyrare per månad än vad jag tänkt mig. Sonen fick mig att se att jag inte bara säljer till underpris, om jag nu gör det, utan jag har också köpt till underpris. Och jag har köpt upp mig. Rimligen borde jag vara vinnare, in the long run.

Det är klart – det är trist att sälja just när marknaden punkterades. Om jag nu gör det. Finns kanske möjlighet att hyra ut ett tag. Det är också trist att bo onödigt dyrt. Men jag mår bra trots det, det är marknaden som mår dåligt. Det gäller att inte dras med.

Jag fortsätter att tufsa omkring och packa, låda för låda. Tar mödosamma beslut allteftersom. Till musik på Spotify eller trevliga TV-program. Frågan för dagen - vad gör jag med alla lådor med fotografier? Det gäller att inte dras med i tunga känslor kring sånt med.

- Jag grejar det.

Mitt drömliv fortsätter att förundra.

Inatt drömde jag igen nåt som jag tycker inte hör till mitt liv. Inte män, den här gången. Utan ett genomruttet fönster i det radhus jag säljer. Jag upptäckte att ett fönster var svårt rötskadat nedtill och att hela fönstret behöver bytas ut. Om detta "dolda fel" har jag inte upplyst mäklaren.

- Men alltså hallå!

Jag drömmer rätt flitigt nu, ett antal nätter. Innehållet i drömmarna ger mig något att undra över. Jag drömmer om män. Alltså män att ha relation med.

Häromnatten handlade drömmen om en förälskelseliknande situation med en man i Göteborgstrakten, tror jag. Lång, smal, mörkhårig, troligen lite yngre än jag. Ingen jag kände igen från mitt vanliga liv. Ingenjör eller nån form av offentligt anställd byråkrat. Ordningsam. En försiktig general. Vi var på kurs eller samma jobb och sökte tillfällen att umgås. Du vet, äta lunch, vandra till nåt kollektivt transportmedel tillsammans. Han jobbade på att ta mera plats i sällskap. Och jag är ju bra på att uppmuntra sådant. Det var en mysig känsla att känna av det där ömsesidiga intresset. Men jag drömde också att jag var besviken på att det här var ännu en försiktig ordningsam typ.

I natt drömde jag om en annan sorts man. En gapig gåpåig sak, typ Helge Skog. Han stötte som fan och showade och underhöll allt och alla. I drömmen stönade jag över denna typ av man. - O nej. Inte så.

Det är som om drömmarna serverar mig ett antal män att reflektera över. Och att jag min vana trogen kritiskt avfärdar dem. Det är som om drömlivet busar med mig, mot min absoluta vilja.

- Vad är nu det här? Jag har väl inte öppnat spjället för detta? Jag vill bestämt mena att jag stängt butiken. Och spikat igen dörren. För länge sen. Jag vill säga åt mitt undermedvetna drömmande jag att helt enkelt lägga av. Jag har det tillräckligt spännande som det är. - Sluta! Mitt engagemang ska vikas för mig själv, företagen och mina barnbarn.

I helgen hälsade jag på tvillingfamiljen. Jag har umgåtts nära. Det finns liksom inte något alternativ till det. En etta är en etta.

Jag har kunnat hjälpa till en del och bl a tagit några timmars nattpass. Morgontimmarna är liksom inget problem för mig. Jag myser av tanken på att ha haft den ena och den andra i mina armar. Matande, rapande, sovande. Däremellan blöjbyten. Båda hör och ser, helt uppenbart. Följer med blicken, en stund. Huvudena stadgas. Trots att de är födda för dryga två månader sedan, så är de inte att betrakta som mer än just nyfödda, för de skulle varit födda först för 2 veckor sen.

Under lördagen gjorde familjen sitt första hemma-hos-besök hos farmor. Därefter for vi alla till Skogskyrkogården och tände ljus för de döda som vi ville minnas.

Jag imponerades av folklivet. Det var tusentals människor ute i mörkret, mumlande, ljuständande. Väldigt vackert.

På söndan reste jag vidare hemöver med en mysig känsla i kroppen, doftandes sur mjölk.

Imponeras över föräldrarnas tålmodighet och kraft. De har verkligen att göra. Dygnet runt. Just nu går de på skift under natten.

Är hemma i Mellanmjölkens land en hel vecka. Packar. Våndas. Undrar vad jag ställt till med. Oroar mig för radhusförsäljningen och skapar plan B utifall radhuset inte blir sålt tillräckligt snabbt. Undrar vad jag ska ta med mig. Hur många påslakan och handdukar behöver jag? Hur många tomma pärmar? Vilka syprojekt tror jag på? Vilka kläder? Vilka verktyg? Känner igen tillståndet från andra tillfällen av drastisk förändring. Våndas först, går sen vidare utan att ångra. Kan rapportera att våndandet tar gigantiska proportioner, åtminstone om jag är själv med packandet och alla besluten, vilket jag i stort sett är.

Häromdagen var jag på sista blåskollen i min hittillsvarande regionhuvudstad. Det var 7 månader sen sist. Såg bra ut. Skall bekräftas av sköljvätskeprov. Min kära urolog och jag resonerade hit och dit. Finns liksom ingen anledning att vara kvar här. Blir överförd till Sahlgrenska. Känns konstigt. Hur blir det nu? Vemodigt att säga ett professionellt adjö till min urolog, som varit en av de viktigaste personerna i mitt liv de senaste åren.

Det pågår helt klart ett sorgearbete i mig. Avsked och sorg. Det är tungt. Och naturligt. I alla fall för mig. Men, det är klart, jag skulle önska mig ett gladare sinne nu när jag gör den förändring jag så länge önskat.

Jag behöver få saker att hända utan att jag är på plats. Svaret på den problematiken heter organiserande av olika hjälpinsatser. Den senaste tiden har jag varit flitigt organiserande.

Har kikat på lägenheten i Drottningstaden också. Nu var den stajlade glansen borta och det syntes fler skavanker än vad jag såg tidigare. En stor säng med högt ryggstöd dolde en repad tapet. Armaturerna dolde fläckar både här och där. Det gjorde att jag började tänka på att fixa till lägenheten lite innan jag flyttar in. När jag väl tänkt på att tapetsera sovrummet, så tyckte jag att jag kanske skulle tapetsera eller måla vardagsrummet också. Och inte fasen grejar jag det här själv, så lat som jag är och så mycket jobb som jag har. Insåg att jag behöver hjälp.

Hoade på FaceBook och mailade vänner. Så dök BW upp, som gubben ur den sedan flera år stängda lådan. Han är en gammal mycket kär vän, hans yngsta dotter och min yngsta dotter var klasskamrater och kompisar i flera år och vi föräldrar umgicks intensivt. Sen skildes dom och skingrades i geografin. Nu driver han sedan länge en Byggservice-firma, mestadels på Koster, och ja, för att göra historien kort så ska vi greja med lägenheten tillsammans. Han tar med sig egenhändigt fiskad hummer (kanske) och jag håller med resten. Det kan inte bli bättre.

Jag har begärt in offerter från flyttfirmor. De ligger nära i pris, så det är hugget som stucket, vilken jag tar.

Mina barn har fått ta ställning till en del saker som de kan få ta eller så säljer jag bort dem. Det har landat i att mellansonen vill ha det mesta av större prylar och att vi ska försöka få flyttbilen att göra ett stopp i V-ås där sonen bor.

Nu är det så där spännande igen.

Ikväll, i skenet av en vacker skymningshimmel från mina stora vardagsrumsfönster, sker första visningen av mitt radhus. Mäklaren ringde och berömde den soliga höstdagen och berättade att det är 6 intressenter anmälda och att det kan komma fler, oanmälda. Dessutom skall radhuset visas på torsdag för en som inte kunde komma nu.

Jag kan inte bedöma situationen. Tycker att hon låter försiktigt optimistisk, trots att det är rekordmånga hus till försäljning i min stad just nu. Själv går jag med ”katastroftankar” om att radhuset inte blir sålt och har strategier för hur jag ska göra då. (Hyra ut).

Jag kan inte göra ett dyft mer än vad jag gjort. Jag är totalt utlämnad åt andra. Jag har städat och röjt undan så att det ska se trevligt ut. Min kompis AH har hjälpt mig. Hon har gjort sånt där finlirpetande som jag avskyr.

Tex gav jag henne ett halvtomt syskrin med handtag och ben, som jag fick i min ungdom och alltid haft en föraktfull inställning till. Nu kom det till pass. (Tack kära mor för att jag fick en så ålderdomlig tingest som ett syskrin, när jag var sisådär 8-9 år gammal! Det tog drygt 50 år innan jag fattade vitsen med den.) Jag ska helt enkelt inte ha mer sysaker med mig än vad som får plats i det där lilla syskrinet. Jag kom med lådor och högar av sygrejor i mer eller mindre osorterat skick och hon gjorde iordning ett sy-kit som jag kan behöva på gamla dagar. Eftersom hon är textilkonstnär tog hon hand om resterna. Jag slapp till och med se dem, himla skönt.

Jag gör såna filtreringar av allt mög jag har. Jag får inte ta med mer än vad som ryms i…

T ex får jag inte ta fler spel med mig än vad som ryms i en skrivbords-byrå, som ska stå i vardagsrummet. Det återstår att göra iordning ett verktygs-kit och ett sy-gardiner-kit och … ja, jag är i full gång med planeringen, helt enkelt. Jag får inte ta fler böcker än som ryms i 4 bokhyllor – det blir en prövning, men får jag inte så får jag inte.

Jag har gått an från morgon till kväll med kroppsarbete, vilket min kontorsarbetande kroppslata kropp inte är van, och hualigen vad trött jag varit. På sen eftermiddag har jag raglat omkring och haft svårt att hålla balansen, av kroppströtthet.

Nu sitter jag på tåget mot Drottningstaden och, som de säger dit jag far, Bästkusten. Noterar att jag är rejält nöjd med min arbetsinsats och att jag är rejält byxis över hur det kommer att gå med radhusförsäljningen och hur fort det kommer att gå.

Mäklaren ”lovade” mig att om huset inte blir sålt, så kan bankerna låna pengar till handpenningen mot säkerhet i mina bostäder. Det lugnade mig. Då känns det i alla fall inte som om jag sitter hårt fast i ett skruvstäd. Hon sade också att det alternativet finns inte och behöver därför inte ägnas någon tankeverksamhet. Nu.

Det innebär att jag kan fortsätta att filtrera mina saker. I både tanken och i praktiken. Jag får inte ta med mer än vad som ryms i …