Nu i veckan hälsade jag på min tidigare utbildningshandledare i staden Ö närmare grannlandet i väster. Kärt återseende. Jag var i staden i jobbärenden och passade liksom på att få mig ett stärkande samtal. Vi landade i gamla kända teman och jag stönade över att inte ha kommit längre trots alla dessa år av samtalsstöd. Somnade som klubbad på tåget och bussen hem.

 

Och se. Jag tycker jag blivit lite hjälpt. Jag har blivit mindre självkritisk, mindre rädd för att bli bortvald usel konsult och mera unnande i min hållning.

Igår fick jag ett ryck att förbarma mig över altantaket. Snömängden var imponerande och jag vill bara inte att hela konstruktionen ska kollapsa. Solen gassade förföriskt och jag bestämde mig för att jag nog vågar gå på det där taket trots allt. Rustade mig med spade och sop, nåt skynke att fördela tyngden med om jag skulle komma ner till botten av taket. Å så satte jag igång. Det kändes som en meter snö, men det kan vara något överdrivet. Men det var en anseenlig mängd i alla fall. Solen gassade och svetten lackade.  När jag var klar med taket någotsånär – det finns en del kvar att skotta – var jag alldeles slak och darrig och behövde ta mig samman för att över huvud taget orka lyfta in mig i vardagsrummet igen.

 

Och vad får jag för det? Jo, ryggskott. Fan också. Nu går jag här invalidiserad och vet inte vad som är bäst. Varierar mig mellan att tufsa omkring, sitta och ligga. OS-invigning kan man ju titta på. Undrar hur jag sköter mig på bästa sätt och hur länge det här ska sitta i. Nån liten dag hoppas jag, om jag inte förvärrar det.

DN nu på morgonen har en artikel med rubriken ”Sötsuget sitter i hjärnan”. Den handlar om boken ”Hjärnkoll på vikten” nyligen utgiven (och för tillfället slutsåld) på Natur och Kultur. Författare är Martin Ingvar och Gunilla Eldh.

 

Hjärnan är som en osynlig supermakt, som gillar snabba kickar. De förklarar sötsuget som en funktion av hjärnans sockerförtjusning och hur den belönar för att få mer. Människans hunger- och mättnadssystem är inte uppgraderat sedan hedenhös då det rådde matbrist.  Författarna ondgör sig för alla aktörer som förordar bantningsmetoder som fokuserar att räkna kalorier eller bara fokusera på kosten. de riktar kritiken till såväl myndigheter som hälsoföretag. De lyfter fram hjärnans stora betydelse i sammanhanget. Och naturligtvis motion. Motion ger dubbel belöning – ökad förbränning och ökad ämnesomsättning.

 

Slutklämmen blir -  minska drastiskt intaget av snabba kolhydrater (vitt mjöl, pizza, pannkaka, pasta, piroger, paj, potatis, vitt ris och allt som innehåller rent socker), ät långsamt, ha trevligt och bli mätt under måltiderna, särskilt frukosten och motionera regelbundet och ofta. Ät gärna rotsaker, linser, bönor och andra grönsaker.

 

Jag har ett kompendium utarbetat a v en dietist. Hon, ja jag tror att det är en hon, propagerar för GI-kost, alltså kost med lågt glykemiskt index, och kost baserad på protein och fett. Hon pratar om två viktiga hormoner insulin och glukagon. Insulinet lagrar blodsocker och fett från maten i energilager som blir fett. Glukagonet bryter ner fett  till energi.  Det stimuleras av låg blodsockerhalt, dvs föda rik på fett och protein.

 

Kostråden blir i stort sett lika som Ingvar/Eldhs, dvs bort med snabba kolhydrater och se till att motionera. Men LCHF-maten skiljer sig lite i det att de poängterar protein och fett. I LCHF-kosten ska man t o m undvika rotsaker, linser och bönor.

 

I stort sett märker jag att alla vägar bär till Rom. Alla säger: bort med socker och andra snabba kolhydrater. Sen förklarar de lite olika. Jag tänker att alla förklaringar har sin relevans. Och jag måste säga att jag är väldigt tilltalad av Ingvar/Eldh och överväger till och med att avbryta mitt LCHF-experiment. Det innebär i så fall att jag  tonar ner intaget av framför allt fett och öka intaget av långsamma kolhydrater. Men jag ska definitivt fortsätta med att utesluta de snabba kolhydraterna och se till att motionera ännu mer. Ja, så tänker jag just nu. Inget beslut taget, men jag sitter här med susande huvud och är lite besvärad av suset. Undrar om jag inte skulle ha mått lite bättre av lite mer kolhydrater i kosten, alltså långa sådana.

Vi pratade också mycket om beroende igår kväll. EV berättade om sitt eget träningsberoende, om systerns relations- och nåt-annat-beroende och brorsans fanatiska religiositet. Farfadern söp ihjäl sig. Det var dråpliga berättelser han delgav om sig själv.

 

Han berättade om kemiskt beroende (t ex av alkohol, nikotin, narkotika, socker) och processberoende (exempelvis sex, shopping, spel, träning, överdrivet ätande eller svältande, arbets-”narkomani”, överdrivet bloggande och face-bookande). Han berättade om primärt och sekundärt beroende. Primärt beroende är det som jag i första hand gör, primärt beroende är det jag kompenserar med om jag inte kan leva ut det primära beroendet. Själv började han dricka när han la av med att träna under en period.

 

Vi pratade om beroendets karaktär. Det handlar inte om hur mycket jag faktiskt ägnar mig åt beroendet utan hur mycket det invaderat min hjärna, hur mycket jag tänker på det som är kopplat till beroendet. I mitt fall märker jag hur jag snackar på där inne i hjärnan att nu borde jag inte ta mer chips, nu får jag unna mig, … i det oändliga. Särskilt då jag börjat knapra i mig av det som triggar. EV sa att man kan vara träningsberoende och bara träna två timmar i veckan medan andra kan vara icke beroende och träna en gång om dan. Det handlar inte om kvantiteten i utövandet utan om besattheten av det.

 

Jag checkade av med honom – visst är det i mitt fall helt enkelt så att jag ska avstå det mesta av socker? Och sörja de goda efterrätterna, kakorna och godiset som jag då inte får äta? Han bekräftade att så är det med att hantera kemiskt beroende.

 

Man kan säga att jag är på en avgiftningskur nu. Sen, när februari har gått, ska jag långsamt men säkert börja äta mer av långsamma kolhydrater och lära mig vad jag ”tål”. Tyvärr är det väl så att jag inte ska ägna mig åt sockersöta saker nå mer. Då riskerar jag nåt… nämligen att bli omåttlig igen. Att beroendet tar över.

 

Mitt val är helt enkelt att leva med och  utöva beroendet, vilket jag gjort hela mitt liv, eller att ta en fight med det för att helt enkelt må bättre och inte utveckla följdsjukdomar.

 

Jag är faktiskt lite nöjd med mig själv. I hela mitt liv har jag jojobantat. Nu ser jag bantningen som ett sätt att medicinera mot symtomen. Att nu avgifta mig och jobba med orsaken bakom är ett annat förhållnignssätt. I alla fall vill jag tro att det är så. Jag hoppas att det är så. Det är rimligt att det är så. Eller hur jag nu ska uttrycka mig.

Jag är på partnerträff i skötet av Mellanmjölkens land. De berömda fornnordiska högarna är inte många kilometer bort.

 

Incheckningsrunda. Jag berättade bl a om min obehagliga känsla av att vara oduglig konsult. En kollega säger att det är ett vanligt fenomen hos dem som varit med om sånt som jag varit med om. Det har ett namn, realångest – dvs en ångest som  har en reell grund, eller katastrofångest – dvs rädsla för katastrofen som överförs på något annat, t ex på min syn på mig som konsult. Egentligen är jag rädd för att jag ska dö och hjärnan tolkar om det som en rädsla för att inte duga som konsult.

 

Jag har levt så länge och intensivt med ett reellt existentiellt hot, alltså mitt liv som människa har varit hotat av den cancer jag har. Nu när hotet inte är lika reellt längre överför jag katastrofrädslan på mitt varande som konsult. Ungefär så förklarade hon det. Det stämmer med vad min urolog KÅ förvarnat om (nedstämdhet då det börjar gå bra) och det stämmer i tid. När jag bevisligen äntligen var ihopläkt (hösten 2009) och resultatet efter varje kvartalskontroll visar entydigt positiva besked, då börjar jag tvivla på min duglighet som konsult. En dov gnagande känsla av tvivel som inte är bra alls. Inte för nån.

 

Det gjorde mig gott att sätta ord på spökena och jag blev faktiskt lättare i sinnet.

I måndags för nästan en vecka sedan var det nationell melanom måndag. Jag läste om dagen och tänkte att jag kanske borde passa på att visa upp en liten knuta jag har på höger överarm. Det var öppet hus på hudklinikerna. Men det stannade vid en tanke, bara. När måndagen var passerad gick jag in på nätet och läste om hudcancer och hamnade på nån beskrivning av skivepitelcancer som jag tyckte var klockrent lika min knuta. Då bestämde jag mig för att jag faktiskt ska visa upp den där fläcken. Ringde hudkliniken i min regionstad, men de var på utbildning i två dagar. Igår kom jag fram. Damen verkade måttligt intresserad av att ta emot mig. Hon tyckte att min vårdcentral kanske var lämpligare. Men så nämnde jag att jag är cancerpatient på urologen och då fick jag plötsligt tid. 10 juni ska jag visa upp mig.

 

Det känns skönt att få det här gjort. Jag har gått med den här lilla knutan i flera år och tänkt att jag borde visa den. Nu blir det äntligen av. Det som fick mig att agera var det jag läste om skivepitelcancer att om den får växa på sig så kan den bilda metastaser. Jag har för övrigt klart för mig att det är en snäll, icke malign cancerform. Så det är lugnt. Min gissning är att knutan kommer att tas bort och så är det frid och fröjd med det. Blir intressant att se om jag varit en god egendoktor.

Igår skickade jag en tredje rapport till min nuvarande hälsocoach KH, eller vad man nu skall kalla henne. KH är leg sjukgymnast och FAR-samordnare. Antar att FAR betyder fysisk  aktivitet och rehabilitering. Min gamla coach hade, enlig henne själv, tappat bort mig och enligt mig själv hade jag förträngt henne. I slutet av mars blev jag uppringd för att bli föreslagen en annan coach. Erbjudandet kom mycket lägligt.

 

Den 31 mars träffade jag den nya, med misstroende i sinnet. Blev förespeglad en ung entusiastisk person och jag kände hur jag mulnade i sinnet. Kändes hopplöst med en ung snärtig hurtig sak som … jag vet inte vad. Kul kändes det inte i alla fall.  Jag har alldeles tydligt något emot käcka hurtbullar. Det har säkert med uppväxtens upplevelser att göra. De som var sportiga var de populära och vi klumpedunsar var paria. Nåväl, jag ska inte fördjupa mig i den historia jag inte kan förändra.

 

Jag har tidigare bloggat om mötet med den käcka KH. Jo, nog var hon ung alltid och säkert både entusiastisk och hurtfrisk. Men hon tog mig på ett bra sätt. Jag vill definitivt ge hennes coachande en chans. Den planen vi la upp var de små små stegens förändring med inriktning på att jag hela tiden skall få uppleva mig som vinnare.

 

Igår skickade jag alltså min tredje rapport till henne. Jag har uppnått mitt delmål om 2 kilos viktminskning och jag har motionerat långt över den ambitionsnivån jag satte upp. På papperet är jag tveklöst en vinnare. Nu brottas jag med att duga trots den objektiva framgången. Målen var ju så lågt ställda att det är löjligt! Det har ju varit lätt som en plätt att uppnå dem. Ingen konst alls. Har över huvud taget inte känt av att jag satt upp mål. Det har gått av sig självt, så att säga. Bara i något enstaka fall kan jag dra mig till minnes att mitt löfte avgjort om jag skulle ut och promenera eller inte. Det har fungerat som en positiv sporre och lagt en liten tyngd på vågskålen åt det motionerande hållet.

 

Jag har alltså blivit vinnare utan ansträngning. Räknas det? Ja, säger huvudet med tvekan. Men hela mitt övriga väsen förhåller sig misstroget och tveksamt till denna lättvindiga framgång. Jag har fortfarande en inre röst som anklagar mig för att vara en kroppsligt lat karaktärslös gottegris. Den gnager ständigt på mig. Många är stunderna då jag kunde ha gått ut och promenerat eller valt mer grönsaker på tallriken eller avstått från en efterrätt.

 

Denna inre röst lägger jag nogsamt märke till och har under uppsikt. Jag motar den med tillsägelser om att jag minsann duger som jag är och att jag med råge följer det åtagande jag satt upp tillsammans med min coach och att vi minsann följer en väl beprövad väg som jag tror på. Det är denna inre röst som ska komma upp i belysning när jag, om en dryg vecka, träffar HK igen. Tänk om det skulle gå att få tyst på det destruktiva inre bjäbbandet och att bara glida med i en lättsam framgångsvåg. Men det är väl ändå för bra för att vara sant? Efter ett helt liv av upprepade misslyckanden! Efter mängder med jojobantningar och kraftfulla hälsotag som fått rubriken "nu djävlar".

 

Ska jag våga tro att det omöjliga är möjligt?

 

För flera år sedan, närmare bestämt hösten 2002, slutade jag röka efter några års allt intensivare rökning. Mina anhöriga var döende och jag hade det allmänt tufft. (Jag tror att jag utvecklade min cancer då). Först tillät jag mig röka för jag behövde tröst. Sen insåg jag det absurda i situationen. Ska jag straffa mig själv med att förgifta mig av orsaker som jag inte ens råder över? Så frågade jag mig själv, och svaret blev ett rungande nej. Jag tvärslutade. Nu tycker jag rökning luktar pest och pina och cigarettfimpar är ett otyg. 

 

Nu frågar jag mig en liknande fråga. Ska jag hålla på att straffa mig själv med destruktiva tankar om min hälsa resten av livet? (Nej) Räcker det inte med att jag hållit på i alla fall draygt 40 år? (Jo) Va med att med lättsam och långsam framgång bli en hälsovinnare utan att vara så förbannat duktig =mycke resultat på kort tid? (Ja, va med det?)

Hon hjälpte mig att fortsätta i de tankebanor jag själv ledde in mig på. Jag refererar till en tidigare blogg där jag skrev om hur hopplös jag är i förmågan att leva hälsosamt och att jag påpassligt blev uppringd av min tidigare stödperson på Rehab.

 

Kanske är jag inte ett SVÅRT fall som är dömd att misslyckas. Kanske går det att lyckas ändå. Hon frågade mig också om min situation, mina (o-)vanor och hur jag förhåller mig till att lyckas. Jag förhåller mig nedvärderande eller förringande. För det mesta ser jag till att inte lyckas eller att stoppa den lyckosamma färden precis innan jag kommit i mål. Och då fnyser jag åt min brist på uthållighet. Framgångar sopar jag under mattan eller förringar. Som t ex att jag faktiskt slutade röka efter några intensiva års borstbindarrökning runt millennieskiftet. Jag är helt enkelt flitigare och kraftfullare på att fördöma än att berömma.

 

Hon frågade mig hur jag vill ha det, hur fort det ska gå och hur jag ska bära mig åt. Jag svarade med bästa ambitionen och realismen påkopplad. Därefter gav hon mig återkoppling på min ambition. Alldeles för ambitiös! Det viktiga är att jag lär mig att jag lätt kan lyckas med mina delmål. Och att jag bekräftar mig och berömmer mig för att jag lyckats. Jag antog hennes synpunkter och dämpade min ambition. Minus 2 kilo till mitten av maj. Kvantifierad målsättning för min motion. Lite tätare nu före operationen, glesare direkt efter för att sedan öka igen. Det är verkligen inte en tuff utmaning jag satt upp för mig. Löjligt, känns det faktiskt.

 

Den här känslan är intressant tycker jag. Jag noterar att det känns löjligt, inte på riktigt, inte tillräckligt tufft… Det är som att en försiktig långsiktig ambition inte räknas. Det är intressant tycker jag.

 

Jag frågade om hennes intryck av mig. Hon menar att jag har alla förutsättningar för att lyckas och att jag i många avseenden är klassisk.

 

Själv går jag och intalar mig att det är roligt och lättsamt med beteendeförändring när jag sätter lättsamma delmål. Så, ja, jo, kanske…

Hemma. På kontoret vid dator och telefon. Betar av eftersom.

 

Det var gött att hälsa på grisarna vid stora sjön. Prat om ledarskap och entreprenörskap och om våra respektive liv och arbeten. De mina är ”på” vad gäller att ta itu med hälsan. Igen. T ex åt vi de mest utsökta viktväktarrätter man kan tänka sig. De påverkar mig så att jag satt på buss och tåg hem och tänkte att jag nog BORDE. Jag borde kanske kontakta sjukgymnasten som hade hand om mig tidigare och jag borde nog egentligen bli viktväktare igen. Jag borde helt enkelt ta itu med mig. Borde. Jag är ju ett sånt ”svårt fall” så jag behöver verkligen professionellt stöd. Så tänkte jag.

 

Idag ringde hon. Sjukgymnasten som hade hand om mig för bortåt ett år sedan. Som på beställning. Det verkar funka bra med telepati. Hon hade lite dåligt samvete för att hon inte legat på mer när jag inte återkom med rapporter. Nu är det så att hon ska sluta och hon erbjöd mig en ung ambitiös efterträdare. Vi pratade möjliga tider att träffa henne, den nya, redan före operationen på skärtorsdag.

 

Kort därefter ringde den nya. Hon lät verkligen både ung och hurtig. Vi ska träffas redan i morgon eftermiddag. Jag har lust att utmana henne. Säga – klarar du mig så klarar du allt. Men jag vet ju att hon inte borde fastna på en sån krok. Hon kan inte ta ansvar för min hälsa. Det kan jag bara göra själv. Hon kan varken banta eller motionera åt mig. Det kan jag bara göra själv. Det funkar inte med hennes ställföreträdande motivation. Jag måste ha en egen motivation. Allt det här vet jag. Alltför väl.

 

Jag önskar att jag kunde betrakta mig som ett lätt och roligt fall. Men jag har tacksamt sugit i mig information om att det är jättesvårt för långtidsöverviktiga och jojobantare att verkligen få till ett fungerande sunt liv. Nu sitter jag med en inställning om att det är svårt på gränsande till omöjligt att lyckas. Hur kraftfullt är det, på en skala? Och hur verksamt är det? I vilken riktning?

 

Nu ska jag alltså bearbeta mina tankar till att tänka att det är roligt lätt och möjligt. Va kul det ska bli att träffa denna nya hälsocoach!

 

:-(

 

Jag ljuger. Men tänker praktisera talesättet "Fake it till you make it". Jag är sakta men säkert på väg att kliva på ett nygammalt åtagande om vettiga kostvanor och mera och regelbunden motion. Va jag blir trött på mig själv över att det här ska vara en sån grej. Det här har jag egentligen inte tid med. Jag har annat att ägna min energi åt än att hasa omkring i tillvaron med en hälsa (överviktig & undermotionerad) som är hälsovådlig. Det borde räcka med att jag lyckosamt fajtas med en cancer.

 

I julas när dottern var här gick det utmärkt att motionera. Vi promenerade och simmade dagligen och det var enbart trevligt. Med sällskap går det bra. Det är det där med att ta mig själv i kragen...

Inspiration och målbild funkar just nu. För detta har jag att tacka min viktväktande blåskompis i V och hennes idé om Pilgrimsvandring, som har sitt grepp om mig. De senaste dagarna har jag varit flitig med motionerandet. Det är i och för sig relativt, för jag behöver bygga försiktigt. Men i alla fall. Jag har varit flitig med att promenera och nu sist också simma.

 

Jo, jag har nog mig själv att tacka också. För nu omprövar jag mig själv. Nu vill jag så gärna ha andledning att kunna göra ytterligare en omprövning om ett tag - bilden av mig som en obotlig tungviktare eller jojobantare och jojomotionär. En som bara inte kan hålla kost och motion i lagom hälsosamma proportioner annat än under projektperioder.

 

Min målbild är att ändra synsätt på mig själv i den här frågan, från obotlig till botlig. Om låt säga tre månader vill jag kunna säga att jag helt självklart och naturligt äter hälsosamt (regelbundet, lagom mycket och enligt tallriksmodellen) och motionerar regelbundet, hälsosamt och lustfyllt. Om tre månader ska det synas resultat på vågen och kännas i kroppen. Inte revolutionerande resultat, men dock.

 

En mjuk revolution skulle sitta fint. Och ja, jag vet att det är jag som är revolutionären. Det är nu omprövningen kommer in i bilden. Jag ömprövar min självbild, jag är botlig. Det går. Bakslag är inte till för att straffa mig utan bara gupp på vägen. Det är vägen som är det viktiga, inte guppen.

 

Jag tänker inte räkna prickar och rita viktdiagram. Jag tänker inte sätta antal gånger och minuter på de fysiska aktiviteterna. Jag tänker däremot förhålla mig som att jag är botlig och så har jag en social och hälsosam målbild. En lång promenad i Spanien i trevligt sällskap.

Det har gått ovanligt länge sen jag var ute på bloggen. Det är ett friskhetstecken. Saker och ting har gått i ett här.

 

Jag gjorde en omtumlande jobbresa i början på förra veckan. Jag höll ett seminarium om den forskning jag gjort för en liten församling och var skitnervös före. Jag var förvånande nervös för det var då verkligen inte nån utmaning egentligen. Men nerverna kröp både på och i mig, av nån anledning. Vi hade ett viktigt kundmöte före, under och efter vilket kan ha bidragit till att det kändes spännande. Dan därpå hade vi ett annat kundmöte som tog en förvånande vändning i positiv riktning. Också det omtumlande.

 

Kom hem till ett mågämnet konsertpianisten som fyllde 40 mitt i veckan. Jag gjorde klart för honom att firandet av honom skulle ligga mycket lågt då. Vi åt middag tillsammans och jag hade tänt några ljus. Det var allt. I helgen var det dags för operation J40, dvs mågämnets 40-firande. Om detta visste han till att börja med ingenting. Fredag kl 15 steppade jag in i den aula där han och en känd stråkkvartett satt och övade inför konserter och en Brahms-turné. Det var överenskommet i förväg och jag meddelade att jag kommit för att ta över kontrollen över hans liv, en tid. Vi åkte hem, packade det nödvändigaste, tog flygtaxi och flög till kungliga huvudstaden. Redan vid första steget in i hallen ropades hans namn ut. Han skulle bege sig till nånstans och jag stod kvar och hämtade bagaget. Han blev utsatt för en stram dam som fått besked om hans tvivelaktiga innehåll i handbagaget och nu skulle han sätta sig i ett särskilt rum och vänta på visitation. In kom en förklädd kontrollant som visade upp leg och såg brysk ut. Den förklädde var hans till oigenkännlighet förklädde bror klarinettisten som också var chaufför. Det bar iväg i flott bil mot centrum. Strax efter vägen tog han upp en vinglig lodis till liftare, medan mågämnet skrek ”nej inte nu, inte han, ta INTE upp honom” för att sedan upptäcka att det var en kär vän och pianist från Norge. Lite senare plockade vi upp ett orangehårigt liftande luder som visade sig vara hans kusin och fru till lodisen (och som fått flera andra erbjudanden om skjuts in till stan!). Champagne och stora skratt i bilen. Ögonbindel, av  mitt i stan, inlotsad till en lägenhet på Hans Majestäts Holme där alla gästerna först stod dödstysta för att samstämt viska 39 hurra och ett 40-nde rungande HURRA. Bindeln av. Festen började med att han fick gå in på toaletten och byta om till festkläder som hängde förberedda. Där var 20-talet personer ur den allra närmsta släkt- och vänkretsen. Tal och sång. Jag hade skrivit nya texter till tre Georg Riedellåtar, Emil, Pippi och Idas somarvis. Vi och vi sjöng dem tillsammans och samtidigt quod libet och det gick galant i detta extremt musikaliska sällskap. Vi sjöng också nyskriven text till The Entertainer, som var en av de första låtarna han som barn lärde sig på piano.

 

Morgonen därpå skickades han ut på skattjakt som tog honom flera timmar att genomföra. Under vägen fick han oväntad hjälp av främlingar eller telefonsamtal från främlingar som bara ville gratulera och som undrade var han var nånstans. Han landade vid en cykel och kom cyklande till oss som stod och väntade vid Vinterviken. Under hans skattjakt hade vi riggat ett färgglatt ”medeltidstält” och dukat upp med knytispicnic. Vi var hans vänner från när och fjäran, ett 30-tal personer, som satt i gräset och åt medan små barn tultade omkring. Uppträdanden, tipspromenad och radiostyrd bil var några av kringaktiviteterna. Han var salig hänförd och rörd. Kvällen avslutades hos brosan i trötthetens tecken.

 

Söndag åkte jag med honom hem hit igen. Med buss. Nu var det slut på det roliga. Vi går med fåniga flin i ansiktet än och pratar om olika detaljer och om planeringen bakom, som han inte visste något om. Himla gott minne att bära på.

Livet är roligt att leva. Det flyter på i en behaglig takt. Just nu.

 

Jag kan hålla min blåsa en bra stund och har tämligen normala kissvanor. Det är helt otroligt och jag njuter ofantligt.

 

Jobbet känns inspirerande och kul. Hösten är en stor och rolig utmaning och jag håller tummarna för att min hälsa står mig bi. Igår träffade min kollega och jag en coach. Men det bara funkar inte. Vi håller på att lära oss något om varför, efter alla tillfällen av välvilligt stöd, som hamnar så snett och då vi bara kännt oss dumma. Nu står vi med stolthet upp för att inte göra som vi blir tillsagda.  Vi har börjat formulera oss. Det ligger olika uppfattningar i botten om hur världen hänger samman och hur företag kan utvecklas på en dynamisk marknad. Det handlar om linjärt eller komplext tänkande. Tror vi. Det känns som flyt att ha kommit på varför de här coacherna utgör gnissel i maskineriet och att vi nu tillåter oss att gå vår egen väg.

 

Min dotter ringde igår och berättade om en framgång. Hon skissar på ett projekt där hon skulle verka för stimulans och utveckling av ung dans i det län där hon är verksam. Projektet skall bidra till att göra länet känt i danskretsar i mellanmjölkens land. Hennes roll är den konstnärliga ledarens för ett mindre danskompani. I projektet finns inbyggt kontinuerlig dokumentation med bild och film som läggs ut på Internet och bl a görs tillgänglig på olika ställen där ungdomar härjar. Igår var hon på ett möte med en förening som gärna tog på sig rollen att vara projektägare. - Vi kan bara inte neka. Projektet är helt inom ramarna för våra stadgar. Fortsätt du med dina planer. Det är OK med både ett- och flerårigt projekt. Vi är PÅ, sa dom.

 

Jag blir alldeles uppåt. När dottern var här hos mig för några veckor sedan hjälpte jag henne att formulera sig skriftligt kring projekttankarna. Vi gjorde ett bra grundjobb. Jag frågade och skrev ned det hon sa till mig. Projektet tog form av ett treårigt projekt. Och nu känner jag mig delaktig och gläds verkligen med henne. Vilket flyt.

 

Hennes pojkvän har också flyt i tillvaron. Men det vill jag inte skriva närmare om för allt är så hemligt och det vill jag absolut respektera.

 

Mina andra barn och respektive har vad man kallar flyt i tillvaron. På olika sätt. Det är så stimulerande att få deras rapporter.

 

Tänk vad ett förbättrat tillstånd i en blåsa kan leda till. Snacka om att tillvaron hänger samman på ett komplext sätt. Snäll blåsa – flyt i jobbet och tillvaron i stort.

Av min kollega fick jag den här länken. http://www.ted.com/index.php/talks/jill_bolte_taylor_s_powerful_stroke_of_insight.html

En hjärnforskare, Bolte Taylor, berättar om hjärnan och sin egen stroke.

18 berikande minuter.

Nu är jag åter hemma och har samlat intryck under semestern. Bl a har nu även jag nåtts av nyheten att fett inte är så fettbildande. Har lånat två böcker och köpt en i ämnet. De propagerar alla för låg halt av kolhydrater i kosten och lyfter fram vikten av att äta fett, proteiner och stärkelsefattiga grönsaker.

Inte nog med att kilona påstås rasa utan att känna den berömda bantningshungern. Ledvärk, huvudvärk med mera värk försvinner oxå eller blir mindre.

Jag ska faktiskt prova.